"Bass! How low can you go?" - Chuck D Tro fan inte att det här handlar om kärlek. Det här handlar om ren hårdporr, kåta män och kåta kvinnor som skakar allt de har och lite till. Det här handlar om en fest du aldrig vågat gå på, en fest som förkastar all smak och politisk korrekthet för några timmar av synd och sex. Det här handlar om stringbikinis mindre än den genomsnittliga RSIS-läsarens hiphopsamling. Men framförallt handlar det här om bas. Bas har i alla tider varit en central del i våra livs landskap. Från de djupa hjärtslag man hör när man ligger i sin mammas livmoder och väntar på att få gå ut och dansa, till den beryktade Domedagen som i Bibeln sägs annonseras med djupa bluestoner från Guds egna blåsorkester. Basens politiska kraft har i alla tider bejakats. Från de lyckade försöken att bryta ner infrastruktur som man gjorde i Jericho för länge sedan till CIA:s mytomspunna projekt med tankestyrning. Under upploppen i Paris 1968 använde polisen en maskin som gav väldigt låga bastoner. De häftiga vibrationer tonen gav upphov till fick den inverkan att demonstranterna inte kunde, ja ni vet, hålla sig. Fast tekniken användes inte särskilt länge då man till slut insåg bastonens demokratiska natur, alla påverkades. Även poliserna. Det är dock i musiken som basen är viktigast och mest påtaglig i sin betydelse. Man får de största kickarna av det okomplicerade, dumma. Musik som måste analyseras/bearbetas/förstås kan visserligen ha sina poänger men vad jag lever för är de sekunder då tiden står helt still eftersom låten du just hör har knockat dig. Basljudet förkroppsligar detta. Som ljudvågornas allra simplaste, dummaste och enfaldigaste medlem kortsluter den hjärnan och tar sig direkt mot skrevet. Och det här är inga poetiska skönskrivningar, det här är fakta. Eftersom låga ljudvågor har större våglängd träffas kroppen av mindre information åt gången. Det finns inte så mycket för hjärnan att analysera och det är därför som basljud kan vara svåra att uppfatta om man inte skruvar upp volymen rejält. Men när man skruvar upp volymen är det redan för sent. Då blir tonen så stark att den tar tag i din kropp och gör den till en biologisk moshpit. För att göra svängig dansmusik måste man ha en tung bas. Det är sådant man förstått i Kingston, Philadelphia och New York. Men ingenstans, inte ens i Basel, har man en sådan rabiat besatthet, en sådan på-gränsen-till-religiös fanatism, till Bas som i Miami. I Miami finns ett antal, helt självständiga, musikindustrier. Det handlar om en attityd att man främst skall sälja skivor till den inhemska Floridapubliken istället för att koncentrera sig på radio och promotion ute i landet. Och det är en inställning som fungerar alldeles utmärkt då Florida har 15 miljoner invånare med starka minoriteter som svarta och latinos. Det finns Miamisalsa, eftersom många exilkubaner kommer till Miami. Det finns Miami Sound, som Gloria Estefan byggde sin karriär på och som fick ett uppsving senast tack vare Will Smiths fantastiska "Miami". Och så finns musikgenren Miami Bass eller Bass music. En del av hiphopvärlden som i stort sett ignorerats i 15 år. Den enda kända gruppen som Miami Bass har producerat är The 2 Live Crew. En grupp vars skivor har cirkulerat på svenska fritidsgårdar i ganska exakt tio år. En grupp som fick den amerikanska högern att gråta tack vare sina sexistiska texter om flickors "hem" (som Hefner säger) och deras egna, enligt uppgift, enorma penisar. Deras skiva "As nasty as they wanna be" blev föremål för grov censur och Bruce Springsteen ställde sig genast på gruppens sida genom att låta dem sampla en av hans låtar till The 2 Live Crews "Banned in the USA". Gruppens popularitet sjönk dock ganska snart och ersattes på världsmarknaden av några snuskiga g-funkgrabbar från Long Beach. Men i Miami fortsatte festen. En av The 2 Live crews sångare, Luther "Luke Skywalker" Campbell, har varit ett tungt namn på Miamiscenen sedan mitten av 80-talet när han började mixa electro med rap. Han brukade ordna fester med sitt mobila soundsystem. På den tiden brukade olika sound systems i Overtown (Miamis svartaste område) battla varandra genom att försöka dra så mycket folk till sina fester som möjligt. Precis som olika kulturer använder djupa bastoner för att skicka meddelanden mellan stammar så slog man i Miami på stora djungeltrumman. Och det behövdes aldrig någon affischering, folket gick helt enkelt till det sound system som vridit upp volymen mest (utan tvekan ännu en charmig historia att skriva in i stora rockhistorieanekdotboken). "I Miami tycker man om att gå. Från husdörren till garaget. Från bilen till bensinpumpen." - John McCready Miami är en riktig bilstad och Bass Music är vid närmare granskning en ganska naturlig förlängning av bildyrkandet. Då bilstereos är en relativt billig investering tävlar miamiborna om att bygga den allra värsta monsterbilen. - Tror du att du har en tung bilstereo? Min är tyngre! - Har du fyra 15-tumshögtalare? Jag har åtta! - Tycker du att Chemicals nya verkar svängig? Då