 "Whatever they want me to sing, I will sing with vigour" Under åren har Neil och Chris lyckats samarbeta med en del artister som antagligen utgör en ganska stor del av deras egna skivsamlingar. Dusty Springfield, Boy George och Kylie Minogue är bara några namn. För min del anser jag dock att 1989 års möte med Liza Minelli är alldeles extra speciellt. Det finns folk som föds till stjärnor och så finns Liza Minelli. Hon föddes 1946 under Hollywoods allra största strålkastarljus. Som dotter till regissören Vincente Minelli och superstjärnan Judy Garland fick Liza från allra första början en plats i stjärnhimlen. Judy och Vincente försökte få till sitt förhållande i fem år innan de gav upp. När Judy hanterade sina framgångar med att knapra på diverse piller och 22 självmordsförsök gjorde Vincente allt för att skämma bort Liza. Hon agerade mamma åt sin egen mamma och lyckades aldrig hitta någon som älskade henne så mycket som hennes far gjorde det. Allt detta skvaller kanske verkar föga intressant för läsaren, men det här handlar om Liza och en artikel kräver lite sotigt glitter på kanterna. Året var 1966. Liza ville så gärna spela i musikalen "Cabaret" att hon provspelade för rollen som Sally Bowles fjorton gånger, dock utan framgång. Men i slutändan segrade hon, när hon fem år senare fick huvudrollen i filmversionen av musikalen. En roll som också gav henne en Oscar. En roll som speglar Lizas egna osäkerhet, tvivel och dramatik. Filmen utspelar sig i dekadensens högborg, 30-talets Berlin (samma tid som Pet Shop Boys "In the night" rör sig i). "I am going to be a great movie star if sex and booze don't get me first" säger hon i filmen, så där lite lagom profetiskt. Från Hollywoods bästa roller och Las Vegas största scener föll hon ner i alkohol- och drogmissbruk, en flicka som spenderat åtskilliga semestrar på Betty Ford-kliniken. Vilket för oss till slutet av 80-talet och det egentliga föremålet för denna artikel. Nästan skojigast av allt är ursprunget till Lizas samarbete med Pet Shop Boys. Det var nämligen så att Gene Simmons från Kiss blev intresserad av Liza under hennes Betty Ford-år. Men stackars Gene kom inte mycket längre än att bli en vän och rådgivare. Han var visserligen en rocker, men han visste att Pet Shop Boys var världens bästa band, så han ordnade ett möte mellan Liza och våra pojkar. Liza steg in i studion och utbrast genast: - Why aren't the musicians here? When are they arriving? Neil smålog lite och svarade: - Are you crazy? There are no musicians. It's all done with machines, darling. Neil är en inbiten musikalfantast (vilket märks då PSB planerar en musikal som är i det närmaste färdig. De har dessutom spelat in singeln "Somewhere" ur musikalen "West End Story", charmigt cirkelslutande en sång som även sjungits av Lizas mamma Judy Garland). Att få arbeta med en riktig musikalstjärna var givetvis en dröm och det är just Neils kärlek till Liza som gör resultatet så fint. "Sing like you're putting on a pair of silk stockings" sade han vid deras första inspelningsförsök, "Why are you singing "L-u-u-r-r-ve?". Singeln de spelade in hette "Losing My Mind" och blev Lizas första hit någonsin. Det är en secquencerdriven liten popexplosion om att inte kunna sova för att längtan efter kärleken blivit för stor, "You said you loved me, or were you just being kind?". Till PSB:s stora glädje fick de chansen att uppträda live på Top of The Pops (pojkarnas favoritprogram alla kategorier). Neils råd till Liza precis innan framträdandet är smått klassiskt, "Don't smile, this is rock'n'roll!". Tillsammans med Julian Mendelsohn spelades Results in. Sju Tennant-Lowe-låtar samt tre andra spår och en tät, symfonisk produktion som med all önskvärd tydlighet visar att skivan spelades in precis mellan Actually och Behaviour. Det är en skiva som börjar med tre bittra discolåtar, låtar som inte liknar något som Liza Minelli ens varit i närheten av (förutom möjligen under hennes vildaste kokainår på Studio 54). Framgången uteblev förstås, skivan var kanske lite för "vågad" för hennes vanliga publik och inte tillräckligt hipp för kidsen. Men att lyssna på Results nu är en ganska storslagen upplevelse, de snygga syntharna har för länge sedan fått ett vackert gammalmodigt skimmer över sig och det finns åtminstone sex låtar som alla med ett hälsosamt PSB-intresse bör införskaffa. Versionen av "Rent" är bara konstig och det bör väl stå klart nu att det inte går att göra något vettigt med den låten, nu när Ned's atomic dustbin, Suede och Liza försökt och misslyckats att komma ens i samma hyreshus som originalet. Suede är för övrigt rätt intressanta ur Pet Shop Boys-synpunkt. När Brett Andersson satte in den annons som Bernard Butler skulle komma att ringa på, stod Pet Shop Boys överst på influenslistan. Tillbaka till Results, tillbaka till inspelningen av skivans odiskutabla höjdpunkt, Lizas version av "Tonight is forever" från Please. Pet Shop Boys-versionen är skön Hi-NRG, de drivande trummorna och en text som sammanfattar allt som popmusik handlar om, "We don't need anymore when we dance, I don't think of the future tonight - Tonight is forever". Liza sjunger den uppbackad av bara en symfoniorkester som griper tag i dina känslor och lyfter upp sången mot nya höjder. Musikalkänslan som är överväldigande i de flesta av spåren på skivan drivs här till sin spets. Det är en upplevelse att istället för Neils vackra, men återhållna, röst höra Pet Shop Boys-låtar sjungas av en kvinna med ett vibrato som rullar som en tår ner längs kinden. En ensam röst som står på en jättelik scen och tar i med all rutin och känsla som ett svårt liv har givit henne. Det låter helt enkelt så tragiskt när Liza, ett par decennier sedan hon var på topp, sjunger att hon kommer att vara ung för evigt om kärleken tar över inatt. Efter den sista tagningen sprider sig tystnaden i den jättelika inspelningsstudion. De 46 orkestermedlemmarna skruvar besvärat på sig och sitter av tiden de fått betalt för. Liza kommer ut ur sångbåset. Neil säger "It was nice, I nearly cried" Chris säger "Let's go to a restaurant" 
Ännu mer badbollar, ännu mer Pet Shop Boys Gästbok |