|
The Lemonheads gjorde en underbar popskiva i och med [It's a shame about Ray] och Evan Dando pallade inte utan började missbruka droger. Sen gjorde de en hyfsad uppföljare som innehöll några sköra popsånger om kärlek. [Come on feel the Lemonheads] hette uppföljaren och den sålde nog rätt bra tror jag. Snygga Evan Dando blev en hjärtekrossare. Han var nu en riktig popstjärna och han knarkade så hårt att det kunde ha medfört hans död flera gånger. En gång fick jag tag på en piratskiva som innehöll en massa alternativa tagningar av Lemonheads-låtar samt en massa b-sidor och på slutet några liveupptagningar. En av dessa liveinspelningar är hemsk. Evan låter för jävlig, han glömmer texten och konserten avbryts för han kan inte stå på benen. Knarket höll på att förstöra Lemonheads totalt. Precis som det gjort med så många andra. Stone Roses till exempel, var så nerknarkade mot slutet att man bara ville gråta. Det var sorgligt att se dem raggla omkring på scenen under den första Lollipop-festivalen. Strax efter det lade de av. Allt var nog drogernas fel. Ulf Lundell höll på att supa ihjäl sig men sen kom Amanda Ooms och räddade hans liv och nu är han mer vital än nånsin. Men sen finns det ju de som knaprar allt möjligt och fortfarande gör fantastisk musik. Jason Pierce i Spiritualized har väl ständigt olika kemikalier frätandes i hjärnan, men han lyckas skriva otrolig musik, kanske tack vare drogerna. Jag vet inte. Sen har vi Primal Scream som jag inte vet riktigt var de står idag, men under sista Lollipop-festivalen greps delar av bandet för droginnehav och de sattes i Flemingsbergs häktet. Sorgligt. De kommer antagligen inte att få spela där igen. Iggy Pop är ofattbart att han över huvudtaget lever. Kurt Cobain tog livet av sig, antagligen för han knarkat så mycket att hans hjärna var totalt uppfuckad. Jimi Hendrix blev en legend delvis tack vare drogerna. Det kanske låter lite väl moraliskt, men vad fan ska det behöva vara så för? Varför är så många artister såna jävla mesar att de alltid trillar dit? Jag börjar bli innerligt trött på all drogromantik. Nä, popmusik bygger ju i grund och botten på kärlek, så varför kan den inte få fortsätta att göra det? Evan Dando lyckades på något sätt ta sig ur träsket och nyktra till. Det gick en tid och han var ensam i The Lemonheads, men han tog sig samman och snickrade ihop ännu ett Lemonheads album som innehöll några ljuva popsånger samt en skojig cover av "The Outdoor type". Mr Dando lyckades hålla sig på mattan och genomförde en liten klubbturné efter nya skivan. Jag såg dem på Electric Garden i Stockholm inramade av två stycken go-go-dansar burar. Han verkade glad och bjöd verkligen publiken på vad de ville ha. Kvällen avslutades med ett fantastiskt akustiskt set med endast Evan på scenen. En kväll att minnas. Och Evan såg pigg ut. Men sedan blev det tyst. Jag tror att Lemonheads helt enkelt slutade existera och att Evan Dando tröttnade på alltihop. För några månader sedan kom en samlingsplatta som innehåller så många fina spår som överhuvudtaget kan rymmas på en liten cdskiva. Tyvärr finns dock inte "Alison's starting to happen" med. Men "Big Gay Heart" är med och "Being Around" likaså. Evan Dando skrev några innerliga kärlekssånger som jag inte vill vara utan. Jag hoppas verkligen att han ger mig flera nångång. I got it on, your favorite-t I used to wear it everyday And now it's twice a week 
Kärlek räddar liv. Droger förstör liv. Det är väl så enkelt. Lemonheads var ett fint popband. Evan Dando en sann pop-ikon. ...och det här var det bästa du skrivit, Anders. Christian |
|