 |
"Det var ett jävla drag, men jag vet inte riktigt om jag gillar det musikaliska innehållet sådär jättemycket. Jag gillar brasiliansk musik, men det här lät väldigt mexikanskt. Jag föreställer mig tre killar med stora mexikanska hattar, vad heter de...tre amigos (garv)." DJ Seba skrämmer mig. Inte bara för att han gör dansmusik för folk som inte kan dansa. Inte bara för att han gör riktigt unken kritvit jazzfunk.Nej, han skrämmer mig när han fäller ovanstående kommentar om Jorge Bens "Apareceu Aparecida". Hade jag vetat hade jag blivit betydligt mer upprörd när folk kallat mig för DJ Seba, och då tycker jag redan från början att det är besvärligt med folk som inte kan uttala hela mitt namn. "Stora mexikanska hattar", har man överhuvudtaget förstått någonting om dansmusik då? 1961. Rio de Janeiro. Jorge Ben har just skrivit låten "Mas que nada", vilket betyder "framförallt". Det är en låt som kommer att explodera på Bossa-himlen. I USA kommer Sergio Mendes att göra låten till en jättehit och över tvåhundra versioner kommer att spelas in. Jorge Bens liv kommer att radikalt förändras, från armén till hitsinglar, utsålda turnéer och en internationell karriär. Solen går ner och han går längs Rios gator, ovetande om vad som skall hända. Den brasilianska musiken är antingen som samban, eldig och intensiv, eller som bossa novan, cool och avslappnad. Jorge Ben rörde sig fritt över gränserna, något som han själv påpekar när han självsäkert slår ihop de båda genrerna på skivan "Samba Nova" från 1976. Skivan är naturligtvis helt sagolik. Jorge Bens melodiska röst knuffas fram av de mest genuint funkiga rytmer som gjorts söder om Panamakanalen. Det är musik som luktar strand, sol och fotboll. Det är klassiska klyschor när det gäller brasiliansk musik. Och jag kan inte riktigt frigöra mig från dem än, men det handlar nog bara om tid. En låt som "Apareceu Aparecida" är ju så mycket mer än bakgrundsmusik till halvleksinslag i SVT under fotbolls-VM där Anton Glanzelius pratar med en lugn röst över bilder från Rio - "...Joao är nio år, han drömmer att få spela i landslaget en dag, men än så länge spelar han bara på stranden...". Det förstår alla som orkar bry sig. 
|
|