 Året var 1973 och jag var ett år. Iggy Pop sjöng i ett band som hette The Stooges och just detta år gav de ut en av de fetaste rockplattor som finns, [raw power]. Den innehåller bl a [search and destroy], [gimme danger], [I need somebody] och just [raw power]. Tre år tidigare var jag inte ens född och då gav de ut den härliga [funhouse] som innehåller så mycket energi som överhuvudtaget kan rymmas på en skiva. Jag kan säga att det skulle ta ytterligare tretton år innan jag upptäckte Iggy iochmed albumet [blah blah blah] som iochförsig inte är nåt vidare album, men det innehöll en låt som hette [real wild child] och det räckte. Iggy har spelat in ett antal plattor som bara försvunnit i skivfloden, antagligen försvann de bara för att de inte var speciellt bra och för att de spelats in i ett konstant drogrus. En av dessa är [new values] som är ganska dåligt, förutom titelspåret i vilket Iggy låter hur cool som helst. Kanske en av hans coolare sånginsatser någonsin. Sätt istället på [funhouse] för den är så perfekt. Inledande [down on the street] är ju en klassiker med sitt sköna groove, efter den följer två rockare med [loose] och [tv eye]. Sedan kommer den sju minuter långa bluesiga [dirt] som kan få vem som helst att flyta bort i rymden. Nu får du vara beredd på att bli överkörd av [1970] med sina intensiva attacker som ständigt sköljer över dig. Tätt påföljande [funhouse] funkar utmärkt på full volym på vilken fest som helst. Ett skönt blås ligger hela tiden i bakgrunden på denna nästan åtta minuter långa knarkhymn. Plattan avslutas med [L.A. blues] som är ett inferno i oljud, något som avantgardistiske Mike Patton eller John Zorn skulle ge sin högra hand för. Ett stort kaos i instrument som löper amok och skenar iväg åt olika håll och lyssnaren lämnas efter detta som ett stort frågetacken. Vad hände egentligen ? Herr James Osterberg har gjort fina skivor på sista tiden också, då först och främst [brick by brick] och [american caesar]. Den sistnämnda kanske är den bästa av de två, innehållande [fuckin’ alone] och det långa mantrat [caesar] där han ikläder sig rollen som den gamle kejsaren. "Who are these christians anyway? I’ve heard it said that they turn the other cheek HAHAHA!". Det finns nog ingen som är så sargad som Iggy och ändå verkar vara vid god hälsa. Iggy är ett levande energiknippe med svarta lackbyxor och han sopar mattan med alla sina yngre kollegor. Allt detta trots att han provat på allt som tänkas kan, och när han går ut på scenen verkar han lika hungrig som för 20 år sedan. Han har sagt att det är elektriciteten och den känslan som upstår när gitarrer och trummor träffar exakt rätt som driver honom. Inte vet jag, men nånting måste det vara, den gamle mannen är ju vitalare än många, många andra. När punkfarfar växte upp bodde han i en husvagn och hade en famlij som hette Bishop till grannar. Dessa hade varje söndag kyckling till middag. Pappa Bishop köpte fem sex levande kycklingar som han stoppade i en säck. Sedan gasade han ihjäl dem med bilens avgasrör. Efter det tillagade mamma Bishop dessa ihjälgasade kycklingar och serverade dem till söndagsmiddag. De hade även en dotter som hette Diane och om henne har Iggy sagt: "I never did get to fuck her. Well, maybe someday. You never know". Det säger en hel del om Mr Iggy Pop. 
Gästbok |