 Ville säga Tack... Eller någonting sådant för det är idag ett år sedan den första ytterst tunnsådda Rubbersoulinspace hemsidan låg ute. Jag gick någon datakurs som, på många vis, förändrade hela mitt liv och tyckte att Visual Basic var hur tråkigt som helst (mest för att jag inte riktigt hängde med) och istället mailade jag Pär och föreslog att vi skulle skriva något som hördes i rymden. Skeptikerna sa att det inte går att göra tidningar i rymden, på nätet, men visst går det för det finns folk som läser och tar till sig och gillar det. Anders skrev massa brev och diggade vår smak och det vi skrev om och började så småningom skriva om män med breda halsar och taniga revbenskroppar. Den första varianten av RSIS var rätt svart. Det såg ut som några besatta Siouxsie & The Banshees fans hade någon dödsmässa. Sedan hade vi någon mycket märklig sandfärgad bakgrund och tre-delad Frame. Inte bra och vi skrev inte så mycket heller men då vi skrev så menade vi varenda ord. Sedan dök det upp ett jättelångt brev från Sebastian som pluggar matte i Göteborg och han påstod att han läst varenda ord vi skrivit och han hade lite synpunkter och det efter några brev så skrev jag till honom att han skulle skriva något för skriva det kan han och det gjorde han. Från den stunden så har jag nästan överlåtit allt tänkande till denna unge man för vad folk inte vet så är han också vår "korr-läsare" som ändrar och har sig när Christian har skrivit något totalt obegripligt och så kommer han med idéer som ibland är rent dumma men som oftast är oerhört bra. Han är, rätt ofta, min inspirationskälla och det var också han som kom med idén att vi skulle trycka upp affischer och ta över Sverige. Och så har har börjat lära sig HTML bara för min skull. Söt pojke. Internet är fortfarande underskattat, utan det så skulle folk som vi kanske inte få säga vad vi tycker, vad vi tänker på och vilka skivor vi är otroligt kära i. Vi skulle kanske fortfarande sitta och hålla käften och låtsas som ingenting och lyssna på våra fina skivor i våra rum. Musik låter alltid bättre tillsammans med dom man tycker om. Det vet vi. Det vet ni. Det vet alla. Tack till allihopa som hjälpt till och hittat till oss och framförallt så måste jag tacka Pär och Tobias och framförallt Pär som ringde till mig en dag för länge sedan och undrade om jag ville skriva i "pappers-rubber soul" för han fick mig få tillbaks ett nästintill förlorat intresse för att skriva om hur mycket musik betyder. För det gör vi ju hela tiden och jag vet inte hur många som går på det, hur mycket som tycker om oss men vi tycker om dom som tycker om oss och vi tänker fortsätta med att skriva som idioter, att blotta våra hjärtan, att vara farligt nära det pretentiösa. Kärlek är aldrig det. Kärlek är fint. Vi tycker om saker som är fina, som gnistrar och skär stora fina hål. 
[ Bilden är på Chris Lowe från psb men det visste ni säkert.] [Christian, tack själv. Jaag trodde aldrig att det kunde bli så här bra./Pär] | |
|
| |