 | [ För dom som väntar... ] Det är inte långt kvar till julafton och här i byn är det julskyltning nu på söndag och stadens pimpinetta Lucia-kandidater går omkring och ler falska leende och inga andra än pojkarna i Peak Performance kläder bryr sig. Det ska säljas nallebjörnar för 900 spänn och alla glömmer bort vad det egentligen handlar om. Värme ? Kärlek ? Medkänsla ? Fick Ulf Lundells "Xavante" för några jular sedan och det var först efter julbord och diktuppläsningar och en cykelfärd hem i fjorton minusgrader som jag förstod vad allt handlade om. På sätt och vis är detta ingen bortglömd skiva, den hyllades rätt rejält då det begav sig och Per Bjurman skrev en väldigt bra recension i Pop och kallade den en skiva att verkligen bli "berörd" av. Ulf Lundell hade väl redan gjort sin "Nebraska" med alltjämt bortglömda "12 Sånger" men detta var något så mycket mer, så mycket mer verkligt. |
|
Folk i min bekantskapskrets brukar rycka på indie-näsan när jag börjar
snacka om Lundell. Fast dom förstår naturligtvis inte. (jo..polisong-Thomas
förstår) Ett tag tyckte jag att "Evangeline" var den bästa svenska skivan som gjorts, man brukar ju ändra sig i sådana frågor men jag tog fram vinylen ur garderoben häromdagen och hör samma intensiva uppenbarelse igen. Det är egentligen en religös skiva, en skiva om att hitta gud och sånt där men Lundell gör det inte så märkvärdigt. Han är ingen vän av kyrkan, förstår inte meningen av att finna gud med hjälp av kyrkan, det är bara att gå upp på ett berg, ställa sig där och titta ut över horisonten. Se hur förbannat vackert allt är. Att det måste finnas någon anledning till allt. Den närhet som finns i "Xavante" går inte att hitta på stressiga OBS-varuhus där paniken sprider ut sig i takt med att drömjulklapparna redan köpts av någon annan. Lundells röst är placerad väldigt långt fram, nästan väsande, och musiken är så gott som akustisk och höjdpunkten är "Det jag vill minnas". "Jag såg ett kort häromdan där vi sitter i solen och kisar mot kamerans lins Vi såg lyckliga ut, fria och vilda men det är kanske bara det jag vill minnas som jag minns..." Om något som hände förrut, om något som passerat och inte finns längre, om hur minnen ljuger, om hur det som var förskönas för det passar ju så mycket bättre då, det är alltid enklare att säga att det var mer fantastiskt förr, då man var ung, då man trodde sig själv äga hela världen. Ïngenting var lättare då, jag talar för mig själv och jag talar säkert för många andra, allt blir lättare då man känner att man hamnat rätt, att man hör hemma någonstans. Det är dags att någon sänker myten om de ljuva ungdomsåren, vi hade musiken som räddade oss, som tyckte om oss, en del hade säkert något annat, jag tillhörde inte dom. Man är lycklig när man förstår saker och ting. Jag antar att jag har några år kvar. Men Lundells sånger, dom som träffar i hjärtat, dom ligger där och mässar och berättar saker du alltid velat höra. Saker som får dig att bli lika varm som din allra febrigaste dröm. 
Bra skivor; "Livslinjen" 1975-91 ( 5 cd-box) (köp den och bekymra dig inte om något annat) "Xavante" (1994) (naturligtvis, för alla vackra ord och sanningar) "12 Sånger" (För "Sebastians" skull...) "Evangeline" (1988) (kan något kallas epos så ska det väl vara denna dubbel) "Den Vassa Eggen" (1985) (om hur ont det gör att inte ha någon längre) "Män Utan Kvinnor" (1997) (hopplöst underskattad) [Det finns många Lundell-hemsidor därute på Nätet, de flesta verkar dock vara gjorda av folk i jeansvästar och med förkärlek för animerande hemskheter som brinner. ] Gästbok | |