|
"I got a demon in my head likes stinger" (Primal Scream,'Stuka',1997) ...."You´re Children Will Be Next"....naturligtvis, Ni köper det och era "barn" går på det. Har lyssnat för många gånger på Manics episka "This Is My Truth" album nu och allt känns bara ihåligt, platt och fyllt av oengagemang trots att Bradfield står och gapar om "politisk själ" och gud vet vad men det är och förblir bara Billy Bragg som, uteslutande, får blanda in lite socalistiska slagord här och där. Musik som inte handlar om kärlek blir Pink Floyd blir en gigantisk flygande jättegris som väntas på att punkteras i samma sekund Frank Black ylar "I want to grow up...to be a debaser" och världen kan andas igen. Det var länge sedan jag dömde ut indiepopen men påminner er så gärna igen. |
|
Tror nästan den dog kring Stoneroses debuten för efter det började det harvas i gamla fotspår och
unga trummisar gjorde stölden legal och gitarrister odlar polisonger och trodde dom var hippa och malde
på med tondöv musik utan själ, hjärta och distans. Jag brukar gnälla på Bluetones,Cast och kanske framförallt Verve. De har bara blivit tre exempel på detta vansinne som härjar på de brittiska öarna. Richard Ashcroft får symbolisera djävulen själv. Hatar (och jag menar det) den större delen av träskflummet på "Urban Hymns". Har sagt det många gånger, säger det igen och jag fick något arg brev någongång från en som sa att jag inte kunde missa melodierna. Melodierna ? Jo, jag har nog onekligen missat dom och det gjorde jag förresten på den ohyggligt vansinnigt överskattade "Loveless" med My Bloody Valentine som år efter år får stå där och trona som något sorts mästerverk. Köp den inte, glöm den, det är något av shoegazingens egen "Dog Man Star", ett praktverk för er som gillar oljud och melodier som kanske finns men inte orkar Kevin Shields lyfta fram dom. På indiesingellistan i början av September 98 flockas 2-pac,hemska Morcheeba,trista Babybird, tämligen meningslösa Garbage, brylcreme-rockarna Rockets From The Crypt och jag orkar inte ens nämna Solid Harmonie,Peter Andre (för helvete !) och Steps. Det finns ingenting av spänning, inget som får mig att ramla bakut och skrika av glädje över att ha funnit någon som helst liten ynklig gnista igen. Jag vill ha ett band som Bob Hund i England, ett band som gör precis vad dom vill och hela tiden överraskar fast man precis vet var man har dom. Tidiga Manics var hur usla som helst med sin tomma punkpop men dom såg åtminstone coola ut och Richey sa roliga saker och lekte med rakblad innan han hoppade från bron. Bradfield idag säger att han ska bli politiker och vi som någorlunda följt valdebatterna vet ju vart det leder. Å andra sidan är nog Manics redan där idag, man vet vad man får men man tycker inte om det, det puttrar på lite och det gapas om sociala orättvisor och visst fan är det ett problem. Men hemma i soffan vill jag inte skråla med i internationalen, jag vill inte gå hand i hand med Gudrun på något första-maj tåg. Jag vill höra om hjärtan som blöder. Det kan då egentligen handla om vad som helst, det behöver naturligtvis inte vara kärlek men det ska kännas, det ska göra lika ont som det ska kännas fantastiskt. Jag vill gå rakt in i en stenmur, ramla ihop och känna smärtan och sedan resa mig upp igen för att lyssna till vad jag då tycker är den mest perfekta popsång jag hört. Det finns säkert någon därute som varit kär någongång, vet hur det känns och vet hur liten skillnaden är mellan himmel och helvete. Manics engagemang känns likgiltigt för mig för dom blöder inte. Dom är trygga och kommer göra halvhyfsade plattor ett tag till. "If You Tolerate This..." är en av årets bästa singlar. Jag står fast vid det men å andra sidan var "The Drugs Don´t Work" en av förra årets bästa, idag tycker jag bara den är patetisk frälsningsarmé hymn och de snodda stråkarna på "Bittersweet Symphony" ska vi bara inte prata om. Jag vill hellre prata om Bob Hunds kommande, om Dylans "Blood On The Tracks" skiva, om Bob Marley och om all polisongrock överhuvudtaget. Jag tänker aldrig ta på mig en Fred Perry tröja igen. 
| |
|
| |