Någon borde döpa sitt barn till Nigel Martin Smith. Det är visserligen ett ovanligt fult namn men mannen som gav oss Take That borde hyllas och jag har redan bestämt mig för att dedicera min tjugoårsdag till honom. Allt började en varm sommardag 1991 och redan i den första audition-omgången fann man Gary Barlow, Mark Owen och Jason Orange. Gary Barlow var verkligen inte världens snyggaste men han kunde sjunga och han kunde verkligen skriva låtar. Mark Owen däremot var sötare än den slibbigaste av slickepinnar och Jason Orange kunde dansa och hade dessutom privilegiet att ha tilldelats magmuskler som såg ut att härstamma direkt från det antika Grekland. Nu var de tre men alla visste ju att ett pojkband aldrig är komplett utan en tuffing och en sportig vildhjärna, Jason berättade för Nigel om sin kompis Howard Donald: - Nigel, jag känner en kille, han är jättesnygg och jättetuff, och så kan han dansa breakdance också! Nigel fick se ett foto och vips så var Take That en kvartett. Nu behövde de bara en till men trots ihärdiga auditions så hittade de ingen som uppfyllde Nigels krav. Det började bli lite dålig stämning hos pojkarna och just när de tänkte ge upp så stod han där i dörröppningen med en fotboll i ett fast grepp under armen och ett finurligt leende på läpparna - han hette Robbie Williams och kom som en skänk från ovan. Större delen av 1991 ägnades åt att träna dans och sång och säkerligen även snuskigare saker än så. Killar som dansar tillsammans nöjer sig sällan med att bara dansa, alla vet att en bar svettig överkropp har en förmåga att framkalla helt andra behov än att bara vicka på rumpan men allt det där får ni fråga prins Carl Philip om - jag har en känsla av han vet mer om nakna manskroppar än vad kungahuset någonsin kommer erkänna. Debutsingeln hette "Do What You Like" och videon innehöll våra fem pojkar insmetade i spraygrädde, slickandes varandra rena, och som om det inte vore snuskigt nog innehöll även låten ett par sköna rader som lösryckta ur sitt sammanhang inte direkt vore något för Livets Ord. "Jam, can´t spread no more You took my bread So you can do what you like No need to ask me" Jag kanske övertolkar men känns inte de raderna i alla fall lite grann som om de handlar om en ung pojke som just blivit av med oskulden och känner sig berövad på sin värdighet på samma gång som han känner en stor lättnad över friheten i att äntligen ha blivit en man - kanske med hjälp av en annan man? Det vore liksom lite tråkigt om det "bara" var en vanlig kärlekslåt. Pojkpop har, om man så vill, alltid väldigt erotiska undertoner, bara namnen "Straight Up" och "Caught In the Act" borde få alla att inse att, hur söta pojkarna än är, så vill man kanske inte möta dem nakna i en mörk gränd. "Do What You Like" blev en ganska stor hit på gayklubbar i Manchester och London men övriga världens ställde sig en så länge kallt avvaktande- var det bara ett nytt NKOTB? Hade de mer att komma med? Debuten "Take That & Party" dumpade allas tvivel nånstans i nåt mörkt hörn av nån lagerlokal och Manchesters utkanter. Underbara versioner av Barry Manilows "Could It Be Magic?" Och Dan Hartmans "Relight My Fire" släpptes som singlar och nu var publiken över tjugo säkrad men man behövde något som attraherade tjejerna i de yngre tonåren. Lösningen hette "A Million Love Songs" och var en ballad skrivet och framförd av Gary Barlow ensam vid en flygel. Den var precis så där lagom sliskigt romantisk att varenda trettonåring skulle gömma sin teddybjörn djupt inne i garderobens mörker och istället tapetsera hela rummet med Take That-planscher. Take That fanns där för alla dem som hade varit för unga (!) för NKOTB och för många blev det första steget in i vuxenvärlden och visst var säkert åtskilliga föräldrar oroade över vilka konsekvenser ett band som så tydligt utmålade sig som sex- och gay-ikoner kunde ha på deras barn men uttalanden från Take That om vikten av att ha säker sex och att våga säga nej till droger lugnade även de mest hysteriska av mammor. Bäst på skivan var "I Found Heaven" som musikaliskt hamnar nånstans mellan Pet Shop Boys "Introspective" och Ibiza sommaren 1989. Den börjar med ett house-piano för att sedan övergå till den svängigaste av diskopoplåtar. Take That blev stora, uppföljaren hette "Everything Changes" och den har jag, förutom singlarna (med "Pray" som höjdpunkt) , aldrig hört men den är säkert lika bra som allt annat de gjorde. 