Dagen innan hade vi haft ett av våra evighetslånga gräl, som slutat med att jag mitt i natten reste mig och klädde på mig alla kläder. Han satt tyst på sängen och tittade på mig när jag öppnade dörren och gick. Nu morgonen efter, var jag oändligt sorgsen av anledningar jag inte kunde förklara för varken honom eller någon annan. Lund var ovant sommartomt, lägenheten kvav och krukväxterna döda. Alla mina skivor var på annan ort, och jag ville mer än något annat ha den där särskilda sortens sympati man bara kan få av popband. Sysslolös och rastlös bläddrade jag bland skivorna på "Doolittle". Ganska slumpmässigt valde jag en skiva jag aldrig hört och som aldrig ens legat särskilt högt på de där listorna över skivor jag tänkt att jag borde lyssna på. Skivomslaget var mycket enkelt - en bild av två metallhjärtan på blått tyg - men väldigt tilltalande. Ingen text på framsidan, inget häfte. Songs:Ohias "Axxess & Ace". Jag satt hemma i nästan två dygn med bara den här skivan som sällskap. Och först blev jag nästan förbannad, för de här sångerna handlar ju inte alls om mig utan om honom. Det är hans perspektiv på allt som hänt som uttrycks. Men jag slutade vara arg och plötsligt insåg jag saker jag inte kunnat se tidigare. I have been selfish to say the least I owned up to it Though leaving is a curious way for you to love me Songs:Ohia-huvudpersonen Jason Molina är en vanlig amerikansk pojke i tjugotreårsåldern. Som läser mycket och är intresserad av historia. Som är vanligt pojkigt romantisk och som ständigt skriver vanliga banala brev och dikter till sina flickvänner. Men något särskilt måste det ändå vara med honom, för i "Love Leaves It's Abusers" säger han med några få ord allt det som krävs för att jag plötsligt ska förstå - allt det jag inte får höra från den pojke som borde sagt det. Hade jag fått den här skivan i min hand när som helst annars, när jag varit i en annan sinnesstämning, hade jag nog inte tagit den till mig lika mycket. Jag hade kanske avfärdat Jason Molinas spruckna röst över den enda gitarren som ännu en blek amerikansk Nick Drake-kopia. Lagt ifrån mig skivan efter en eller ett par lyssningar. Jag är glad att jag inte gjorde det. För Songs:Ohia kräver engagemang och tålamod. Sångerna som först lätt smälter samman till ett enda långt fyrtiotvåminuters självömkansepos har i själva verket nyanser och kvaliteter som jag inte märker förrän efter fem, tio, tjugo lyssningar. Det verkar först obegripligt att bandet (i alla fall i den version av bandet som spelat in skivan) består av sju personer. Men sedan upptäcker jag en violin, och en cello, och en kvinnlig röst i bakgrunden. Och ett piano. De som medverkar på skivan är mest diverse personer från andra band som är utgivna av lilla sympatiska bolaget "Secretly Canadian". Bland annat sjunger Edith Frost tillsammans med Molina på tre låtar; med mycket vackert resultat. Men trots att ett stort antal musiker fanns tillgängliga vid inspelningarna är resultatet sparsmakat. Här finns ingen sött detaljerad produktion á la Belle & Sebastian. Instrumenten är bara där, med modig återhållsamhet; kvidande snarare än gulliga, och förstärker det som är viktigast: Jason Molinas texter, melodier och sång. There will be trouble with me There will be trouble more than ease I warned you ten times of these things Det är inte ofta en skiva finner en vid exakt rätt tidpunkt. Men när det händer är det en känsla som knappt kan beskrivas. Det var som om Songs:Ohia fyllde ett Songs:Ohia-format hål i mig. I flera dagar och nätter pratade jag med "Axxess & Ace". Jag frågade och var arg och trött och skivan svarade tröstande om och om igen att jag inte är den första och inte den enda med sårigt hjärta; att man måste lämna det som bara gör en illa. This can't last - just what can last. Visst ekar det av andra ensamma pojkar - Drake, Hardin, Kozelek, Eitzel - i Songs:Ohia. Som i så mycket annat nu för tiden. Men sämre influenser kan man ju ha. Frågan är om man över huvud taget kan ha bättre. Och jag vet inte om det där universella behovet av sorgsna män med gitarr och brustet hjärta någonsin kan fyllas helt. Det finns alltid ytterligare en aspekt på olycklig kärlek för dem att skriva om. Och det verkar alltid finnas plats i världen och i mitt hjärta för en till. 
Gästbok |