[Taggtråds-gnisslande gitarrsolon in i evigheten] Solon??? Har den där Christian flippat totalt. Är det inte sånt som de avskyvärda pudelrockarna i tighta fuskskinnbyxor på 80-talet briljerade med. Eller den fete Yngwie Malmsteen som envisas med att ständigt visa sin fula nuna i alla videos när det inte ens är han som sjunger. Men, och detta är alldeles sant, gitarrsolon kan förändra ens hela syn på pop och rockmusiken. Liksom föra en in i andra världar. " When the music hits you, you feel no pain ". Bob Marley, Jason Pierce, Velvet Underground eller vad som helst. Känslan är alltid viktigast. Inget annat. Solon kan alltså vara så mycket vackrare än allt annat. Glöm Cast, Stereophonics, Speaker, Fidget och allt vad fan de heter. Det här är något annat. Något man måste höra för att förstå. För att finnas överhuvudtaget. Neil Young - "Like a hurricane" Det börjar så försiktigt. En sorts kärlekshistoria om det där gamla vanliga ni vet. Det är svidande vackert och Neil sjunger med bräcklig sårbar stämma och in i drygt halva låten börjar gitarrerna gnissla och spela symfonier och då jag hörde den här låten första gången för väldigt länge sedan fattade jag knappt att det var sant. Magi på hög nivå. Leta helst reda på orginalversionen på " American stars´n´bars" eller den utmärkta samlingen "Decade". Även dubbelliven som kom 1991 " Weld " förtjusas med nämnda låt och versionen där är med sina fjorton minuter en klassiker på sitt vis. Den tar aldrig slut. Man vill inte att den ska ta slut. På " Unplugged " finns också en fantastisk men nerbantad tramporgelversion. [ Här skulle det naturligtvis blivit en 8 solon till eller så men det blev det ju aldrig...] Hjälp...vad är detta; jag vill tillbaks till [ Rubbersoulinspace ] artikelsida.