 |
 Torsdag den 14 Januari 1999. Regnet har kommit. Snön försvinner... "Rainy Days" (Long Dirty Mix featuring Ghost Face Killah) - Chef Raekwon Fick ett band av en söt tjej och det var Petters skiva och jag lyssnade och försökte förstå men kunde inte. Han försöker pricka ribban men hittar inte rätt. Det låter hemskt, stelt och Södermalm. I "Petter vs Sthml" dunkar han in Michael Jordan bollen men annars famlar han omkring full i en ihåligt månlandskap som inte får den mest pilska sextonåring att höja på batongen. Sommar 1994. Det var något fotbollsvm och vi satt fjorton personer i min lägenhet och såg Sveriges pinsamma insats mot Brasilien och vi svettades och jag ville bara springa till stereon och lyssna på "Välkommen Till Förorten". Latin Kings debutskiva är fortfarande en av de bästa svenska skivor som jag hört och trots att jag aldrig ens besökt någon förort har den betytt otroligt mycket. "...jag har mer än halva inne..." Det är sliskig mercedes-funk med lika mycket Havanna som Venice Beach och det är så bra att man aldrig behöver, eller ens kan, förklara bort det. Alla mina kompisar gillade skivan. Det svängde ju. Det var party hela tiden och i "Mekka" och "Salsakungen" visar Dj Salla var rytmerna ska läggas, var lungorna ska punkteras och vilka som är på riktigt. Idag hör jag Petter och Ken och ingenting har hänt. Ingenting bättre. Kan man egentligen dansa till Petter. Kan någon överhuvudtaget bli lycklig av denna man. Inte alltför många brydde sig om "I Skuggan av Betongen". Ingen kunde då veta hur långt före sin tid Latin Kings verkligen befann sig. "Rodde" stack till Infinite Mass men den kvarvarande trion gjorde en skiva som ekade ödsliga tunnelbaneperronger och minnen från förr men skivan var ett steg framåt. Ett modig steg. Jag är säkert inte rätt man att diskutera svensk hiphop med men jag kan inte tänka mig att någon skiva slår den som slog ner då hettan var som värst och vi som inte kunde dansa ville dansa och i titellåten stannar allting upp och det var "dogge" som berättade historier som vi inte kunde låta bli att lyssna på. Vi ville ju inte att festen skulle ta slut. Kommer aldrig att glömma när Uffe sjöng "jag med mitt sår och du med ditt spjut" och inte begrep det roliga och jag kommer aldrig att förstå varför jag mer eller mindre gav bort den här skivan för egentligen är den en lika cementkrossande skiva som "Kent". Få skivor har så bekymmerslöst gjort mig så lycklig. En svensk klassiker så svettigt dansant en svensk klassiker aldrig någonsin kan bli. Igen. 
|