De tog de sämsta delarna från dinosaurierockare som The Doors och Led Zeppelin. De sammanförde flummig psykedelia med Guns'n'Roses mest gitarronanistiska sidor. Jane's Addiction tre riktiga skivor är med andra ord helt förkrossande bra. Perry Farrell. Dave Navarro. Stephen Perkins. Eric Avery. Någon gång runt 1986 eller 1987 gick Jane's Addictions klassiska originaluppsättning för första gången in i replokalen i Los Angeles. När de kom ut sex veckor senare hade de helt tömt sina själar på all musik de hade. En sex veckor lång underjordisk explosion där i princip varje låt, varje not och varje textrad Jane's Addiction spelat in hade skapats. Efterskalven skulle komma att skaka marken under väldigt lång tid. Namnet Jane's Addiction sägs komma från en prostituerad vän till Navarro och Perkins vars inkomster finansierade gruppens tidiga förehavanden. Det ryktas att hon klarat sig undan missbruket och nu jobbar som sekreterare i Los Angeles. Den självbetitlade debuten spelades in live på en rockklubb och innehöll hårt rockande låtar som Whores och Pigs in Zen. Dessutom ett medley av Velvets Rock'n'roll och Stones Sympathy for the devil där åtminstone den första låter skamlöst bra. Lou Reeds karga New Yorklandskap byts ut mot glättiga men ändlöst deprimerande Hollywood Boulevardbilder och harmonier från Hawaiis mest trollbindande solnedgångar. Skivan gavs ut på egna etiketten Triple X och fungerade mer eller mindre som en demo för de stora skivbolagen. 1987 skrev de på för Warner Brothers. Skivbolagsdebuten Nothing's Shocking från 1988 var en enorm succé för bandet och de blev till och med nominerade till en Grammy. Fast skivbolaget var knappast imponerat. För det stora skivbolaget Warner Brothers var Jane's tänkt att mätta hungern efter ett nytt Guns'n'Roses. Att bandet fick en stor underjordisk fanbase räckte inte när det var tänkt att man skulle sälja som Def Leppard eller Poison. Skivan är fantastisk och även om jag som vanligt har svårt för de mer psykedeliska spåren är låtar som storslagna Ocean Size och Mountain Song samt svårt catchy saker som Standing in the shower...thinking och Idiots Rule fyllda med så mycket desperation, sex och energi att man känner sig jättegammal. Dessutom finns de slutgiltiga versionerna av Pigs in Zen och Jane Says med på skivan. Jane Says är Perry Farrells mest gripande sång någonsin, den finns med på tre av Jane's fyra skivor och upphör aldrig att beröra. En vacker tvåackordsvisa med karibiska undertoner. En historia som beskriver en herointillvaro på samhällets botten utan att varken vara plumpt fördömande eller fånigt glorifierande. Det handlar om den perukbeklädda horan Jane som ges chansen att förklara varför allting har blivit som det blivit. Hon verkar livrädd för en man kallad Sergio och det blir aldrig riktigt klart om hon är rädd för sin pojkvän, hallick eller langare. Hon gömmer undan TV:n från Sergio, "i don't owe him anything". Hon letar efter sin peruk, "can't make it without it". Farrell visar oss polaroider på Janes liv som egentligen inte känns viktiga, åtminstone inte till en början. Hon skall åka till Spanien när hon samlat ihop tillräckligt med pengar. Hon börjar spara imorgon. Genom hela låten upprepas knarkarens förljugna bön och försäkring, "I'm gonna kick tomorrow". Jag slutar imorgon. Det är en låt som står som ett olyckligt monument över Jane's Addictions egna självförbränning. Men i denna misär, detta omänskliga leverne, finns en styrka och en tröst. Från den calypsofärgade elegansen kommer en strimma av hopp och en känsla att man kan gå vidare. Imorgon. När Ritual de lo Habitual släpptes 1989 hade Jane's med frenetiskt livespelande byggt upp en så pass stor publik att skivan tog sig långt upp på amerikanska Billboardlistan. Jane's hade blivit det största alternativa bandet i USA, större än både Pixies och Sonic Youth. Skivan, vars klassiska santeriainspirerade omslag naturligtvis förbjöds, börjar med att en kvinna på spanska deklarerar att "vi har mycket mer inflytande över era barn än vad ni har...men vi tycker om dem" innan den furiösa Stop! startar. Skivan har bara nio låtar och varvar snabba rocklåtar med långa, smått pompösa och nerviga ballader. Den majestätiska Three Days innehåller över 7 minuter fyllda av i princip allt som är dåligt med rockmusik, men samtidigt är den med sedvanlig motsägelsefullhet en av de vackraste saker jag hört. Och så fungerar många av de bästa banden, de får dig att se saker i ett helt nytt ljus, de får dig att lära dig att älska saker du trodde att du hatade. Ritual de lo Habitual är kanske en ännu bättre skiva än Nothing's shocking. Dave Navarro är på sitt allra flashigaste Slash-humör och Perry framstår allt mer som den vita rockmusikens Lee Perry. Konserterna drog nu