|
Det är intressant vad en låt som Hefners "Karen" kan göra för en. Man sitter här helt jävla själv i en lägenhet som luktar rök och Darren sjunger en lätt tangoballad om hon som han bara vill ska dyka upp igen. Öppna dörren och glida in i den vackraste sommarklänning han inte sett sedan 1992. Det var länge sedan och jag väntar fortfarande. Hon kommer aldrig att komma. I ärlighetens namn har jag ingen aning om det är det han menar. Jag har inbillat mig det. Det så musik ska fungera. För "heaven is in her lips". Det har den alltid varit.
Jag läser om folk som bönar och ber om att Suede måste spela sina
gamla låtar på den rådande turnén och varför sjunker folk alltid ner
i nostalgins bottenlösa träsk så fort det diskuteras musik och kanske
framförallt konserter. | Varför går folk och ser sina "hjältar" och vill att dom ska spela låtar som betydde jättemycket när sångaren var ung, förbannat snygg och hade betydligt finare skjortor än 1999. Visst skulle jag gärna vilja se Bossen på st**ion men det skulle vara om någon s.k "branschmänniska" skulle bjuda mig. Då kunde jag stått där och varit lycklig åt den skäggige mannen som skrålar sig igenom sin ungdoms allra bitterljuvaste förälskelser. "Bobby Jean, fan...kom hem. Jag vill ju bara ha dig tillbaka. Nu." Jag är själv hopplös förankrat i det där igenkännande som kanske måste finnas i musik. Jag sitter här och skriver massa trams när jag innerst inne blir gråtmild av att höra skivor från den, i mitt minne, "klassiska" sommaren 1990. För vem var den klassisk? För mig? Bomb-Jimmy? Trelleborgs-Lasse? Jonas-med-Henry-Rollins-halsen? Shaun Ryder lär inte minnas många sekunder av den där sommaren ändå. Popmusik ska vara nu. Det är då den är som bäst. Men i mitt huvud är dåtiden kanske alltid "nu" och då blir det så mycket svårare. Det är kanske därför jag övergav min ungdoms stora hjälte i Hultsfred 1996. The Cure hade blivit tillsagda att bara spela en och halv timme vilket naturligtvis är alldeles för länge men gungade loss en timma längre. Jag gick iväg en 8 minuter in i "A Forest". Jag hade hört den i Roskilde året innan, konserten i sig var sig väldigt lik. Robert spexar två gånger och då går han ut på en liten promenad på varsin sida av scenen och flickor i utsmetat kajal och jobbigt svarta kläder lipar. "Robert ! Fatman Robert ! Jag älskar dig ! För alltid !" och jag älskar ju The Cure också, de tillhörde mitt liv under en tonårsförvirrad ångestperiod då allt kändes meningslöst och man inbillade sig att man vara ensammast i hela världen. "Kyoto Song" från "The Head On The Door" räddade ett år i gymnasiet fyllt av styrketränande Duran Duran idioter med lejonfrisyrer. Även idag kan han trösta mig. "Disintegration" är ju den bästa skiva som gjorts brukar jag hävda gång på gång. Denna färd genom floden i "Apocalypse Now". En galen mans resa i sitt inre. Själsligt sammanbrott dolt i långa ömmetstörstande kärleksvisor. Jag kommer aldrig förstå de som står längst fram och gapar och skriker. Jag kommer aldrig fatta varför de tittar på figurer som kunde varit deras morfäder och som de höjt till gudarna och som de geniförklarad och envist klänger fast vid och jag kommer aldrig förstå varför de hela tiden bönar och ber om att få höra en låt som sångaren skrev under sitt värsta lsd-rus 1983. Det känns ju bara dumt. Robert Smith må vara en av de största i mitt så kallade liv. Men samtidigt är han en otroligt pinsam liten figur med en frisyr som borde stannat vid den han hade kring "In Orange". Nu har jag fått allt det här att låta som den värsta spyattacken mot The Cure men så är inte fallet. Jag älskar Cure. De är en sådan kärlek som kan göra precis vad den vill och ta vilka omständiga omvägar som helst. Jag står kvar och väntar troget. Jag är en galen hund. Jag har försökt inbilla mig att en tuff danslåt är årets singel, att Basement Jaxx säkert gjort en av årets skivor men likväl kommer jag aldrig att lyssna på den, lika snabbt som jag puttade undan Roni Size skivan i ett hörn kommer jag gömma alla konstiga dansskivor då jag ska summera året. Fåfängd arktitekt-fusion ger mig inte den gåshud jag vill ha. Det känns mer som en kall pizza i micron efter två veckor. När jag ska försöka komma ihåg singlarna från året är det alltid popsinglar det handlar om. Jag klämde ju dit stadiumeposet "747" som årets singel 1998 och skäms inte en sekund. Året därpå kunde jag inte låta bli att tycka att "The Drugs Don´t Work" var en av årets singlar. Natten då jag hörde Echo & The Bunnymens "Rust" första gången svepte bort allt tvivel om vilken årets singel skulle bli. Klockradion förmedlade en lätt kärleksballad och jag hörde Ians röst och jag mindes inget högstadium precis utan hörde bara en låt som var så mycket nu och så nära mig att jag inte kunde somna därefter. Jag inbillade mig att radioproducenten skulle spela den igen. Samma natt. Det gjorde han inte. Det finns ingen konsekvens i det här. Det finns ingen Mark-Farrow-genial skivomslagskonst i en pojkes osammanhängande kåserier en torsdagsmorgon klockan halv fyra. "By The Time I Got To Understand You" Ska man förstå popmusik? Ska man briljera med b-sidor och producenternas bisittare? Är vi som är besatta av musik mer priviligerade än mina föräldrar som älskar sin Dire Straits samling eller folk som blir som tokar då den skotske trubaduren som Christian sabbade mixerbordet för lirar loss i ännu en "Who The Fuck Is Alice". Vi vill så gärna tro det men min mamma älskar "Brothers In Arms" och "Why Worry" och hon gör det antagligen precis lika mycket som jag avgudar min enastående samling av torftiga Erasure-singlar. Vi är fan inte bättre än några andra. Alla älskar någonting. Varför har vi skapat en elitism där vi diskuterar skivomslag istället för att komma underfund hur vi ska lägga upp den kommande pensionsförsäkringen? Jag antar att det är någonting med luften vi andas. Musiken följde med oss någonstans och nu är det försent. Vi är fast. Besatta. Trogna. Löjeväckande. Patetiska. Förälskade. Det är ju så det är. Men jag skäms inte. Jag har ju J Mascis på högsta volym just nu. Han är en bättre vän än en premieobligation. Han finns här nu. Han andas samma luft som jag. Om den sedan må vara infekterad, förgiftad eller förälskad det struntar jag i. 
990203 Jag stannar för att se om du hoppat av bussen ännu. Det har du inte. Jag går in i lägenheten. Lägger mig ner. Lyssnar på "Shelter From The Storm" med Bob Dylan och väntar. Du drar för persiennerna när du kommer för du vill se solen och jag vill inte se allt damm och tycker inte om när det är för ljust. Jag kryper in under duntäcket. Ber dig gå. Lyssnar på Bob. Jag kommer aldrig att förstå någonting av allt det där som är bra med musik. Och i gryningen så vandrar jag vidare. Gästbok (Det här var del ett ur Christians "Bootleg Series" och någonting mannen skrev över några nattliga koppar kaffe och han vet inte vad syftet är med det hela men vet någon det?)
| | ||