Paul Heaton är numera en liten farbror med alldeles för tjock mage och spriten verkar vara hans enda riktiga vän och på den enorma villans uppfart står Rolls Roycen parkerad och han röker cigarr och är nöjd med sitt liv. I Beautiful South får han utlopp för att sjunga sina tråkbrittiska visor om den förbannade kärleken som han förtvivlat inbillat sig gör så ont. Fast numera verkar han bara vara bitter. För 13 sedan dansande han, Norman, Hugh och Stan omkring som lerfigurer i en skojig video till "Happy Hour" som dök in på en 3:e plats på den engelska singellistan och Housemartins hade landat. Efter singlar som "Sheep" och den sorgsna gospelhymnen "Flag Day" hade genombrottet nått bandet som kämpade för att säga att Marx väg är den enda väg som finns att gå och de skrev slogans som "Don´t try gate-crashing a party full of bankers. Burn the house down!" och vi förstod inte om de menade allvar eller inte. Paul Heatons texter var redan då gravt cyniska och emellanåt nära bitterhetens svidande gräns. Men hela tiden på den stolta nördens sida. "Vi är som vi är, vi ser ut som vi gör men vi är fan så mycket bättre än er". Det fanns alltid någonting med Housemartins som fick en att bli fånigt nöjd över att bara finnas till. Det fanns en ärlig glädje, smittande popmelodier och låtar som drevs till vansinnesgränsen av ett ohejdat munspel och så "Caravan Of Love" ep´n där pojkarna sjunger klassiska soul- och gospelvisor accapella och bara Hefner och Charlie Rich har fått mig närmare den där figuren de kallar Jesus än "When I First Met Jesus". Jag kan inte säga mig vara religiös. Jag nästan föraktar den svenska kapitalistiska kyrkan som alltmer börjar likna en incestuös affärsrörelse. Jag har jobbat där. Jag tror mig veta. Men jag kan ändå inte låta bli att stampa med fötterna när jag hör Housemartins debutskiva "London 0 Hull 4" och det handlar enbart om geniala sånger förmedlade av fyra nördar som var hårt drivna av den besatta kampen för att få folk att förstå. Det var det enda som var viktigt. Ingenting fick gå snett. När Housemartins spelade live spelade de alltid som om det var deras sista kväll i detta livet. När Norman Cook lämnade basen för att ställa sig bakom några skivspelare och helt maniskt gnugga sönder "Five Get Over Excited" slängde Paul Heaton sin då magra kropp rakt ut i det upproriska publikhavet och det fanns inte många ölmagar och vemodiga pubjournalister bland publiken och det här var långt innan "Heavenly Social" helt förändrade popjournalisters syn på lika delar gemenskap och total eskapism. Housemartins styrka låg nog i att de bara släppte två skivor under två år samt ett antal singlar som alla innehöll minst 3 låtar som ej fanns med på fullängdarna. De kom en skiva till som summerade åren av glädje och fantastisk nördism och på den samlades singlar, lpspår och diverse svåråtkomliga låtar. "That´s What I Call Quite Good" innehåller 24 låtar och ingen är dålig utan snarare ett perfekt riktmärke för vad vi hade ett popband med lika mycket själ som ett ohotat rött hjärta. Den andra skivan hette "The People Who Grinned Themselves To Death" och fick blandad kritik då den dök upp. På bara ett år hade Housemartins blivit lite vuxnare, förädlade sina popmelodier till att närma sig jazzens mörka gränsland men fortfarande med gospelns mest innerliga kärna i form av låtar som "Build" och "The Light Is Always Green" men det är popfyrverkeriet i t ex "I Can´t Put My Finger On It" som får en att bli en aldrig tynande glädjefontän, som får en att börja dansa likt Paul Heaton eller Thomas Öberg. Housemartins satte fingret på de sötaste trumpeter vi inte kom att höra förrän Belle & Sebastians "My Wandering Days Are Over" och blev den felande länken mellan Prefab Sprouts torra charm och The Smiths harmonier. Någonstans där i slutet av 1987 började det också kännas som att lågan höll på att slockna, det var kanske dags att gå andra vägar. Paul Heaton ville närma sig det lugna, mer jazzinfluerade området och tog med sig trummisen Dave Hemingway (som ersatte den psykotiske Hugh Whitaker efter det första albumet) och bildade det emellanåt rätt trevliga bandet The Beautiful South och gitarristen Stan Collymore började skriva böcker med inriktning på den yngre generation och Norman Cook började remixa människor som Erik B. & Rakim och tog sedan