siffror upp emot 10000 och vad folket såg var ett band som exploderade på scenen i klassisk amerikansk rockmagi. För de som stod på scenen var det dock alltmer plågsamt. Drogerna hade hunnit ifatt dem och när bandet sedan upplöstes på toppen av sin karriär var orsaken inte bara indie-estetiskt principhandlande. Ingen verkade märka när Perry och Dave hade regelrätta slagsmål på scenen och det var i slutändan heroinet och inget annan som slet isär bandet. Efter Jane's Addiction gjorde Perry Farrell den bisarra filmen The Gift, om vad som skulle hända om man förlorar den man älskar mest. Skulle man ringa polisen? Skulle man låta de jävlarna ta henne? Perry Farrell skapar några av filmhistoriens mest nekrofillistiska stunder och filmen är ibland så stark, trots sin surrealistiska ton, att det är svårt att titta. Jag satte frukostflingorna i halsen när Perrys flickvän har problem med att injektera heroin medan hon pratar med sin mors avlägsna vän på telefon. Till slut släpper hon luren och lindar telefonsladden runt armen för att få fram en mottaglig ven. "I am skin and bones, I am pointy nose - but it motherfuckin' makes me try" - Ain't no right Perry Farrells problem har alltid varit att han då och då inte bryr sig om att bry sig. Och då fastnar Jane's och Porno For Pyros i ett trögflytande psykedeliabad utan melodi eller rytm. Men det problemet finns inte när han blundar och skriker ut år av självförakt och kosmisk sexualitet genom ekomaskinerna. Då har Perry Farrell en av tidernas bästa rockröster. En röst som skär igenom pannbenet och mellangärdet och uttrycker samma frustration som Lou Reed och samma energi som Robert Plant. Han flyttade från Florida till Los Angeles på 80-talet och började uppträda genom att mima i kvinnokläder till David Bowie- och Stoneslåtar. Sitt första band Psi-Com vände sig mot honom när de krävde att han skulle bli medlem av Hare Krishna, Perry svarade genom att vältra sig i mörk, omoralisk rockdekadens och ta sig längre och längre ut ur samhället, bandet ställde sig i ett hörn och surade under namnet Hindus. Perry Farrell döptes egentligen till Bernstein, men han upptäckte snart att det passade honom bättre att kalla sig Perry Farrell, en ordlek på peripheral, ungefär "på utkanten". Efter Jane's Addiction startade Perry Farrell Porno for Pyros tillsammans med bland andra Stephen Perkins. Ett lugnare anslag gav plats åt mer psykedelia och, i ärlighetens namn, ibland ganska oinspirerat flum. Även om låtskrivandet sällan når upp till Jane's-nivå finns det ett antal guldkorn på deras två skivor, som Pets och 100 Ways. Dessutom är stenhårda Hard Charger från soundtracket till Howard Stern-filmen Private Parts den mest imponerande anvisningen om hur bra en ny Jane's Addiction-skiva skulle kunna låta. På Hard Charger (cool låttitel, eller hur?) spelar Flea från Red Hot Chili Peppers bas och det var också han som ersatte principfaste bassisten Eric Avery när Jane's häromåret återförenades på en utsåld turné och en skiva, Kettle Whistle, med demos, livelåtar och nyinspelningar av gamla låtar. Jane's Addictions låtmaterial står fortfarande still efter de där sex veckorna 1986. Jag såg en inspelning av en av comebackkonserterna och det var en underlig upplevelse. Det var visserligen tjusigt framfört med påkostade ljus, dansare och en miniscen i folkhavet. Perry Farrell var förtjusande när han med ett flaska rödvin i ena handen säger att det är dags att välja, "you're either a part of the problem or a part of the boredom". Saken är den att comebackturnéer som den här aldrig kan lyckas fullt ut. Inspelningar jag sett från 80-talet, med usel bild och ännu sämre ljud, visade ändå ett band som spelade som om den kvällen var den sista på jorden innan de försvann ut i rymden. Den känslan fick jag inte på The Relapse Tour, en turné som för övrigt drog ner Dave Navarro i herointräsket igen. Namnet, sexveckorsexplosionen, drogmissbruket som krossade bandet. Alla stora rockband byggs upp av myter och som ni ser har Jane's Addiction gott om den varan. Med outsägligt vackra sånger som "I would for you" och "Jane Says" samt frenetiska rocklåtar som "Pigs in Zen" och "Been Caught Stealin'" borde de hitta en plats i varje skivhylla med känsla för rockmusikens mörka hjärta. Den fördomsfulla attityd med vilken gruppen kastade sig in i musikhistorien skapade något helt nytt; I mötet mellan Led Zeppelins kukrock och de (post)punkband som Farrell älskade så mycket, Minutemen, X och Social Distorsion; I mötet mellan Velvet Undergrounds krassa verklighetsskildringar och psykedelisk drömattityd á la Grateful Dead, ett möte som på papperet säkerligen skulle ge Lou Reed mardrömmar, men i verkligheten låter både stark och stolt. Jane's Addiction är värda min respekt. 
Gästbok |