[Christians recensioner våren 1997] [hurricane#1] ["Maladjusted"] ["Viva Hate"] ["Marchin´Already"]       ["FloatingInSpace"]      ["Ok Computer"]      ["Curtains"] Hurricane # 1 - Hurricane # 1 (CD) Creation/Sony *** Sedär. Ett band som har vett nog, om än föga orginellt, att döpa sitt debutalster till samma sak som dom heter och jag tänker härmed fortsätta med jämförelser till Ocean Colour Scene. Dom flesta som kan sin 90-tals indiepop vet att Andy Bell tidigare harvat i ett idag olyssningsbart band som hette Ride. Dom tillhörde en, med all rätt, bortglömd kategori som kallades Shoegazing. Vem som kom på det vet jag inte men anledningen var att alla dessa band med namn som Revolver, Moose och, faktiskt, underskattade ambientshoegazing bandet Slowdive alltid tittade ner på sina skor under konserterna. Dom sa aldrig något till publiken som ändå stod och sov antar jag och på skiva komponerade dom ihop långa serender av gitarrmassor där sången låg någonstans och mässade i bakgrunden. Ride var det bästa av dom banden och hade också förmåga att lyfta fram sångan samtidigt som man gjorde något som dom andra inte hade en aning om vad det var, nämligen melodier. Nu finns inte Ride längre. Avslutade sin karriär med en halvpsykadelisk platta " Tarantula " och Andy Bell, den begåvade pojken, tog sin gitarr och fixade ett band med det fantasktiska namnet Hurricane # 1. "Step into my world" . Sommarens poppärla med ett gitarrsolo lika klassikt som Noels i "Live Forever." Dock anades lite oråd då b-sidorna var tjock boogierock men ändå rätt hyfsad sådan. Och på debuten finns mer av den varan. Likaväl som en rad bra poplåtar och en otroligt bra ballad som bara Neil Young kunde gjort bättre, "Lucky Man". Visst är det Oasis med ännu större polisonger om man säger så. Jag vet inte riktigt varför jag tycker om just Hurricane # 1. Jag har nämligen rätt svårt för den här typen av halvanonym indiepop med skäggutväxt. Thomas lär gilla den här plattan något grymt. Rickard likaså. Men till skillnad från Rickard har jag inte alla Boo-Radleys singlar , alla Cast singlar ( Det ÄR sant !) och alla indiesinglar som gjorts sedan trettonhundra talet överhuvudtaget. Jag köper inte så mycket sådana här skivor men tänkte att gruppen som gjort sommaren bästa singel ändå måste få en chans. Och visst….det är den plattan man hade väntat sig. Inget spännande alls. Ingen ny Monkey Mafia precis. Men ok då… det är en gedigen debut av ett band som en dag kanske växer till sig och blir riktigt kanonbra. Där radade jag klyschorna men det är faktiskt det enda sättet jag kan beskriva denna skiva på. Och köper även ni fortfarande singlar med Teenage Fanclub är det bara att sticka iväg och handla denna. Ni lär bli rätt nöjda. Morrissey - Maladjusted ( CD/LP , Vinyl endast import ) (Mercury) **** Och så är han då tillbaks igen den gamla uppgivne mannen. Hörde första singeln "Alma Matters" på radion och tänkte " Vad är detta ?". Har den gamle pessimissten börjat gnola poplåtar igen och övergivit den märkliga proggdimman som stundom förekom på förra plattan. Jodå…Visst hade han det och "Alma Matters lär vara en av årets tio bästa singlar då vi ska summera 1997 och "Maladjusted" tar Morrissey in på samma saliga väg som "Vauxhall and I " och längre bak i tiden 1988 års "Viva Hate". Det är den skivan man vill ha av den gamla Smithslegenden. Inga låtar som tänjer ut i all oändlighet utan att fylla någon funktion (Pink Floyd!) , bara elva små saliga låtar om bekymmer och vemod och märkliga damer, bara elva bra poplåtar rakt av. Vi kommer aldrig att få höra den där Stephen lycklig, det är jag rätt säker på men handen på hjärtat, vem vill det ? "Trouble loves me, walks beside me, to chide me, not to guide me, its still much more, than you´ll do " sjunger han i plattans bästa spår "Trouble loves me" och det är ju så vi vill höra honom. "Reel around the fountain", "How soon is now?", "Speedway", "Trouble loves me". Kunde räknat upp minst tjugotre låtar till och trots att Morrissey varit rätt ojämn sedan han började som soloartist