 |
"Jag vill tillbaks, till ett kalas med saft i glas" Det var faktiskt annorlunda förut. För länge sedan var det nämligen inte "oskuldsfullt" att sjunga om att bära sötaste flickans böcker till skolan. Det var liksom ingenting man planerade. Men nu aktiveras omedelbart vår inbyggda svart-polo-Bergman-attityd så att vi unisont kan utbrista i ett kyligt "naivistiskt" och nicka förstående mot varandra. För väldigt länge sedan så revolutionerade Harvey Fuqua doo-wop-musiken. Han brukade skratta åt de andra doo-wop grupperna. Han sa till andra upplagan av sin grupp The Moonglows "Look, the other cats are singing doo-doo-doo. It ain't doo, it's who". Är det inte helt fantastiskt? The Moonglows sjöng "who" i stämmorna, därför slog de igenom. Ibland är det så enkelt. Bob hund är ett av få band som är sådär dunderförälskade i den blåögdhet som fanns i rockmusikens begynnelse. Deras "Hörlurar" är den bästa låten som någonsin skrivits om hörlurar. Den beskriver allt det som är så fruktansvärt bra med att lyssna i hörlurar, man kan liksom ställa in både bas och diskant, leka med volymen och göra det mera intressant. Det är när bob hund lyfter fram de där sakerna i tillvaron som man inte visste att man älskade, som de är som allra bäst. Men när det litterära fanzinet Mono uppmärksammar bob hund gör de det i ett temanummer om dadaism. Dada var namnet på den grupp intellektuella européer som ville bryta mot poesins regler genom att skriva till synes obegripliga texter, ofta på påhittade språk. Och även om jag kan uppskatta det de gjorde så känns det ibland som om de inte bara ville skriva skojiga klumpar av bokstäver som kändes fåniga att uttala utan att man skulle tolka deras texter som en protest mot etablissemanget. Då vill man ju inte gärna vara med längre. Vi tänker för mycket. Det förstör nästan allting. Thomas Öberg sa en gång något i stil med att människor har slutat sjunga "Wow, vilken snygg tjej!" och istället försökt förklara på vilket sätt hon är snygg. Sluta vara så jävla smart, okej? En av Thomas främsta förebilder är Jonathan Richman. Jonathan skriver de sötaste små poplåtar du kan tänka dig och det har han gjort sedan början av 70-talet. Min favorit heter "Buzz Buzz Buzz". Den handlar inte om millenniumångest och rädslan över att alla datorer kommer att explodera... Jonathan berättar för sin favoritflicka om hur bin låter "buzz buzz buzz" och fåglar låter "tweedle-twee" men att ingenting går upp mot hennes röst. Den första skivan släpptes 1976, men låtarna hade han skrivit som tonåring 1972 starkt påverkade av Velvet Underground. "Jonathan Richman and the Modern Lovers" saknar i stor utsträckning Richmans skojiga sida, men istället finns där en sorgsen desperation så energisk att det ibland talas om den som den första punkskivan. Sedan dess har han fortsatt, med ett betydligt snällare sound. Och vart han än har gått har han mötts av ord som "jönserier" och "fjantigt" och från minst någon i publiken "underbart". JoJo, som fansen kallar honom, skriver låtar som handlar om våra liv, om glassbilar och om djur som rockar i skogen. Och kanske är det därför som det känns så trovärdigt när han antyder ett krossat hjärta långt bak i ljudbilden. Jonathan har en uppriktighet som berör, en lekfullhet som inspirerar leenden och ett hjärta som skulle kunnat värma upp hela skidskytte-VM. Det förstår man bara man lyssnar på den där sången han skrev om sitt absoluta favvoband. "Now you can look at that band and wonder where All that sound was coming from With just four people there. Twangy sounds of the cheapest types, Sounds as stark as black and white stripes, Bold and brash, sharp and rude, Like the heats turned off And you're low on food. How in the world were they making that sound? Velvet Underground." 
|