Suedes änglar
och Bretts ylande
Jag satt med Suedes första i ett par hörlurar som låg mot mina öron. Efter att både Brett och jag drunknat i "The Drowners" dök en ballad som jag tidigare inte lyssnat särskilt noga, om ens alls, på. Den hette "Sleeping pills" och när Brett började sjunga lät på ett sätt som jag aldrig hört något låta förut. Det lät löjligt. Inte sådär dansbands- eller technolöjligt som det brukar låta då sånger från nämnda genrer dyker upp, utan löjligt på ett helt nytt sätt. Brett piper, helt utan känsla, något som låter som "Heeyngel", men väldigt snart insåg jag att det var "angel" han hade pipit. Det här är omtumlande. Jag har alltid ansett att Suede är ett vackert band. Nu blir det svårare för mig att anse det, men ett band som har gjort "The 2 of us" och "The asphalt world" kommer aldrig att bli särskilt fula. Riktigt orolig behöver jag alltså inte vara, men det är jobbigt att upptäcka sådana här saker. Att den här Angelincidenten hördes redan på första plattan och att jag inte har upptäckt det förrän nu känns bra. Suede är ju ett av de band som jag har varit helt såld på under en period. Om jag hade upptäckt "angel" i ett tidigare skede hade jag aldrig blivit helt såld på Suede under hösten 1996, men nu är det som det är och det är inte mycket att göra åt. Jag har ju förlorat ledsagare tidigare. Noel Gallagher svek mig och även om det här med Bretts sätt att sjunga "angel" inte är lika allvarligt som det där med Noel G så bevisar det ju i alla fall att ingen är perfekt. Inte ens Brett.  Christian skriver om Bernard Butlers Symfonidrömmar och gitarrorgier. |