är det här återigen en platta som verkligen behövs, som verkligen känns angelägen. En rätt bra platta med andra ord. Morrissey - Viva Hate (Cd) (Nyutgåva)(EMI) **** Det slutade i moll med osämja och psykisk mobbing mellan dom forna kamraterna i Smiths. Avslutande plattan " Strangeways here we come " fick då det begav sig halvdålig kritik. Många menade att plattan var för svart, för cyniskt uppgiven för att kunnas förstås men nu i efterhand har väldigt många omvärderat skivan och enligt en rad skribenter är det deras bästa verk. Håller själv inte riktigt med om det även om det är en utmärkt platta. Min personliga favorit har alltid varit samlingsplattan "Hatfull of Hollow" p g a av alla ohyggligt bra låtar som finns där. "The Queen is dead "är annars den givna, mest perfekta Smithsskivan. Hur som helst var det "Viva Hate " vi skulle skriva om. EMI firar något jubileum. Minns inte riktigt hur många år det var. Spelar ingen roll. Då kommer man på att man ska mjölka gamla produkter. Herr Sniken på EMI säger att " Vi kan väl släppa loss Morrisseys första soloskiva igen, trots att den redan finns på MidPrice". "Vi säljer den till fullpris men i gengäld dänger vi dit hela åtta tuffa extraspår ! ". " Kolla vad jag hittade. En liveinspelning av gamla b-sidan "Dissappointed" från Holland. Den måste ju bara vara med trots att ljuden bara är sådär. " Visst luktar det grym spekulation. Resterande extraspår är bra men vad gör " I´d Love To" från " The More You Ignore me " singeln på en platta som ursprungligen kom ut rätt många år innan den singeln släpptes. Hade det inte varit bättre att lägga de 6 utmärkte b-sidorna som fanns på " Suedehead" och "Everyday is like sunday" singlarna bl a den otroliga " You know very well how i got my name ". Men icke…Vi som inte längre har "Suedehead" cdsingeln ( 20:- i Ginza för typ 7 år sedan!) för vänta förgäves för att få tag på den klassiska två minutaren. Men nu ska vi sluta gnälla. "Viva Hate " är en mycket bra skiva. Luftig, behaglig pop av utmärkt kvalité. Bra låtar som "Alsatian Cousin", "Bengali on platforms", "Break up the family" och nämnde singlar. Extralåtarna är bra dom också även om jag saknar information varifrån dom härstammar. T ex " At Amber". Vilken singel finns den på ? Låttexterna saknas också i mitt konvulut och det är oförsvarligt. Istället får vi en maffig booklet om EMI:s historia där absolut ingenting har med denna skiva att göra. " Helt Meningslöst " för att citera Kallinges indiepopgud Rickard som köpte denna skiva trots att han redan hade både vinylen OCH originalcd´n. Men jag är ändå tvungen att ge plattan en fyra för det är bra låtar rakt igenom. Men herr marknadsföringsansvarig på EMI borde ha en smäll på käften. Och det menar jag fastän jag är en väldigt snäll och trevlig person egentligen. Ocean Colour Scene - Marchin Already ( Cd/lp , Vinyl endast import ) (Universal) * Hur tänkte man här egentligen. Fem gubbar sitter och spånar på ett namn på nya skivan. " The Great Big Ocean " ? Nääää…. "When the ocen hits" Näääää….Men…"Marchin´Already". Fantastiskt tycker bandmedlemmarna samtidigt som dom spiller ännu mer öl i polisongerna. Likaväl som "Ladies And Gentlemen We´re floating in space " är den bästa titel i historien, är "Marchin´ Already" den sämsta diton. Och skivan då ? Jag gillade faktiskt OCS en gång i tiden. Visst var allra först skivan från 1992 en ihopstulen soppa men då kändes allt ganska rätt ändå. Den doftade fortfarande Madchester men tänjde ut begreppet genom att infoga lite skäggig rock sådär. Förra skivan med en rätt usel titel den också "Mosely Shoals" gillar min polare Thomas jättemycket. Han hävdar envist att OCS är en jättebra liveband. Thomas har Blekinges största samling med mossig polisongrock där vuxna försupna män sjunger om damer som lämnat dom och dom gråter för att dom aldrig kommer tillbaka. OCS vill inte ens vara ledsna. Dom vill inte ens vara försupna. Dom vill vara ett snällt rockband som tillhör polisongboogien ungefär lika mycket som Cast tillför popmusiken. Ingenting alltså. Dom