Jag är inte trovärdig.
Jag har just lärt mig att för att en historia ska vara trovärdig måste den grundas på sammansatta karaktärer.
Jag skulle vara en usel historia.
Hur jag än vrider och vänder på mig kan jag inte få mig till sammansatt, i bemärkelsen logiskt sammanfogade egenskaper bildandes en enhet.
Grand Tone Musics skiva däremot. Den är pedantiskt sammansatt. Mogen. När skivan är slut känns det som jag lyssnat på en låt. Från föregångaren Salts bångstyriga, barnsligt irrationella virrvarr till en sammansatt karaktär. På Salts "Ausculate" finns spår som "lids", en finstämd melodi som utmynnar i ett instrumentalt inferno. GTM skapades ur resterna. Det personliga skrället skalades av och det melodiska lyftes fram. Men det är farligt när sammansatt börjar närma sig gränsen till förutsägbar. När bandets säkra koncept blir uttjatat. När den röda tråden i musiken frångår att vara en röd tråd och blir helhet. Det krävs inte mycket för att falla från "välproducerad" till trist. Jag vill vara nervös inför nästa skiva. Inte ana att jag vet precis hur nästa tolv spår kommer låta. Då spelar det ingen roll hur bra det är. Man blir inte mätt på godis.
Jag är inte perfekt. När en skiva är det blir jag misstänksam.
Olof Lagerkranz säger någonstans i sin bok "att läsa och skriva" att man ska akta sig för att få läsaren (lyssnaren) att känna sig dum. Jag börjar undra om Nina Ramsby och GTM inte underskattar oss lyssnare lite. De har hittat sin stil och vill väl visa det. Jag ser, jag lovar, det tar ungefär 4-5 låtar sen skulle en överraskning vara på plats. Någonting som sa "du trodde du visste hur vi lät, men...". Jag ska personligen dementera detta om nästa skiva mot förmodan låter annorlunda.
Jag är kanske inte trovärdig. Jag har lärt mig konsten att byta från tupérat hår och svart nagellack till blommig klänning i precis rätt sekund för att slippa bli kategoricerad. Jag är tillräckligt dåligt sammansatt för att kunna förneka vad jag just skrivit i morgon. En stor del av mig, någonstans nära hjärtat, gråter nämligen tacksamt till GTM's perfekta mästerverk i slaskstockholm.
Men jag blir i alla fall aldrig förutsägbar.
Alice är ny hos oss. Vi tycker om henne för hon tycker om
The Cures "The Same Deep Water As You". Hon har en karriär som flitig insändarskribent hos Bomben.
Hon kommer att skriva hos oss så länge hon vill.
Personligen vill jag att hon ska skriva Den Stora Fina Cure-symfonin som jag själv inte kan skriva.
Christian.
