"Make up your own mind, ladies and gentlemen" ("Talk about the blues") Jon Spencer vrålar som aldrig förr. Han vrålar och han vet, ladies and gentlemen, vad han sysslar med. Han vet vad man kan göra med en femtiodollars gitarr och han utnyttjar den till max. Föreställ er följande: Efter lång väntan intar två taniga gitarrister och en lite kraftigare trummis scenen. Explosion. Du känner en knytnäve i magen. Sångaren skriker "fuck!" så mycket och så ofta han kan. Efter inledande "full grown" som övergår i "identify" vet du knappt vad som hände men du är överlycklig. Bandet heter The Jon Spencer Blues Explosion och det är en förmån att få vara närvarande. De är här för att lära dig vad musik handlar om. Jon Spencer är dessutom inte tanig längre. Han är mäktig och så fort han börjar spela är han över allt och hela tältet exploderar. Det är så det ska vara, det är så vi vill ha det. Jon Spencer Blues Explosion består av Russel Simmins på trummor, Judah Bauer på gitarr och Jon Spencer på gitarr och sång. Mer behövs inte för att göra mej lycklig. Jo, förresten, Jons bruna skjorta är rätt häftig den också. Trion har gjort ett antal plattor men det hela kretsar egentligen kring "Orange", "Now I got worry" och nya "ACME". Den förstnämnda är något ojämn men innehåller några riktiga höjdpunkter som Blues Explosion temat "Sweat". "Now I got worry" är ett stort rockalbum som inte låter lyssnaren sitta stilla. Från det inledande avgrundsvrålet till de sista riffen känner man ett starkt behov av att dansa. Och så innehåller den världens bästa punklåt, "identify". Nya "ACME" gör heller den ingen besviken med sitt lite mer tillbakalutade sound. Alltid finns den där härligt skitiga ljudbilden med, den som gör att det låter som att de spelar för sina liv. I grund och botten står Jon Spencer stadigt med båda fötterna i träskmarkerna för det är verkligen blues det hela handlar om även om han hela tiden blandar in folk som Beck, Alec Empire, Wu-tang clan, Automator, personer som är rätt långt ifrån bluesen (Ok, Beck har väl varit där och nosat ett par gånger). Blues som är så äkta och påträngande att man inte kan stå emot värst länge. "I wanna be a skunk" ("Skunk") Jag tror inte det finns nåt annat band som jag lyssnat så mycket på de sista åren som Blues Explosion och det kommer jag nog att fortsätta med. Det har väl aldrig varit för deras texter, för några lyriker är de då direkt inte. De behöver inte säga så mycket när de har så mycket annat att förmedla. För mig betyder Blues Explosions musik, glädje, energi, kraft och lycka. En spelning med Jon Spencer är en riktig upplevelse, mannen ifråga formligen exploderar på scenen och det är en fest för alla sinnen. Och de nya låtarna funkar alldeles utmärkt live vid sidan av klassikerna. Tro mej, jag vet. Jag har aldrig dansat så mycket som när jag såg trion senast. "I ain't playing no blues, I play rock'n'nroll" ("Talk about the blues") Nu ska jag spela in ett band med de bästa Blues Explosion-låtarna för att ha när jag känner att jag behöver ett. Det kommer garanterat att innehålla: "full grown", "bellbottoms", "identify", "flavor", "2kindsa love", "talk about the blues", "sweat", "skunk", "wail", "dynamite lover", "blue green olga", "magical colors", "fuck shit up!" och "attack". Fast skulle jag göra om det imorron är det nog andra låtar med, så jag väntar nog och lyssnar på nya "acme" istället och låter den skitiga, inrökta ångvälten "attack" köra över mig en gång till. Ladies and gentlemen, jag älskar det här. 
|