- hallå, Christan...ser du vem det är!?! - Öh...nej? - Det är ju hon, HON!, storasystern från Fucking Åmål - Hon är två år yngre än mig. När blev hon programledare? - Det blir hon aldrig. Vad ska du bli när du blir stor sjöng en upprorisk Jocke Thåström innan han blev gubbe och trött. Jag sitter på ett småborgerligt kafé och Johanna är ung, lagom söt och och hon tycker inte om skolan. Hon säger att "hon hatar den". Lärarna är rubbade, de fattar ingenting, jag har ingen nytta av skolan, jag ska bli känd. Och jag tycker det brända kaffet smakar lika illa som hennes absurda och smått idiotiska uttalande. Jag förstod aldrig när den mediakåta generationen började drömma om en bättre värld i mysiga plyschsoffor på Z-tv tillsammans med en obotligt korkad generation av meningslösa, smått rubbade, popband som vi kan döpa till Spoker och Pineforest NoCock. Min generation ville bli börsmäklare. Det var tufft. Jag gick ekonomisk linje tillsammans med andra naiva människor som var helt säkra på att vandra raka vägen till Handels och sedan ut till rikedomarna, snygga bilar utan tak och krogar där mat kostar lika mycket som en komplett samling Suede-singlar. Några blev arbetslösa, någon jobbar på försäkringskassan, någon staplar gödsel på en bondgård, någon drömmer fortfarande om maktens korridorer i Bryssel. Vad gick snett? När slutade folk att arbeta. När slutade folk att slita, kämpa som parningspilska savann-djur för att nå sina drömmars mål? Jag har en annan väninna som sjunger rätt bra. Jag frågade henne om hon skulle tänka sig att ha sex med någon sliskig skivbolagsgubbe för att på så vis få ett skivkontrakt. Hon sa att hon antagligen skulle fundera på det och i det sekunden så förstod jag att vissa människor saknar integritet. De gör allt för att få synas och få stå där med vita leenden och krama popstjärnor, Josefine C och halva den glänsande krogmaffian i Stockholms innerstad. Jag kanske har valt fel vänner. Alla kanske inte är som mina vänner men faktum är att det blir svårare och svårare att komma in på gymnasiets mediaprogram. Flickor och pojkar slåss som att bli kända och så länge de slåss så betyder det iallafall att de kämpar för någonting. Men varför denna ständiga strävan efter att få synas? Är vi vackrare idag än för 30 år sedan eller bottnar allt i tragiska barndomar med för lite kärlek och respekt. Mår man bättre av att till ytan känna 412 människor än att till det inre verkligen känna 5 stycken människor som man verkligen bryr sig om. Lever man ett bättre liv om man hälsar på folk som spelar sorgliga visor i kända band trots att man egentligen tycker att de är idioter? Jag personligen skyller allt på informationsstressen. På det eviga upphaussade kampen mot att kunna allt, mot att veta allt. Internets nedbrytande baksida. Aki Kaurismäki säger i senaste Bibel att allt kommer att gå åt helvete och jag håller inte med men förstår honom. Samhället och informationsstressen har avlat fram en generation onödigt korkade ungdomar vars fascination för den glittrande världen där folk säger "hej" till folk de inte känner bara för att de "känner igen varandra" stegras hela tiden. Alla människor värda respekt ska ha respekt. Dit räknar jag inte människor som inte orkar bry sig, som tror att allt "ordnar sig" bara de når en värld befolkad av s.k "stjärnor". Mark Levengood sa en gång att om du inte är lycklig som okänd blir du aldrig lycklig som känd. Jag brukar använda det citatet då och då. Det är väldigt bra och det borde få alla snyftande tonåringar att mer bekymra sig över vad som händer i den verkliga världen än i deras drömmande huvuden. Vi har precis inlett det s.k "informationssamhället". Bruksarbetarna går hemma och inväntar komvux eller de första pensionsutbetalningarna. Vi andra som hamnat i mitten har inget val än att försöka hänga på det ytterst stressframkallande tåget. En del kommer att trilla ihop. En del kommer att älska varenda sekund av nya uppenbarelser. Det kommer att bli intressant. Det kommer att svänga, rocka eller vad ni vill. Tidningar läggs ner, skivindustrin går åt helvete. Folk vill inte betala för någonting de nästintill kan få gratis. De samlar på sig information som de inte vet vad de ska göra av. Allt går in men inte mycket går ut. Det är mycket glittrig yta. Det är mycket ord som inte betyder någonting. Det är handbojor, fjäsk och en incestuös korsbefruktning. Skivbolagsfolken tror fortfarande att vi verkligen vill lyssna på könsstympade indieband som inte säger någonting om oss, om verkligheten eller ens sig själva. Under ytan bubblar arga hiphopsjälar med rytmer, idéer och ett sjuhelsiktes röj. Kvällstidningarna tiger. De tror fortfarande att världen väntar på Led Zeppelins återfödelse. Rockmusiken vilar, popmusiken sover men ändå så fortsätter "de stora etablerade medierna" att påtvinga oss lobotomerad mossrock och vi väntar bara på att någon katt ska hylla Contacts förbannade Hon Kom Över Mon. Det är inte synd om "branschen". Branschen får skylla sig själv. De har grävt ett jättelikt hål och vi själar som fortfarande är besatta av musiken väntar på att få sparka ner de dem. Det här är ingen revolution. Jag tror inte på revolution. Det här är bara ett avståndstagande mot ett gigantiskt självmord. Vi hittar alltid tillbaka till musiken. Vi är födda till det. 
--------------------- Jag har ingen som helst aning om vad jag menar med det här. Ännu en grej ur mina lätt utvecklingsstörda källargångar. The Fucked-Up Session #54. Christian --------------------- Gästbok |