Musikfascisterna på de stora tidningarna hånar "ungdomar som har fullt upp med att försöka förstå Radiohead". Rubbersoulinspace väljer istället att släppa fram en pojke som pratar om vit rock. Det finns väl ingen som direkt gillar Per Bjurman (kanske hans fru då, om han har en), och jag är naturligtvis inget undantag. För några år sedan begick han nämligen rockhistoriens största journalistiska tjänstefel. Han kallade en av 80-talets bästa plattor för medioker, han gav den 3 av 10 och han trodde säkert att han kom undan med det. Rubbersoulinspace glömmer inte. Det är dags att ge The Fables of the Reconstruction upprättelse. REM hade med skivorna Murmur och Reckoning byggt upp en liten men trogen beundrarskara. Det stora genombrottet lät dock vänta på sig. Med Nick Drakes producent Joe Boyd åkte de till London för att spela in Fables... Något gick fel. Från den varma amerikanska södern till kalla regniga London. Från det framgångsrika samarbetet med producentparet Mitch Easter och Don Dixon till Joe Boyd, en producent som visade sig vara väldigt främmande för REM:s arbetsmetoder. Bandet vantrivdes och var oroliga för att låtmaterialet skulle vara dåligt. Än idag är alla inblandade noga med att poängtera vilken misslyckad skiva Fables... är. Alla har fel förutom jag. Fables of the Reconstruction är mer enhetlig än någon annan REM-skiva (förutom möjligtvis Automatic For The People). Textmässigt hade Michael Stipe grävt ner sig djupt i den amerikanska söderns historieberättartradition. Skivans fullständiga namn, The Fables of The Reconstruction of The Fables, understryker ännu mer denna cirkelslutning, detta sökande av sina rötter. The Reconstruction är namnet på den tid som kom efter det amerikanska inbördeskriget, återuppbyggnaden av Södern. Låtmaterialet är genomgående starkt men inte så lätttillgängligt. Sånger som är så ödmjuka och försiktiga i sitt uttryck att det tog mig ett halvår innan jag kom förbi den ganska torftiga produktionen och föll ihop tårögd på en biblioteksstol. Jag kunde knappt andas för den skönhet jag slutligen fått ta del av. Det var en av mina allra största musikupplevelser. Från den sugande öppningen Feeling Gravity's Pull med sina dissonanta stråkar till den finstämda avslutningen Wendell Gee hittar du några av REM:s vackraste sånger. Det svåra är att ge sig tid att förstå. Can't Get There From Here må vara en tafflig Staxhyllning men om den inte får dig att le så borde du söka jobb på SJ i Göteborg (de anställer bara kroniskt buttra människor). Michael Stipes texter och framförande har alltid varit speciella. På debuten Murmur var sången ibland texterna så svåra att uppfatta att många trodde att man hade använt någon slags röstförvrängning vid inspelning. När man väl klurat ut vad han egentligen säger så är det inte så lätt att förstå vad han menar. Belackarna sade att det bara var tomma ord och att det egentligen inte hade något innehåll. Mike Mills förklarar saken med ett av de bästa uttalanden som sagts om musik: "Michael skriver inte medvetet texter som är svåra att förstå. Han vill bara hitta ett nytt, eget sätt att säga saker på. Han är bara rädd för att uttrycka sig med klichéer." Texterna smyger sig på en, först kanske bara ett par ord, sedan en hel vers. Plötsligt handlar alla texter om en själv. Vi "ungdomar" har i alla tider lagt oss ner på golvet i våra sovrum, skruvat upp volymen, blundat och lyssnat. Vi har lyssnat till röster som känts i magen, och vi har inte alltid förstått varför. De ungdomar som idag "försöker förstå" Radiohead gör precis som de som "försökte förstå" Neil Young på 70-talet och naturligtvis också de som "försökte förstå" Bob Dylan på 60-talet. På 80-talet kliade man sig lite i området bakom vänster öra när man hörde Michael Stipes varma, humoristiska och rörande beatpoesi. Det mest imponerande med skivan är kanske ändå det helvete som bandet gick igenom. När allting blir fel är det bara väldigt speciella band som lyckas resa sig. Om du någonsin haft ett förhållande som borde ta slut eftersom ni bara gör varandra illa, men som dröjer kvar eftersom ni ändå vet att ni älskar varandra. Om ni då lyckades hålla ut och ta er igenom detta helvetiska berg av Förtvivlan; att inte veta om ni är tillsammans för att ni älskar varann eller om det bara är sådant som görs av gammal vana. Om ni lyckas gräva den där tunneln av Hopp genom berget av Förtvivlan och komma ut på andra sidan, då är ni helt säkra på att ni älskar varandra. Ja, i så fall så vet du precis vad The Fables of the Reconstruction handlar om. Sebastian Suarez-Golborne | |
|
| |