|
but you´re sure you could be right... 
Melloncollie and the Infinite Sadness är en jätte. En dinosaurie sa en del redan när skivan släpptes 1995. En sån dinosaurie som efter några år bara blir tandlös och ett lätt byte för de nya, kvickare och allmänt klatschigare velociraptorerna med glitter och depressioner sa några. Men vi andra tyckte bara det var helt underbart... Nu, 5 år senare, när jag lyssnar på skivan så låter den lika bra som när jag köpte den. En megamaffig dubbel med 28 spår borde vara en omöjlighet i dagens värld. Att de sedan släppte 5 singlar som var och en innehåller ungefär 5, i de flesta fall, utmärkta extraspår blir i det här sammanhanget inte en liten parentes, nej, det blir den fetaste parentesen du någonsin har sett som slår alla cyniska belackare och mediokra musikmänniskor stenhårt i huvudet. "Ska vi inte ta och göra en 12-låtars skiva med kanske ett par extra bonusspår och sedan ger vi ut en massa gammalt remixat skit, som ingen människa skulle vilja ha, som b-sidor på våra 3 olikfärgade versioner av singlarna...??" Nej, för fan! De flesta trodde att Billy Corgan hade fått storhetsvansinne (vilket kan ha stämt) men helt otroligt nog så rodde han denna mastodont-Ben Hur till skiva iland. Visst, det kan vara jobbigt att dra sig igenom hela skivan som är fylld av schizofrent känslo- och arrangemangsväxlande låtar. Men det är verkligen värt det. För det här är inte vad Sandinista! var för The Clash, hybris som blev "hej, vi kan göra vad som helst.. samplar lite får och bongar på nån trumma så blir det wicked. Vi är ju världens bästa band!" Nä, istället satte sig Billy och skrev ner en sisodär 65 låtar under ett och halvt år, sedan gick han med perfektionistens envishet genom allihopa, valde ut 26, skrev slut spåret med James Iha som också fick avsluta skiva numero 1 på egen hand med sin vackert bräckliga Take me down. Det är svårt att beskriva hur det låter för den som inte har hört något från skivan. Allt börjar med titelspåret, en 2 och en halv minuts dödligt vacker pianoinstrumental med småsubtila stråkar. Ungefär 2 timmar senare avslutar bandet med den lulliga godnattvisan Farewell and godnight där alla får sjunga en vers var. Emellan de två sångerna klämmer man in en 9 minuters dröm (Porcelina of the vast oceans), en massa minuter riffglädje (Zero, Bodies etc.), halvelektronisk pop (1979), senare utvecklad på Ava Adore, och supervackert kärleksflummeri i t.ex Beautiful och Cupid de locke. Här finns också Tonight, Tonight, låten som, utan bättre ord att beskriva det, bokstavligen förändrade mitt liv. Innan den låten fanns inget. Efter så kunde jag för första gången förstå att det fanns något som kunde gå så långt in, som känns utan man egentligen aldrig kan förstå hur det går till. - Finns det ingen skit då? , säger läsaren som vid det här laget har tröttnat lite smått på skribentens lyriska och överentusiastiska ord. Jovisst; skivhäftet ser småjävligt ut och Porcelina of the vast oceans är ganska seg och lite ointressant tillsammans med Through the eyes of ruby men över lag är skivan häpnadsväckande jämn. Tillsammans med Radioheads The Bends och Clashs London Calling så är den faktiskt den kvalitetsmässigt bästa i min skivsamling om man ser på alla skivorna som helheter. Svackorna är inte djupa och få, dubbelmackan traskar omkring nånstans på gränsen mellan fyra- och femgetingland hela tiden. De flesta säger att Smashing Pumpkins bästa skiva är storsäljaren Siamese Dream men de har ju självklart fel. Det är fortfarande Melloncollie... som är herre på täppan i Pumpkin-land. Vi får väl se om de kan ändra på det i februari när den nya skivan släpps. 
Gissa vad? Christian har också skrivit om Smashing Pumpkins. Gästbok Goodnight, my love, to every hour in every day Goodnight, always, to all that´s pure that´s in your heart |