|
När solen skiner försöker man inte vara förkrossad för att festivalanledningen Kool Keith ställt in. Så jag hittade ett par andra intressanta konserter istället för att gå iväg till Campingområdet och recitera Reverend Tom-låtar för fulla smålänningar. Lördagen på 1999 års Hultsfredsfestival i koncentrerad RSIS-version: Andre Williams & The Sadies / bob hund Ibland, dock förvånansvärt sällan, anklagas läskunniga människor som du och jag för att bara eftersträva "rätt" musiksmak och att vi bara läser till oss vilka artister som gäller. Det är dock inte riktigt sant, när någon skriver något bra blir musiken i sig bättre. Ingenting existerar i ett vakuum och det är denna naturliga otydlighet som överhuvudtaget rättfärdigar musikjournalistik. Anledningen till att jag pratar det här är att jag med största sannolikhet missat Andre Williams om inte Willy DeVille haft med honom på sin senaste skiva, samt att Lennart Persson träffat honom "på ett nerslitet rock'n'rollkontor på Norrebro i Köpenhamn" (det låter så exotiskt och tufft). Det hade annars inte lockat att se en 63-årig bluesman som knarkat sönder sig själv ett antal gånger och som nu kan turnera över Europa för en entusiastisk publik som är nere med Chess och Ace. Det hjälper förstås att dagens kompband The Sadies ser exakt ut som 1981 års upplaga av Saturday Night Live. Det är inget minus att Andre kommer in helt i vitt förutom en röd slips och matchande skor. Poäng till Andre för att han skriker att han är "A purple dog!" och hur juste det är med 17-åriga flicks. När han byter om till helrött och låter bandet krossa alla mina reservationer med en fantastisk "I'm a bad motherfucker" -refräng Att bob hund spelade för fullt på den stora scenen stack som en skitig heroinkanyl under hela Andres dansexplosion. Jag har aldrig medvetet missat en bob hundkonsert och när jag kom ihåg att de enligt ryktet skulle spela en ny låt kallad "F.Ö. stal hon mitt hjärta" lämnade jag Andre för att inte missa den (det gjorde jag naturligtvis). Jag satt två rader bakom Thomas Öberg på tåget till Hultsfred. Under någon timme försökte jag komma på något fint att säga, men jag insåg att jag har alltför mycket kärlek, respekt och vördnad för den mannen för att våga störa honom. Jag får skicka ett brev istället. Det vågar jag nog. Under hela tiden som bob hund spelade sved vetskapen om att Andre samtidigt rockade på lilla scenen som brännässlor. Förhoppningsvis dyker han upp igen snart, jag längtar efter ännu en chans att få trängas med tjocka gubbar framför en lång svart amerikan med "en livsfarlig orm, allra minst tre decimeter lång" i byxorna. Jag vill höra honom klaga på publiken för att den inte svänger tillräckligt och att anledningen till detta är att vi fått för lite pussy i våra liv. Joe Strummer & The Mescaleros / Topper / Suede En avlägsen bekant till mig sa en gång att jag inte skulle hata The Clash "Sandinista!" så mycket, om inte annat skulle jag förstå det när jag såg Sandinista! live framförd av delar av Weeping Willows och Tic Tox. Jag har fortfarande inte upplevt detta men jag tror att jag kom väldigt nära på Hultfredsfestivalens sista dag. Det första tecknet på detta kom när jag gick in i demotältet och såg Magnus Carlsson, sångare i Weeping Willows, skrika tillsammans med Topper (säkerligen som i Topper Headon). De körde lite punkcovers och Magnus såg ganska snygg ut när han lutade sig över mickstativet men det kändes inte som om det här var ett band som kommer att få att starta coverband. The Clash får dock fortfarande folk att starta coverband. Nu senast var det Joe Strummers tur att göra det och allting luktade väldigt illa. Samme avlägsna bekant som gillade Sandinista! så mycket sa tydligen någon gång att man inte fick missa Joe Strummer för då skulle man om 20 år inte kunna berätta för sina barn att man sett The Clash. Alltså så här är det: Man kan säga att The Clash låtar fortfarande är relevanta och att det därför inte är fånigt att Joe Strummer bjuder upp till nostalgiparty med publikfriande Clash-hits. Men man kan inte hävda att man sett The Clash om man inte såg dem innan 1983. Fast Joe Strummerincidenten var inte särskilt överraskande, redan 1985 försökte han göra sitt bästa för att svärta minnet av ett av världens bästa rockband genom att återförena The Clash utan Mick Jones och Topper Headon. Skivan hette Cut The Crap men borde hetat Cut Your Wrists. Joe Strummer på Hultsfreds stora scen ställde en viktig fråga: Vad är det för vits med att spela bra låtar dåligt? Det är i sådana stunder det är så skönt att ha ett band som Suede, ett band som inte sviker sin publik genom att spela låtar de inte tycker om att spela. Ett band som fortfarande är ivrigt och vill att hela världen skall älska deras nya låtar. Ett band som är allt som Joe Strummer inte var. Resten Hultsfred präglades olyckligt nog av mycket människor. Människor är så överskattade. Åtminstone roar de inte mig när jag blir trött och folk man knappt känner skriker åt en. Det fina vädret var förstås trevligt och det var Atari Teenage Riot också, även om man inte blev lika överraskad som i fjol på Fanclub. Konserten hade också blivit bättre om det inte varit för "The sabotage of the swedish black metal scene" som Alec Empire kallade tekniktrasslet, men vad gör man inte för att få höra vansinnestechno som fick glädjande många att vända sig bort från scenen och börja hångla istället. Atari Teenage Riot är underskattade som tändare av sexuella gnistor och romantiska känslor. De har dessutom förstått att det är viktigare att vara snygg och se arg ut - än att vara mässande politisk - för att få folk att gå hem för att blanda molotovcocktails. Minus för låten som endast bestod av utropet "IFK! IFK! IFK!" , jag föredrar Gais (be mig inte förklara, min tro vacklar där med). Om man pluggat matte i ett år så har man automatiskt ett förhållande till Man or Astroman? . Med fejkdataskärmar och snygga laborationsuniformer jammade de loss på sina tangentbord och det svängde ganska bra. I femton minuter. Även om Man or Astroman? måste vara det mest utpräglade festivalband jag känner till var det något som inte fick mitt system att starta. Fast för att hedra dem gick jag därifrån och köpte en Jolt cola istället (naturligtvis den ultimata datanördsläsken eftersom den har så hög koffeinhalt att minderåriga inte får köpa den i USA). Jag stod på hårdrockslåt efter hårdrockslåt på Fläskkvartetten och hoppades på att de skulle spela "Walk", det utan tvekan största Freddie Wadling varit inblandad i och en svensk klassiker. Tänk om Stina Nordenstam gått upp på scenen och sjungit den späda flickstämman som alltid får mig att vilja hyra Skönheten & Odjuret (Disneyversionen). Om det nu blev så har jag ingen aning om, efter den tredje "psykedeliska" hårdrockslåten gick jag därifrån. Låt oss avslutningsvis klaga lite på danstälten. Inte för att artisterna var dåliga, utan för att det är en jobbigt osvängig känsla att dansa på en sluttande gräsplätt som får dammet att yra. Inte riktigt vad som får mig att dansa. Det är en svensk tradition att lägga ut trägolv när man skall dansa utomhus, en tradition som hållt på i hundratals år. Varför måste vi, den första generationen som nästan helt slitit oss från naturens ondskefulla grepp, nöja oss med en gropig gräsplätt? 
|