Är man hipp och "nere med de riktiga grejorna" så ska man tycka att "The Boy Is Mine" var förra årets bästa singel, i alla fall enligt tidningen Pop. Men om man anser att de första instrumentala sekunderna av nyss nämnda låt är uthärdliga, medan resten är en överjäst deg av meningslösa wailande och slickat digital produktion, hur tuff är man då, på en skala från ett till fem? Då heter det att man inte har förstått. Inte förstått att Brandy & Monica är en uppföljning och kanske till och med en förädling av vad 60-talets gudomliga souldrottningar påbörjade. Och, fulländade, skulle jag vill jag tillägga. Men med ett sådant uttalande förpassas jag av Andres Lokko personligen direkt till kategorin "träbockar" som återupptäcker all populärmusik tjugo år för sent. I cd-häftet till "Destination Jamaica" talar han om att den bästa musiken "alltid görs i framtiden" och jämställer därefter sådan som mig med Peps Persson och jazzskäggen som letar längst ned i backarna efter förhistorisk reggae. Jag har börjar märka de här tendenserna hos RSIS också. F-n vet hur mycket skit jag kommer att få för den här artikeln, förresten. Men rent objektivt måste jag få säga att ingen skiva de senaste tio åren har lyckats överträffa ens Marvins taskiga försök till symfonirock med "Trouble Man". Sam & Dave har gjort några riktiga bottennapp till skivor, tro mig, men de saknar i alla fall inte helt och hållet själ. De är inte helt och hållet KC & Jojo. Men visst finns det undantag, som bara bekräftar regeln. Erykah Badu är inte särskilt rolig, men hon gör i alla fall sin grej. R Kelly använder sig allt mer av vackra körer. Robyn saknar röst men har vackra bröst. (Den var för låg, jag vet…). Och så vidare. Jämför med 60-talet, soulmusikens gyllene decennium. Det finns så mycket bra låtar och så mycket bra skivor att endast Bill Gates skulle kunna skaffa sig en samling värd namnet. Det finns till och med en hel rörelse, Northern Soul, som sysselsätter sig med att söka efter gamla bortglömda soulsinglar. Och den växer för varje dag. På 60-talet var melodierna starkare, exstasen större, sorgen djupare och texterna bättre. Musiken var organisk med riktiga instrument, och inte uppbyggd av teknologsterila kvasi-rytmer. Det saknades, tack och lov, datorer för att släta ut och fylla i när rösterna sprack. Inga klåfingriga broilerproducenter tilläts programmera bort musikens själ. Ramlade stativet när sångaren föll på sina knä för att övertygat skrika "please" till sin baby, så lät man det vara. Inbillar jag mig i alla fall. Låtskrivandet är ändå det som slutligen och mest brutalt skiljer agnen åt från vetet. Är det någon som dagen efter en musikvideo med Sparkle spontant skulle kunna nynna ens refrängen? Tänkte väl det. Varför kan jag då utan ansträngning sjunga hela låtar av Jackie Wilson, eller höra Bacharach's olika trumpetarrangemang i huvudet när jag skriver detta? Svaret är kvalitet, tidlös sådan. Holland-Dozier-Holland, sådana talanger föds det bara tre av per sekel. Och var finns idag en plantskola för professionella låtskrivare, liknande den i the Brill Building på 60-talet? Där man prioriterar konsten att byta tonart framför den att byta en hårddisk. Joachim ...Peps har väl alltid varit kungen och Kraftwerk gjorde väl enormt själfull pop enbart med hjälp av "maskiner"..../Christian... Det är inte rätt - men det är okej Sebastian + Catrin Gästbok |