|
[ ---The Soul Catcher---] Det skulle ha kunnat bli så tråkigt. Olu är född i Harlem, New York. Han började ta musiklektioner sedan han var fem år och det var också musiken som tog honom ut ur ghettot. Det var den berömda kören Boys Choir of Harlem som gav Olu chansen att uppträda över hela USA och också få komma ut i världen. Olu spelar piano, bas, gitarr, saxofon och trummor och säger sig främst inspireras av Beethoven. Terence Trent D'arby någon ?
På de sex låtar jag hört från Olus debut "Soul Catcher" har han producerat en del låtar själv och överlåtit en del till Stuart Mathewman, som har skrivit och producerat både Sade och Maxwell. Det märks, ibland kommer Olu så nära det sound som Maxwell har att det inte blir särskilt roligt alls. Olu saknar än så länge den sensuella utstrålning som gör Maxwells romanticism till något speciellt - det som blir kvar är tämligen intetsägande söndagsskolefunk.
| Så varför bryr jag mig överhuvudtaget om Olu, om jag bara klagar hela tiden? Jo, det finns saker jag inte har berättat än. Det var den 4:e januari och tiden stod helt still i ett par minuter. Radion spelade den vackraste melodin och jag var tvungen att lägga på telefonluren. "Sista Why" har ett rörande humanistiskt budskap som inte förmedlats vackrare än när årets Polar Music Prize-vinnare Stevie Wonder var som bäst. Jag kanske överdriver nu, ha lite förståelse - för det här känns så starkt just nu. I en bädd av vinröda sammetsstråkar tittar Olu upp mot ett tak han dekorerat med de klarast lysande vibesharmonierna vid sidan av Roy Ayers. Han sjunger om den där flickan som gör det värt att leva, hon som är elak mot honom men som han skulle göra vad som helst för. Det är obeskrivligt vackert men tankarna går till att sjunka ner i ett badkar. Det varma vattnet omsluter mig, smeker varje kvadratcentimeter av min hud och jag blundar och är med henne igen. 70-talet började med en blomstrande scen för den politiskt medvetna och spirituellt sökande soulmusiken, ett svart Amerika i spillror och kaos som speglades av exempelvis Sly Stone. Men efter ett tag ändrades attityden och fram kom T.S.O.P. och discon. På ett rätt fascinerande sätt skulle man kunna betrakta 90-talet som 70-talets invers. En våg har följt efter att bl a D'Angelo, The Roots och The Fugees i mitten av 90-talet försökte föra hip hop-soul tillbaks till en tid innan hip hop ens var uppfunnet. En reaktion mot Teddy Riley som först förenade hip hop och soul (New Jack Swing) och en reaktion mot Puff Daddys sound som dominerat så länge nu. Men den här vågen tar inte bara med sig de vackraste löven som tidigare flutit hjälplösa långt ut i havet. Det tar också med sig en hel del bottenslam, jättetråkiga välutbildade musiker med Sting uppsatt på väggen. Soulmusiken går in i nästa sekel på ett sätt som är mer spännande än något annat som händer i musikvärlden just nu. Precis som när Marvin Gaye och Stevie Wonder slog sig fria från Berry Gordys järngrepp har Lauryn Hills framgångar gjort det möjligt för musiken att ta nya, intressanta vägar. Tyvärr tror jag att detta också kommer att innebära att en hel del överambitiösa artister släpps fram, pretentioner som saknar täckning. Vad Olu kommer att åstadkomma har jag ingen aning om. Men "Sista Why" ger mig all anledning att hoppas på något riktigt fint är han väl släpper sin debut någon gång i vår. Det är ju inte direkt all musik som rinner över kinden som varmt vatten i ett nedsläckt badrum. 
| | ||