 |
 "Men jag glömmer aldrig första gången jag såg honom på scen. Jag var fjorton år och Jerry Lee uppträdde i en gammal lada i Detroit. Han klev upp på scen, gick fram till pianot och sparkade på det. Det var allt han gjorde! Sedan påstod han att det var ostämt och klev av scenen igen. Ägaren till stället försökte förgäves övertala honom att göra ett nytt försök, men Jerry Lee vägrade. Det enda han gick med på var att mima till en av sina låtar från jukeboxen. Otroligt. Det är vad jag kallar ett scenframträdande." - Iggy Pop om Jerry Lee Lewis Det är så lätt att förblindas. Det har gått mer än 40 år sedan "The Killer" spelade in "Great Balls Of Fire" och vissa förstår ingenting. Att lyssna på hans skivor eller se TV-inspelningar av hans konserter är som att få en elektrisk chock. Jag känner pulsen öka och när låten är slut känner jag mig lika misshandlad som pianot han ursinnigt har bankat på i två minuter. Han spottar, fräser, skriker ut precis allt som rock'n'roll handlar om. Vissa förstår verkligen ingenting. Och det är kanske inte så konstigt. Vi unga har hela vårt liv fått höra hur allt var så j-a mycket bättre förr. Förr när rocken föddes och inte var så urvattnad som den är nu. Det är inte så konstigt att man misstror gamla rundmagade män som ger 10-poängare och 5-plussare till nya, svindyra Jerry Lee Lewis-boxar. Man litar liksom inte gärna på gubbar som gett upp. Men de har fel. Förstås. De minns sin ungdom, de saknar sin ungdom och de är så avundsjuka på dig att de vill sno Jerry Lee ifrån dig. De kanske visar dig sina Beatlesbiljetter från 1965, kanske berättar någon anekdot om Bowie på Hovet. Och du kan ge dig f-n på att de kommer att berätta för dig om hur viktig Jerry Lee var för rockens utveckling, hur otroligt chockerande det var med den här rock'n'roll-attityden på 50-talet. Att uppskatta något för att det var "viktigt" är inget annat än ett tragiskt slöseri med tid och energi. Visst är det svårt för dig och mig, det är lätt att ge upp. Det är lätt att förblindas av andras dåraktiga nostalgiska blickar. Allt blir bara helt fel om man börjar tänka att saker var bra för sin tid. Musik handlar alltid om "nu". Om det inte känns, om det inte skakar om dig som sann kärlek gör, så är det ingen idé. Låt det ligga, låt det vänta. Det finns ingen anledning att tvinga sig igenom Bob Dylan, Elvis eller ens speed garage om det inte får ditt hjärta att slå hårdare. "The Killer" är för bra för att glömmas bort. Jag säger inte att vi utan honom varken haft Iggy Pop eller Jon Spencer. Jag vet bara att han är precis lika bra. Jag vet inte vad du tänker göra men jag tänker inte låta någon få mig att förväxla Jerry Lees ylanden med nostalgi. Krig.  [ Christian förklarar inte krig för han tycker att Jerry Lee Lewis verkligen var RocknRoll då det begav sig. Idag är han bara försupen och pinsam och tragisk. ] |