|
Du har duschat i timmar men det går inte bort. Det har hänt för mycket. Sådant som inte kan förklaras. Men när paniken tar över gör den det i form av en gitarr som skär igenom ben och märg. En besinningslös best som gör dig illa, som lämnar svarta märken på din kropp. De där trummorna går alldeles för snabbt. De slår mycket hårdare än mitt hjärta någonsin orkat. En maskinell puls som tar över, ett monotont hamrande som suddar ut precis allt som någonsin har hänt. Bassträngar som lägger sig som taggtrådsstängsel alldeles för nära huden. De här mörka gatorna blir bara mörkare. Måste hitta ett sätt att komma bort härifrån. Den här fascistoida staden där alla hus ser likadana ut. Där alla människor ser likadana ut. "Got to find a way to find a way" . Desperationen tar över, svetten rinner ner längs pannan och händerna vägrar sluta skaka. Det är ett vrål som slår ett hål i magen, som borrar sig in i mellangärdet. Du kippar efter andan men saker går för fort, det finns ingen tid. Ingen tid för oss. Det är ljudet av uppdämd frustration och år av osäkerhet som släppts lös. En flodvåg som krossar allt i dess väg. Bandet har aldrig spelat så här bra, kanske kommer de aldrig att göra det igen. Ingen hinner tänka på sådant, ingen tänker på att man spelar in. För det är musik som förklarar saker som man ägnar hela sitt liv åt att förstå. Sådant man inte kan få ut i ord. Sådant som bara någon som förlorat sig helt i sin musik kan se. Det som fanns kvar på magnetremsorna i inspelningsstudion när ljusen för länge sedan släckts den där natten i maj är mer än vad ett brittiskt rockband rimligtvis skall kunna klara av. Det är inte en låt, det är en kraft. En kraft som gör mörker till ljus. Det har gått tjugo år men i kalla blåsvarta gator ekar rundgången fortfarande mellan husväggarna och ut i natten. Det kommer den alltid att göra. Det fanns ingen tid att tänka. I en kylig replokal, i fel del av staden; bandet försöker spela NF Porters soulklassiker "Keep On Keepin' On" - men det funkar inte. Det utvecklas till något helt annat. Det blir Exile On Main Street på valium. Det blir Bowies "Be My Wife". Det blir The Stooges "I Wanna Be Your Dog". "96 Tears" och "Psycotic Reaction". I nästan vilka andra händer som helst hade det blivit en tuff rocklåt. Men det här är någonting annat. Det här är ren energi. Musik som borrat sig så långt in i rockmusikens allra mörkaste hjärta att det inte längre finns någon återvändo. Ljudet av unga män som står i replokalen och inser att det bara finns en enda väg. All or nothing. Det här eller döden. Det är en röst som pendlar mellan nervösa ryckningar och våldsam frenesi. Det är paranoida skrik som gräver helt nya tunnlar i dina hörselgångar. Det är rock'n'roll avskalat från precis allt förutom frustration och ångest hjärta och själ "Interzone" och Joy Division. 
 |