|
& popmusik som är sådär snäll... "Golden Heart" är en sann svensk popklassiker i rakt nedstigande led till "Blåjeans", "Vara Vänner", "När vi två blir en" och "Dancing Queen". Det är lika bra att skrika ut det där högt så att ni förstår. Janne Kask var en gång flickrums-ikon för flickor i de förvirrade tonåren och han sjöng popsånger som hette "Popstar", "Bandstarter" och den magnika två minuters rödbetan "Everyday" och spred sin kaxiga, barnsliga stämma genom konstiga ungdomsprogram och han var naturligtvis inte sådan man egentligen inte kunde låta bli att tycka om. Eller hata.
Janne Kask var en sådan där utomjording som ingen verkade vilja ha med
att göra under högstadiet. En som de söta flickorna inte pratade med och
en som istället satt hemma på pojkrummet och lyssnade på pop och drömde sig
bort till den stora revanschen. En dag skulle han kyssa just dom där vackra
tjejerna som vägrat se åt honom då. Han skulle bli stjärna, dricka dyr whiskey
och köpa snygga polos och glida omkring och leka gud. | Låna några Brainpool skivor av någon Anna och lira av "Everyday","Girl Lost", "At School","Probably","Invisible To Her","Bandstarter","Some Days Are Made For Smoking","We Aim To Please","Tomorrow","Sister C´mon","In a Box","Low" och ni har den näst bästa svenska popskivan som någonsin gjorts. (Hellman vinner alltid) Döp den till "Stupid Boys/Stupid Girls" och inkludera den b-sidan som gömt extraspår. För mig har Brainpool betytt fan så mycket mer än överklass-fjollarna Blur. Där Blur spann vidare på sin tämligen tama Madchester-funk-formel och blev jobbigt "genuint brittiska" blev Brainpool alltid anklagade för att vara svenska kopior. Inget var mer fel. Brainpool spelade glad pop utan att riva sönder sönder sår och blotta sina själar och allt det där. Janne Kask gjorde ju allt det där ändå, han klev fram som en popstjärna som lät kaxigheten flöda och handen på hjärtat... hur cool är egentligen Damon Albarn utan alla droger ? Det har aldrig varit lätt att vara överårig och lyssna på Brainpools popkaskader. Det har inte heller varit begripligt att dom skulle börja lira såsiga Charlatans-hammond-solon och sväva ut i nio minuters låtar. Dom avslutade sin trilogi med album med att släppa George Harrisons "My Sweet Lord (She´s So Fine)" på en ep där något 70-tal gjorde sig påmint och det var ingen dålig avslutning, det var kanske inte heller en direkt värdig resumé av ett pärlband hits. Det var dags att dra ut kontakten. Vi har blivit för gamla för att bli glada av popmusik. Sångaren lämnar gruppen. De andra säger att dom ska lira vidare som vilket The Doors utan Jim Morrison som helst. "Hey...grabbar..vi gör den där skivan...DEN skivan, försvenskar gamla fina Ringo Star låtar...vi är bäst, vi ser för hemska ut men nog fan ska vi elda upp några förälskade unga hjärtan igen..." I somras släppte Janne Kask en lätt bortglömd hit som säkert förgyllde någon fin midsommarstång men jag förnekade den. Ville inte kännas vid den men insåg likförbannat att det var en bra poplåt ändå och sedan dyker "Golden Heart" upp med sina förföriskt vackra pet shop boys- arrangemang och jag inser att man aldrig blir för gammal för bra popmusik. "Golden Heart" ligger någonstans mittemellan Pet Shop Boys "Accually" och Saint Etiennes "So Tough" och mässar försiktigt om att Janne Kask fortfarande vägrar stoppa in skjortan, att han faktiskt besitter ett sant popsinne för avskalad tonårspop som vägrar bli vuxen. Jag beställde "Wrestling My Case" trots den fåniga titeln och det motbjudande omslaget men den lär säkert vara halvtrist gymnasiepop men "Golden Heart" kommer garanterat välta omkull något fumligt ungt hjärta och den är och förblir ungefär lika söt som vilken juridikstuderande som helst.  ( För "Sandy", sommaren 98, "The Sweetness Lies Within" ) [ Pär tycker något helt annat ] Det är konstigt att Janne Kask får så mycket uppmärksamhet. Jag respekterar och beundrar honom till fullo för den utsökta, smått iq-befriade (Det är positivt nu) tuggummipop han levererade på "Soda", men allt har gått utför. "Painkiller" var ganska trevlig i små doser. Det stora bottennappet är dock tredje skivan, "Stay free", där Brainpool plötsligt hade förvandlats till nån sorts vuxenpop/ROCK med Charlatansinfluenser. Nu när Janne har lämnat Brainpool och mognat verkar alla se det som positivt. Det sista vi ville var väl att Janne Kask, den popmusikälskande och politiske kämpen, skulle börja göra avslagen Per Gessle-pop som ingen egentligen tycker om. Och nu sitter så gott som hela svenska kritikerkåren och låtsas som ingenting. Pet Shop Boys- och Robynparodin "Golden heart" hyllas som en svensk popklassiker av den annars så kloke CH. Om jag hade varit med i PSB hade jag hört "Golden heart" som en förnedring. Refrängens melodi är skrämmande lik en barnramsa och Janne verkar inte brinna för det han gör längre. Det verkar inte som om han är särskilt intresserad över huvud taget och folkhemsbegreppet Kask är inte långt borta nu. I morse var Kask på radio och talade överklassskånska och man talade om nästa års grammisgala och där hade Kask nog goda chanser att ta hem något pris, trodde programlederskan. Jag märker att denna text är smått ostrukturerad och folk brukar säga att jag retar upp mig på småsaker, men det här är väl ingen småsak ? En av de som skrev "At school" som, mycket mer än "Golden heart", är en svensk popklassiker har liksom blivit vuxen och försvunnit. Han har redan i förväg passerat det där förargliga trettioårsstrecket. En gång beskyllde en tjej från Stockholm mig för att prata precis som Janne Kask. Det gör jag inte, varken jag eller någon annan tycker det, men då kände jag mig smickrad. Det gör jag inte längre. Och om jag ska börja göra det igen så får Kask se till att sluta förnedra både sig själv och andra. 
[Kask-skivan är fin, gullig, snäll men jag tycker om den ändå..../Christian.
| | ||