är snälla, harvar på, lirar lite med "gurun" Paul "Thomas " Weller och hittar där den inspiriation som dom tycker behövs. Ni som hört "guruns" senaste album bör vi det här laget vara rädda. OCS nya lär väl sälja en del den också. Folk köper tydligen sånt här. Jag gör det inte. Står inte ut med fuskband som inte ens kan fuska ordentligt. Skäggrock utan någon som helst tillstymmelse till ansning. Det bara maler på. Ingen mysig liten lägereldsballad typ gamla b-sidan "Flowers". När Måns Ivarsson beskriver OCS som "Riffglada" blir jag livrädd. Han beskriver det som positivt. Jag tolkar det precis tvärtom. Hej då. Radiohead - Ok Computer (Cd/Lp)(Vinyl endast import) Parlophone/EMI **** ½ Jag har nästan ingen aning vad Thom Yorke sjunger om i " Climbing up the walls" men jag förstår att han är ledsen, på gränsen till desperat, och sången är distad antagligen mest för att förstärka den där hopplösa känslan av att inte nå fram. Hur man än försöker blir allt ändå så fel. Så hopplöst. I " Fake Plastic Trees" från förra " The Bends" skivan sjunger han om hur svårt det är att hitta just henne. Väl framme vid målet upptäcker man ändå att allt bara är fusk. Falskt liksom. "Fake Plastic Trees". Åtminstone tror jag att det är det han sjunger om för det är så JAG tolkat det och det är faktiskt det som är det viktiga. Nya skivan är till en början en krokig väg in i något som verkar vara en sorts uppgörelse med det förflutna. Allt det gamla, eländiga som fortfarande spökar i Thoms hjärna. Det är ingen uppgiven skiva. Snarare en överlevnadskamp. Glöm det gamla. Gå vidare. Att det är en bra skiva har de flesta tidningar redan skrivit spaltmeter om. Men det är faktiskt mer än så. Det är en skiva som kommer att, antagligen först långt senare, att höjas till skyarna igen. En klassisk skiva. Att jag då inte delar ut högsta betyg kan te sig aningen märkligt men här finns faktiskt en plump i protokollet . "Electioneering " som, liksom "My Iron Lung" på förra bara rockar och gnisslar sådär onödigt som vi inte vill att Radiohead ska larma på. Men allt annat… " Exit Music " som spelades när eftertexterna till " Romet & Juliet " rullade är det mest sorgsna jag hört på väldigt många år. " Before all hell breaks loose " sjunger Thom och visst tror man honom. Det här ÄR innan helvete bryter loss. "Men då bara drar vi härifrån" sjunger Thom . "Sticker iväg dit ingen kan hitta oss". Sommaren 1997 var olidligt varm emellanåt men framförallt var det Radiohead i vardagsrummet, på tåget upp till de norrländska skogarna , överallt. Bara Cures "Disintergration" och möjligtvis första Kent har haft en sådan betydelse för en period som just "Ok Computer". Technoslackern David Holmes har beskrivit plattan som "Radiohead. Fucking outrageous. For what they´ve done with the sounds it´s so clever, the fusion with the electronics." och hade man bara tagit med "Talk show host" från det där soundtracket så hade det varit helt perfekt. Lyssna helst på plattan högt i hörlurar. Eller släck alla lampor och skruva upp volymen och stäng ute allt annant. Thom Yorke berättar… Spiritualized-LadiesAndGentlemenWeAreFloatingInspace CD/Dlp (vinyl endast import) (BMG) * * * * "Everyday i wake up and i take my medication". Klassiska rader från 1992 års fantastiska singel "Medication". Spacemen 3. Inre kaos. 80-talets Velvet underground. Jason Pierce och Sonic Boom(Peter Kember ) hatar varandra och gör sista skivan "Recurring" mer eller mindre var för sig. Sonic drar vidare och gör lite hyfsade singlar("true love will find you in the end") och via Spectrum är det just nu projektet E.A.R som gäller. Men nog var Jason alltid den mest intelligente. Den som knarkade lite mindre. Skrev vackrare kärlekshymner eller vad man nu ska kalla dom. Roskilde 1995. Kring halv tre på natten. Spiritualized med ett intro längre än sega måndagar. Jag tröttnade och stack därifrån vilket jag än idag ångrar. Efter två eminenta album, "Laser guided melodies" och "Pure Phase", är dom alltså tillbaka och det är in i en annan värld igen. Att lyssna till