Joyce flyger mellan oktaverna som en lycklig fjäril. Hon har kommit från Rio för att sudda bort våra sura miner. Hon gör det med fingrar som arbetar övertid på den akustiska gitarrens greppbräda och en röst som alltid verkar ivrig på att få sjunga nästa not. Sedan slutet av 60-talet har Joyce spridit visdomsord och vackra melodier omkring sig. Med barndomshjältar som Ella Fitzgerald, Miles Davis och Thelonious Monk och senare förälskelser som Joni Mitchell sprang hon omkring på de solstänkta ängar där jazz och bossa nova så självklart håller varann i handen. Den brasilianska musikskatten är helt enorm och i mångt och mycket är det slumpen som har avgjort vilka sångerskor som har nått ut till oss på kyligare breddgrader. Joyce må vara en underbar sångerska, kompositör och gitarrist, men hon är inte en av Brasiliens mer kända sångerskor och hon har inte heller samma status som Elis Regina eller ens Gal Costa. Men det skulle lika gärna kunna ha varit Joyce och inte den i sista stund inhoppade Astrud Gilberto som fick spela in med Stan Getz. Att Joyce inte förblev en hemlighet för alla utom brasilianska lyckostar och japanska fanatiker beror till stor del på den brittiska acid jazz-scenen och dess självklara nav - Gilles Peterson. Den käre Gilles och hans vänner ligger bakom några av de mest chockerande lama försöken till att klä på en jazzfunkkostym på brittiska tråkmusiker (från Galliano till 4Hero), men brasiliansk jazz förstår de. De två samlingarna Brazilica I och den ännu vassare Brazilica II som Talkin' Loud släppt är för övrigt utmärkta vägar in i den brasilianska musikskogen. Helt i linje med den brittiska mod-rörelsen letade man upp de obskyraste brasilianska jazzplattor man kunde få tag på. Och Joyces sublima Aldeia De Ogum har sedan 1989 varit en av rörelsens hörnstenar. Sakta har reissues som den undersköna Tardes Cariocas (Far Out Recordings) från 1983 och samlingen Essential Joyce (Mr. Bongo) blivit tillgängliga även för oss som inte gärna lägger en tusenlapp på en singel. Jag träffar flickan efter konserten på Pusterviksteatern i Göteborg och hon verkar väldigt nöjd med kvällen. Konserten, som endast i undantagsfall utmynnade i obefogade soloutflykter, var inget annat än en succé. Joyce scatsjöng sig igenom kompositioner från fjolårets Elis Regina-hyllning Astronauta - Songs of Elis och den helt nya Hard Bossa uppblandat med valda godbitar från sin karriär. Din musik nådde många nya öron i början av 90-talet. -Det var helt otroligt! Jag hade aldrig ens varit i London förut och plötsligt stod man där och spelade inför 2000 unga människor. Det var den stora skillnaden, att plötsligt var det ungdomar som dansade som tokiga till mina låtar igen. Det brasilianska musikarvet är också en viktig del av den moderna dansmusiken. Det är naturligtvis jättebra. Min dotter vet mer om drum'n'bass än jag men det jag har hört är spännande. Jag kan till viss del hålla med om tanken att drum'n'bass aldrig kan ses som jazz eftersom jazz bygger på improvisation och drum'n'bass på förprogrammering men vem vet vad jazz är egentligen? Det är ju bara en term och de enda som har glädje och de enda som har glädje av det är skivbolagen och sådana som du, musikjournalister. Känns det konstigt att det västerländska intresset för den brasilianska musiken är så koncentrerad till tiden mellan 60- och 80-talet? - Inte alls. Och det beror på att musiken i Brasilien blev alltför influerad av amerikansk pop runt mitten av 80-talet. Man slutade lägga sin egen själ i musiken för att istället bli bleka kopior av den amerikanska radiopopen. Det blev för plastigt. Jag har alltid känt att jag gått mot strömmen. När andra gjorde väldigt själlös musik försökte