 Jag skäms för att säga det. Jag visste vad jag gjorde. Du kunde alltid gömma undan mina presenter på vinden. Du kunde alltid spela över välmenande blandband med alltför många "I Want You" (Bob Dylan) och "I Want You" (Elvis Costello) och "I Want You" (Marvin Gaye) på. Men de där blommorna jag gav dig, de kan du aldrig gömma undan någonstans. Du kanske glömmer deras färg, kanske deras lukt. Men du kommer aldrig att glömma bort känslan när du slängde dem ett par dagar senare. När de förtorkade bladen rann genom dina fingrar och lämnade ett spår av mitt namn som du aldrig kan tvätta bort. Musik som strävar efter att bli tidlös misslyckas alltid. De vackraste explosionerna - de som lämnar spår på din hud, de som får dig att tro på Gud - de har alla åstadkommits av människor som inte försöker skriva in sig i historieböcker, utan bara vill överleva tills nästa dag. "1989!" Soul har alltid placerat sig mitt i nuet. När Chuck D börjar Fight The Power med ett kraftfullt "1989!" låter han förstå att Public Enemys musik inte är ämnad för att arkiveras i skivhyllor. Den är ju alldeles för viktig för det. Den skall användas nu. På direkten. Eller åtminstone 1989. Det är så många som inte kan se den oändliga skönheten i hip-hop. Men skönhet handlar inte om gamla Vivaldi-stråkar eller ett regnigt Paris. När du ser skönhet så stor att du tappar andan kommer du att glömma alla dina ordboksdefinitioner av romantik. Det handlar om något som överraskar dig, något du aldrig lagt märke till förut, något du aldrig tidigare känt. Det vi fått lära oss är romantiskt är, just därför, inte det. Det är inte ens romantiskt att ge bort blommor. Men att slänga dem, det är något annat. Soul står aldrig still. Den rör sig alltid framåt för att alltid vara aktuell. Det finns många som hävdar att 60-talet var soulmusikens riktiga storhetstid. Motown och Stax sprutade ut klassiska singlar och Martin Luther King gav hopp åt den förtryckta svarta befolkningen. Men soulmusiken kunde inte stanna kvar. Jämför Marvin Gaye & Tammi Terrells "You're all I need To Get By" från 1968 med Method Man & Mary J Bliges version av samma låt från 1995. Tänk sedan på hur långt den vita popmusiken har kommit från 1968 och Love till Belle and Sebastians "Dog on Wheels" från 1997. Det finns en helt annan attityd, en konstant rörelse framåt, men utan att någonsin tappa sin historia. Ett slags "Be Here Now" fast i praktiken. När jag lyssnar på OutKasts "Aquemini" hör jag ett band som tar in allt från gammal blues, dub och George Clinton till modern D'Angelo-soul, och skapar den djupaste Georgia-gospel. Det är mycket smartare än Master P men samtidigt mycket funkigare än allt jag hört från Tråkus. Gang Starr och Company Flow har båda gjort framstående skivor men de har också, med sitt evinnerliga prat om att hålla det "äkta", gått in i en oundviklig cul-de-sac. På andra sidan spektrumet står Pras och Bad Boy Records som visserligen producerat ett par fantastiska popsinglar men som också lämnar mig ganska oberörd på ett mer spirituellt plan. Så det är klart att jag vänder mig till Maxwell, till Lauryn Hill och till OutKast. De har lyckats göra skivor som handlar om livet. Om kärlek och om tro. De har inte försökt förklara varför soulmusiken har problem. De har bara försökt klara sig till nästa dag. Och jag vet att du sitter där. Tiden rinner iväg och allt du kan göra är att stirra på det där kortet jag skickade med blommorna. Du läser det lilla meddelandet om och om igen. "Believe in me, believe in the resolute urgency of now" 
|