namnet Beats International och började göra "Burundi Blues" och läckra dansanta popsånger som "Dub Be Good To Me" och ännu senare blev han boxardj och allt det där känner alla säkert till. Han har antagligen blivit nästan lika rik som Paul Heaton (Beautiful South är ett av de mest säljande brittiska bandet i England under de senaste 10 åren) och ungdomens drömmar om Marx ideal försvann i någon lyxvilla på Ibizas soldränkta bergssluttningar. Samtliga medlemmar blev alltså någonting de alltid eftersträvat av inte vara och så har vi då den där orginaltrummisen, Hugh Whitaker, som så att säga blev skvatt galen och sitter fortfarande inspärrad i någon madrasserad cell efter att vid otaliga tillfällen jagat sin förskräckta granne med slipad yxa, bensindunk och en ask tändstickor. Allt det där kan kvitta, de får göra precis vad de vill. Beautiful South och Fatboy Slim är små trevliga paranteser i mitt liv. Housemartins är det inte. Tro, hopp, alkohol och mörka speglar är allt som behövs för att vara vacker.  Fem popskivor värda att leva för; "London 0 Hull 4" (1986) Debutskivan. En trevlig skiva som blandar förtjusande popmelodier med grymt forcerande munspelsinstrumentalare och gospelballader sjungna med Paul Heatons lika själfulla som övertygande röst. Fyra bonuslåtar på cd´n. Deras val av covers var alltid stilfulla. "People Get Ready" är kanske världshistoriens 38:e bästa låt. Fast jag vet ju inte. Jag har knappast hört ens en tusendel av alla låtar som spelats in. "The People Who Grinned Themselves To Death" (1987) Lite mer mogen, lite mer allvar, kanske lite tråkigare än debuten men likväl en bra skiva med höjdpunkter som "You Better Be Doubtful", den bedårande trumpeten i "Bow Down" och naturligtvis det 2.23 korta popmästerverket "I Can´t Put My Finger On It". Fast "Build" är troligtvis deras största stund. En stearinljus-ballad för de där nätterna du trodde dig ha hittat Gud men istället kom på dig själv med påhittad självömkan och en tom rödvinsflaska. "Now That´s What I Called Quite Good" (1987) 24 låtar på en cd som brukar kosta 80 spänn. B-sidor, demos som Caroline Kings "You´ve Got A Friend" och så de flesta av gruppens hits. ("Happy Hour", "Five Get Over Excited", "Build", "Sheep" & "Caravan Of Love") Naturligtvis helt oumbärlig. Jag vore väldigt korkad om jag sa någonting annat. Väljer du mellan att köpa en The Clash skiva och denna så är det nästan motbjudande om du väljer att lägga din empati hos Joe Strummers synnerligen överskattade pojkar. "Carry On The Charts - The Best Of Beutiful South" (1994) 15 låtar och den bästa introduktionen till en lite mer åldrad Paul Heaton. Rösten finns kvar och när han sjunger duetter med Jacqueline Abbott så är det tryggt och behagligt. Överhuvudtaget har alltid Paul Heatons fortsatta karriär varit lika trygg (och på samma gång hopplös) som en radhusamortering. Skriken om socialism har för länge sedan tystnat och det är mer som en stilla grillkväll med gamla vänner. Några groggar och lite snack om tiderna som försvunnit och inte fört med sig mer än tunnare hår, slitna husvagnar och en resignerad åldrad bitterhet. Fatboy Slim "You´ve Come A Long Way Baby" (1999) En perfekt hoppa-ut-genom-fönstret-partyskiva för alla hyfsat sinnessjuka fester som tenderar till att vidareutvecklas till icke så regelrätta dårhus. Vi är många nu som försökt dansa likt den galna mustaschprydda mannen i Spike Jonzes "Praise You" video och det gör egentligen inte så mycket att Norman sålde sig till djävulen via Adidas-reklam för en sån här skiva är ju perfekt för kast med liten hårig dvärg. Effektivt rullande danspop utan några som helst krav på dolda djupa budskap och inte alls lika snårigt inoljad med sirenljud och hysteriska acidtjut som den fåfängda debuten. Jag har naturligtvis spelat in ett band med den bästa gospel-pop från Hull som finns. Jag gör det lite då och då när predikant-Christian vaknar och ser det där ljuset. Jag tänker ge det till någon som behöver det. Hon får det när som helst. "It doesn't seem so long ago That I was sitting at the edge of the desk And now I'm looking back with a smile As I turn my back to success And I laugh and I cry and ask myself why Everyday they do the same And I stop and I think for a minute each week Do they always catch the train" ("Everyday´s The Same") Gästbok |