jag att fortsätta vara kreativ. Artister har ofta rest till Brasilien för inspiration, från Stan Getz till Paul Simon och George Michael. Finns det en rädsla för exploatering? -Visst finns det många som är skeptiska men jag tror att det är bra, det sprider ju musiken till fler människor. Alla får ut något till slut även om "what Stan Getz got may not be the same that Jobim got". Vissa blev rikare än andra och själv väntar jag bara på att få mitt... men jag är glad för att jag har fått vara del av det här ändå. Hur låter nya skivan Hard Bossa? - Den här skivan är något av en tillbakagång för mig. Efter fjolårets Elis-hyllning ville jag spela in en skiva som låg nära Feminina från 1980. Joyce skivor på nittiotalet har inte varit lika trollbindande som hennes gamla skivor. Kanske beror det på att vi har en romantiserad syn på den brasilianska musiken som "naturlig" och att vi därför är smått allergiska mot moderna ljud på skivorna. Musiken har faktiskt varit ganska bra ändå. På Language and Love från 1991 finns en förtjusande liten samba vars text bara består av vägdirektioner till det svängigaste huset i stan. Hard Bossa är hennes bästa skiva på väldigt länge. Det är jazzigt och mysigt med mycket dynamik och Tutty Morenos berusande trumspel. Produktionen är utsökt, en ren ljudbild som visserligen inte känns spännande men som ger sångerna ett rum att spela i. Jag blir genast förälskad i den vackra melodin i Quarup som plockar melankoliska noter från skalan med avundsvärd elegans. Uppsluppna Nome De Guerra har en refräng som inte går att få ur hjärnan och Novelo kan vara årets vaggvisa. Du har gjort hyllningsskivor till Elis Regina, Vinícius de Moraes och Antonio Carlos Jobim. - Skivan med Tom Jobim gjorde jag när han fortfarande levde och han skrev också en text i konvolutet så jag ser den inte riktigt som en hyllning. Men visst, jag ser inget fel med att göra en cover så länge man kan göra något eget av det. Som kompositör vet du skillnaden med att skriva en sång och att framföra den, man behöver väl inte ha skrivit en sång för att förstå känslan i sången? - Precis! Och jag försöker alltid hitta nya harmonier och stämningar som stämmer överens med min upplevelse av sången. Man kan alltid hitta olika grooves och fraseringar som ger en sång nytt liv. 2 or 3 things från Tardes Cariocas handlar om att man bara kan finna svar hos sig själv, men väger inte musikerns ord extra tungt? Vad kan vara mer övertygande än ord inlindade i en vacker melodi som smeker själen? Det kanske kan stämma... Den låten handlar om en kvinna som började skriva mängder med brev till mig, hon ville ha råd om allt möjligt och det var råd som man inte kan ge. Därför måste man vara ansvarsfull när man skriver texter. För någonstans, kanske på andra sidan Atlanten, kanske det finns en flicka som verkligen tar till sig budskapet och då måste man vara försiktig så att man inte säger något dumt. Brasiliansk musik har alltid varit nyfiken på utländska musikformer och den musik som Joyce spelar har alltid haft tydliga drag av jazzfusion. Det är också jazzkunniga eldsjälar i främst USA och Japan som värnat mest om Joyce under åren. Du sa en gång att du "respectfully hate fusion". - Det finns naturligtvis bra fusion. Pastori är ett geni som står över alla genrebeteckningar. Men under sjuttiotalet började alltför många brasilianska musiker spela en väldigt amerikansk fusionjazz som inte gjorde någon lycklig. I stil med Weather Report? - Inte ens det! Det var en identitetslös Los Angeles-sås i steril studiomiljö. - Men det stör mig inte det minsta att folk som gillar fusion samtidigt lyssnar på min musik. De får gärna köpa dåliga skivor så länge de köper mina.  Gästbok |