1995 släpptes så albumet "Nobody Else" och våra kära gossar var avbildade som Barbiedockor på omslaget, tänk dig fem Ken som står och håller varandra i handen och du vet exakt vad jag menar. "Nobody Else" är, likt en kullerstensgata i Gamla Stan, väldigt ojämn. Den stora höjdpunkten är givetvis "Back for Good", en av nittiotalets allra största ögonblick och den låt som bevisar att Gary Barlow åtminstone måste vara lite släkt med både Noel Gallagher och Max Martin. Videon till låten är i svart-vitt och något av det vackraste jag sett. Fem pojkar i pälsar som i strilande regn liksom går ner på knä hela tiden och smeker sina regntajta tröjor. För övrigt Mark Owens starkaste videoögonblick sen "Pray"-videon (han går ner på knä exakt likadant i båda två). Förutom "Back For Good" var det lite ont om starka ballader på "Nobody Else" men "The Day After Tomorrow" med sina solklara Babyface-kvaliteer räddar albumet och obegripligt nog släpptes den aldrig på singel så den låtens storhet kommer väl världen förmodligen få leva i ovisshet om till något irländskt pojkband bestämmer sig för att göra en cover av den. Våren 1996, Robbie Williams har redan hoppat av/fått sparken och en eftermiddag när jag och några kompisar skulle äta mellanmål och som vanligt slog på Mtv så var det vi så länge hade misstänkt ett faktum. Take That hade splittrats. En presskonferens med dystra miner hölls men alla lovade de gråtande fansen att det inte var slut, att fem solokarriärer faktiskt på sätt och vis innebar mer Take That än de som grupp hade kunnat erbjuda. Många såg den avslutande singeln och Bee Gees-covern "How Deep Is Your Love?" som en fråga till fansen; skulle de stanna kvar? Först ut att göra egna saker efter splittringen var Howard som dels skrev låten "Crazy Chance" åt Kavana, som trots sitt utseende floppade ganska så mycket, tråkigt säger vi på RSIS. Nästa man till rakning blev Gary Barlow med den Madonna-skrivna "Love Won´t Wait". Låten var ganska bedrövlig men Gary såg lite bättre eller, om man så vill, lite mindre dålig ut så det gjorde inte så mycket och för övrigt så körade Howard. Sålde inte så bra men förmodligen lite bättre än Menswear. Sen kom det stora soloögonblicket, Mark Owen tog av sig tröjan och ställde sig i ett grönt rum som sakta fylldes med vatten. Låten hette "Child" och Mark lät exakt som John Lennon och den var massor av bra tills man hörde den en gång till, då blev det plötsligt plural och "Children" och Robert Miles och det kändes ju inte alls lika upphetsande. Robin Williams släppte "Life Thru A Lens", en skiva som inte sålde någonting innan han tog hjälp från ovan. Hjälpen hette "Angels" och eftersom han släppte den som typ tredje-fjärde singel så började inte "Life Thru A Lens" sälja förrän uppföljaren "I´ve Been Expecting You" släppts och helt plötsligt hade herr Williams två storsäljande album och han blev ganska jobbig men både "Angels" och "No Regrets" är så pass stora låtar att man förlåter honom för det mesta men det där får någon annan skriva om i höst. Pojkarna blev män och om de fortfarande är vänner är det väl ingen som riktigt vet men vi vet i alla fall att Robbie Williams under sin senaste soloturné (den som i sista minuten ställdes in i Sverige) avslutade med en punkversion av "Back For Good" och det känns på något sätt som ett hån mot Gary Barlow. Hämnden kom dock snabbt, Robbie Williams senaste singel heter "Strong" och Gary Barlows kommande singel heter "Stronger", men jag tror att de båda inser att det bara var i Take That de var strongest. 
Gästbok |