|
Du är söt. Jag är söt. Ska vi dö ihop. but it´s MY nothing." (Sylvia Plath) (Richey James) var känd för att slänga ut sig den ena citatet coolare än det andra. Han skar sig med rakblad för att visa att allt var på riktigt. Att det var så mycket mer än plastjulgranar som Dregen och Henrik Berggren. Han hade läst filosofi och politik och var intresserad av allt som hände runt omkring honom men han ville aldrig stå i centrum för han var ju lite blyg och inte kunde han spela gitarr. I en av de sista intervjuerna han gör säger han till en NME-journalist att han är trött på all uppståndelse. Att han inget hellre vill än att fly, hitta sig någon stuga någonstans och bara få vara ifred. |
|
Ingen vet vad som hände den där dagen då han lämnade sin bil och tros ha hoppat från en bro
in i oändligheten. De kvarvarande medlemmarna i Manics tror han lever. Här om dagen flög hans
föräldrar till Kanarieön Fuerteventura för att se om det fanns någon sanning i den där bartendern som
sett en tanig Richey springa iväg från en pub. Det var någon psykolog som sa att att allt berodde på någon jobbig barndom, av rädslan att inte vara älskad, att inte räcka till som gör så att dessa rockstjärnor när dom helt plötsligt är älskade känner att dom helt enkelt inte kan hantera situationen. Det blir en overklighetskänsla som kvävs med droger och ännu mer overklighet och när allt kollapsar så finns det tydligen bara en enda utväg. Fly. Någonstans eller ingenstans. Manics och jag har aldrig vandrat i samma solnedgång precis. Jag älskar "Motorcycle Emptiness" som alla andra. Det är något slags mantra från sommaren 1992. Den och Cures "Halo". Jag tycker Richey verkade vara en snäll och känslig pojke fångad i en 28 årings kropp och i den sista intervjun han överhuvudtaget gjorde ( för en japansk tidning ) hade han rakat av sig allt hår och journalisten säger att i Japan är det en symbolisk handling som ett resultat av en stor handling. Richey svarar att när han inte kan sova om nätterna får han massa destruktiva tankar och skulle han inte raka av sig håret skulle han inte kunna sova om nätterna. "Det känns som om någon jagar mig, alla tankar driver mig till vansinne". Jag vet inte vad han var rädd för. Att inte bli älskad ? Han motsäger sig själv genom att säga att han är omöilig att leva med och att man bara känner sig fångad i ett förhållande. Att man är fastlåst vid en enskild individ. Kärlek fungerar inte. Svartsjuka förstör allt. Den enda två jag någonsin velat sitta ner och snacka med några timmar är Pink Floyds Syd Barret som förstörde sitt unga liv med kemiska leksaker och ett otroligt destruktivt leverne och så naturligtvis Richey James. Det känns som att jag, på något vis, skulle förstå dom. Richey menade att besattheten förstör allt. "Om vi säger att jag blir intresserad av någon, kär, besatt, vad som helst, så är hon allt. Hon är vackrare än livet självt. Ingenting annat blir viktigt. Går jag på gatan och hon säger "vad tycker du om henne där, är inte hon vansinnigt snygg" så svarar jag; "du är vackrare, du är så mycket mer". Efter det att Richey klivit ut från en avgiftningsklinik i oktober 1994 var han inte densamme. Han hade blivit kvitt drogerna men inte den sorgsne demonen som fanns inom honom. Han var inte ensam men vilsen, rädd och på och sätt och vis förlorad. Ingen vet till vem eller till vad. 
"If i was to really be in love with someone, that person would be, in my eyes, more beautiful than Bettie Davis." (Richey James) | |
|
| |