|
Jag brukar ofta konfronteras med indiepop-suktande människor med extrem kärlek till sina gamla Gene singlar och med trevliga män med sjyssta skivsamlingar med skogsrock från Nordamerika. Det är trevligt. Allt som har med Wilco att göra värmer. Men på något vis har det där aldrig varit "Jag" Jag tror det var på "Soul Corner" jag hörde Inner City första gången och Mats Nileskär pratade med sin behagliga stämma om Detroit och "techno" och "house" och Kevin och minuten senare spelade han "Good Life" och det var nästan en religös upplevelse. Jag var ju fastlåst i min ensamma Morrissey värld och ingenting kunde få mig att hitta ut. Jag ville nog inte ut... jag ville stanna under det trygga täcket med The Smiths. 88 dunkade en ung Tim Simenon (?) in den stora trumman och Baby Ford gjorde naivistik men kärleksfull acid och det var från de brittiska öarna alla mina tolvor kom ifrån. Samt Detroit och Chicago. Naturligtvis. Jag har egentligen allt att tacka S-Express och deras jättelika hit "Theme From S-Express" för det var den som fick mig att förstå att bra musik inte behöver vara sådan som lindar in sig i självömkan och får en att känna sig som den mest ensamma människan i hela världen. Jag ville träffa andra människor, jag ville hitta någon väg ut. Dansmusiken från 88 Acid/House-explosionen byggde på gemenskap, inte ömkan och väntan på någonting bättre. Allt det där som var så förbannat Stort fanns ju i nuet. Många år senare lyssnar jag på Kruder&Dorfmeisters bidrag till serien dj-kicks där dom mixar ihop några egna spår med andra märkliga artister hämtade från någon ekokammare någonstans. Allt flyter ihop, det bränns aldrig, det låter uråldrigt samtidigt som det kunde vara ett soundtrack för den kommande första stjärnornas krig filmen "The Phantom Menace". Annelie Rydé sjöng Per Gessles "Segla på ett moln" för länge sedan och just så känns det. Ljuden vibrerar mellan högtalarna. Vaggar mig i falsk ro för att sedan explodera i en någon ursinnig trumattack. Dansmusik går alltid under jorden när den blir för stor för sig själv. Där muterar den likt viruset i John Carpenters gamla "The Thing" till någonting starkare, någonting som ligger och väntar på att stiga upp ur underjorden igen. Drum´n´Bass scenen åts upp av Goldies alla guldringar och rymdsymfonier. Ingen där nere märkte vad som hände. På de små klubbarna växte det upp nya hybrider hela tiden. Dom som begriper låter sig aldrig uppslukas, vägrar bli det stora monstret. Jag recenserade David Bowies "Earthling" en gång i pappers-Rubbersoul och älskade skivan då den kom. Idag får jag bara ont i magen av Bowies pinsamma smattertrummor i alldeles för hög fart. Den fick antagligen ingen normal människa att bli kär. Peter Kruder & Rickard Dorfmeister har alltid haft sin egna lilla vrå där dom möblerat om låtar utan direkt kontakt med omvärlden. Tiden har stått stilla. En K&D mix eller låt är alltid pålitlig. Det är lite jazziga breaks, lite småsexig vibrafon, något skimrande vattenfall av orginallåten som glider förbi och sedan dom där trummorna. Dub. Såsom dub är för mig. Jag är inte uppväxt på Augustus Pablo och Lee Perrys tid (även om jag senare inhandlat skivor med dessa), jag är uppväxt i de fladdrande stora batiktröjornas era. Jag hade Beppehatt jag också. Jag har svettats som fan till 808 States "Pacific 202" och "In Yer Face". Mitt Jamaica finns i Österrike och ända sedan jag hörde den där Bone Thugs´n Harmony mixen ("1;st Of Tha Month") upptäckte jag att Österrikes mest säregna dub-maestros alltid kommer att sitta djupt därinne i bröstet och slå för någonting bättre. Någonting varmare. Att köpa en singel med en "K&D - session" är som att kliva in i ett rökigt rum fylld med lampor som blinkar likt det där ljuset i den suggestiva krogscenen i "Twin Peaks-Fire Walk With Me" samtidigt som Miles Davis lirar bossa med Andrew Weatherall och David Holmes i det stenade rummet bredvid. Dubbelskivan "The K&D Sessions" samlar de flesta av duons remixar (eller sessioner) av andra artister såsom Depeche Mode, Lamb, Bomb The Bass, Count Basic, Alex Reece och Roni Size. Mitt i bland dom fluffiga molnen lägger dom in lite nyinspelade egna spår och det är en skiva som naturligtvis är fantastisk förutsatt att man inte helt svävat in på engelsk återvändsindie. Det är musik med rötterna på ett stengolv på Jamaica och tentaklerna någonstans långt ute i den jazzande rymden. Musik som hittar hem men samtidigt aldrig riktigt vet vart den är på väg. 
|
|