|
Lucinda Williams Den 26:e januari fyller Lucinda Williams år. RSIS bryr sig om sådant. Speciellt som Lucinda förra året gjorde den enorma "Car Wheels on Gravel Roads". Countryvärlden är uppdelad i två delar. Dels den superpolerade, mångmiljardindustrin som gjort Garth Brooks till, så vitt jag förstår, USA:s största skivsäljare genom tiderna. Sedan finns det förstås utbölingarna, de oönskade, de som vägrat sälja sig. Sådana som Steve Earle och Willie Nelson. De som gjort saker som är värda att bry sig om. Lucinda är en av dem. För det är hennes kompromisslöshet som gjort att hon bara spelat in fyra skivor med egna låtar sedan debuten 1979. Hon har helt enkelt vägrat att skriva på kontrakt som på något sätt inskränker hennes frihet. Genom åren har det varit många som velat sätta klorna i henne. Som velat göra om henne till en harmlös Bonnie Raitt-kopia. Länge var det nästan omöjligt att få tag på hennes skivor, man var tvungen att
Hon spelade gitarr på Emmylou Harris klassiska "Wrecking Ball" och fick själv sitt personliga genombrott i år med bland annat två Grammisnomineringar. Jag hade aning om vem hon var, men jag tyckte omslaget till "Car Wheels..." var väldigt fint och när jag kom hem hörde jag den finaste och starkaste lilla skiva du kan tänka dig.
| Det är musik som lever med uråldriga traditioner och den amerikanska musikskatten är den källa där Lucinda hittar styrkan att gå vidare, att resa sig högt över svek, att våga sörja de döda. Det är ingen slump att hennes debut för 20 år sedan bestod av tolkningar av gamla blueslåtar. Lucinda sjunger om hur hon hör Loretta Lynn på radion, hur hon lyssnar på Howlin' Wolf och Hank Williams och Robert Johnson. Men det blir aldrig någon uppvisning i att droppa "rätt" namn, det handlar om livet och att man kan ha minnesvärda stunder även till ZZ Top. The Clash klarade aldrig av att göra något sådant. Starkast av allt är låten "Lake Charles". Roy Bittan från The E-street Band spelar dragspel och Lucinda lyckas framföra en text som handlar om att förlora någon man älskar för alltid på ett oerhört vackert och värdigt sätt. Skivans omslag visar en grusväg och ett par hundra meter bort ligger ett vitt trähus. Huset är dekorerat med röda och gröna lampor och jag tror att jag skulle få komma in där och värma mig om jag var i närheten. Lucinda Williams. Hurra. Hurra. Hurra. Hurra. 
| | ||