har du inte cruisat ner längs vattnet i min Bass-mobile med DJ Smurfs senaste i cd-spelaren! Man kan se framför sig hur de skryter om de tyngsta bilarna och får man för sig att avfärda hela den här artikeln som en hyllning till raggare så har jag viss förståelse. Å andra sidan får man då skylla sig själv om man missar sommarens skönaste fest. På festen är electro religion och The Soul Sonic Forces "Planet Rock" är bibeln. Miami Bass byggs upp av det obönhörliga dånet från Roland TR808:an. Faktum är att riktigt fundamentalistisk Bass Music helt skall sakna den typ av basljud vi vanligen stöter på i popmusik (från basgitarr eller synth). All bas skall istället komma från 808:ans små egenheter, det kvarvarande surret efter ett trumslag. Det som för effektiva japaner bara var en bugg i programmet blev i klåfingriga Floridabors i händer tillräckligt för att bygga upp en helt egen musikstil. Skivorna är oftast prydda med omslag som avbildar högtalare - samtidigt som det bredvid den obligatoriska "Explicit Lyrics" -skylten står saker som "WARNING! Speaker damage may occur!" och "Bass drops below 4 Hz - may be hazardous to weak sound systems" (rockhistorieanekdotbokens redaktörer antecknar...). Eller så stirrar man rätt in i världens största skinkor. Eller så står tjejen med världens största skinkor på världens största högtalare. Ni fattar. Ett väldigt bra soundtrack till sommaren har just släppts, skivan heter Booty Bounce och är en samling med 42 av miamiscenens svängigaste. När man stoppar in skivan i bilen och trycker upp basen till max och åker iväg låter allting helt fantastiskt. Vad vi får är en 2-timmarsfärd rätt in i soligaste Miami där basen alltid mullrar och alla honeys väntar på att få åka i vår bil. Från 1989 till 1998 och låtarna handlar alltid om hur stora rumpor flickorna har och hur fet bas bilstereon har. Smaka på titlar som "2 much booty (in da pants", "Put that thang to the floor" och den makalösa "Girlz wit all da booty (booty mix)" och inse att låtar som heter så per definition är fantastiska funklåtar. Även om det finns en hel del rätt träiga spår på samlingen och trots att en del av rapparna låter sanslöst omoderna (även för att vara inspelade 1995) så finns det gott om pärlor. Way 2 Reals "Tha Butterfly" känns från början som en sanslös Ice Cube-rip off ända tills man inser att låten straffar de flesta spåren från Cubes höjdpunkt The Predator. Mentally Disturbed sjunger militärramsor lika övertygande som Beenie Mans "Gospel time" och när DJ Smurf bjuder in sina polare för att freestyla över stenhård Bass innan man helt otippat går över i en version av Shais mästerliga "If i ever fall in love again", ja då vevar jag ner vindrutan och skriker till alla girlies "Hey Ladeez, wanna ride in my Mercedes?". Bass Tribe trissar upp tempot mot 140 bpm och den djupa basen tillsammans med smattrande snares och hihats får mig att undra varför så många utpekade den brittiska junglescenen som något helt "nyskapande", Miamikidsen har ju gjort samma sak i åratal. Men inte ens i junglens allra tidigaste form - när den var något att ha och det handlade om galna producenter som mixade ragga med R. Kelly-samplingar i fel tonhöjd och allt bara smattrade för att det var så jävla roligt - inte ens då var den lika självklart svängig och självsäkert skrytsam som det som görs i Miami. Den enda musik jag hört som låter lika sexig och samtidigt frätande högteknologisk görs i Kingston av sinnessjuka dancehallboys. Det känns därför helt självklart att Luther Campbell är född på Jamaica. Nyckelordet är - och det här tar emot för en kille med komplett Belle & Sebastiansamling - "Knulla". De snuskigaste skivorna har alltid det svängigaste innehållet och medan funderande britter trasslar in sig i sina jazzskägg gör riktigt funkiga musiker vad helst som krävs för att stänga av tankeverksamheten och bara få oss att dansa som missfoster. Så jag vänder mig till Kool Keith, till Beenie Man och Mr Vegas. Jag vänder mig till Miami Bass. Till vad som helst som kan hjälpa mig att avprogrammera det kyligt politiskt korrekta ursvenska tänkande som gör att vi rodnar när vi hör en snuskigt svängig låt. Det är detta tänkande som fick mig att missa förra årets bästa discolåt, Mousse T:s "Horny". Det är först nu jag insett att det är en långt större låt än "Music sounds better with you". Det är dags att folk vaknar från sina proggiga world musictrippar och fattar att det nästan aldrig är snälla pojkar och flickor som gör de groovigaste spåren. Rock'n'roll, funk och reggae - det mest inspirerade görs allt som oftast av kåta män som aldrig hinner analysera sönder funken utan låter musiken bli en hyllning till höfternas pulserande möten.Och det handlar inte om sexism och kvinnoförakt, det handlar om att dansmusik är så tätt förknippat med sex att texterna kommer helt naturligt. Den som hakar upp sig på att Freaky Fred är ful i munnen och därför inte dansar som en myra på syra lider bevisligen av ett svårt fall av total ofunkighet. Miami Bass är ett ypperligt botemedel. 
|