Spiritualized sinnesutvidgade flytserenader är att försvinna bort. Att upphöra excistera ett tag. "Let it flow" från förra plattan handlade otvivelaktigen om droger och att mer eller mindre låta det flöda och det är ingen hemlighet att Jason förespråkar s.k "sinnes- forskande" experiment. Men det gör ju inte jag och den här recensionen varken bör eller ska handla om det. Nya plattan inleds med titellåten och jag knäcks direkt. Jason mumlar en repetativ ramsa fram och tillbaka samtidigt som han genom något märkligt filter rosslar fram obekymrade kärlektstexter. "Come Together" är stenhård frustrerad Velvet Underground rock´n ´roll och skulle som singel bli en kandidat till en av årets bästa. ( Även om inget lär slå Primals betongvältare "Kowalski".) Plattan fortsätter och precis som vanligt pendlar Jason och hans kollegor mellan simpla kärlekslåtar med stråkar från himmelen och änglar som körar och vild rundgångsrock´n´roll. Sista låten,"Cop Shoot Cop", är 17 minuter lång och börjar som en liten lågmäld blues med Dr John på piano och flummar ut i en psykadeliskt explosion som bara håller på och man undrar lite grann vad det är som försiggår. Just "Cop Shoot Cop" är antagligen också det mest flippade Sprititualized gett sig in i hittills. Glöm allt som har med droger att göra. Lyssna istället på Spiritualized senaste skapelse som är deras jämnaste hittills. Fortfarande är "Pure Phase" deras bästa men jag har en känsla av att då tiden är mogen står "Floating in space" och stampar alldeles bredvid. …Och lagom till Jul kanske t o m jag kan lyssna på "Cop Shoot Cop". Tindersticks - Curtains (This way up/Island) Cd/Dlp(Vinyl endast på import) **** ½ Allt intensifieras. Stuart Staples, vår alltjämt bekymrade vän är här igen med femton nya sånger för oss som inte alls tycker Tindersticks är billig rödvinspoesi .(Nej då,Ninni, inte alls!) Skivan inleds med "Another Night In" och stråkarna glider mellan högtalarna och inget nytt har hänt. Det här är ju Tindersticks. Bara ett simpelt, vackert band som förklär vissa låtar med miljontals stråkar och bjuder in en dam som heter Ann Magnusson till en duett i " Broken Bones" och Stuart och hon pendlar fram och tillbaks till en schizofren och ytterst vansinnig text. George Jones och Tammy Wynette kunde inte gjort det bättre. Släpps inte "Broken Bones" på singel förstår jag ingenting. Årets mest förtjusande låt tillsammans med Weeping Willows " Broken Promised Land" och " Your Eyes". "Curtains" är Tindersticks hittills mest lättillgängliga skiva. Första varvade små stråk- symfonier med lätt spretig Pavement pop och andra som på något vis är aningen över- skattad var en sorgens resa genom ett helvetesland. Ungefär. Fast den andra hade "Tiny Tears" och "Travelling Light". Här finns många lättlyssnade singelkandidater. De redan nämnda låtarna samt t e x tangodängan " Rested Rooms". Varför dom i hela fridens namn släpper halvsega "Bathtime" som singel förstår inte jag men köp singeln då deras enorma cover av Townes Van Zandts "Kathleen" finns med som liveversion och det finns faktiskt envisa Tindersticksdyrkare som menar att om man inte hört den så har man inte hört Tindersticks. Redan nu vet jag att "Curtains" kommer att bli den skiva jag kommer att lyssna på mest 1997. Alla halvt ångestfyllda söndagskvällar och de dagar Hon bara ställer till med problem då ramlar skivan in i spelaren och på något vis blir man liksom lycklig igen. Att skriva saker som " att Tindersticks gjort det igen" är egentligen totalpinsamt men visst har dom det. Tindersticks är Tindersticks och Tindersticks är ju precis så som jag vill att ett band som sjunger om livets hårda skola ska vara. Lyssna bara på "Desperate man". Att sedan Stuart sjunger som en lyckad korsning av Nick Cave och Andrew Eldritch är ju bara en fet bonus. Det är ju sånt vi gillar eller hur. Hmm; lite [ nyare recensioner ] hade inte skadat. [Christians recensioner våren 1997] [hurricane#1] ["Maladjusted"] ["Viva Hate"] ["Marchin´Already"]       ["FloatingInSpace"]      ["Ok Computer"]      ["Curtains"]