När jag gick på mellanstadiet hade jag en kompis som hette Bengtsson.
Bengtsson hade en äldre bror som spelade gitarr och var ashäftig. När han inte var hemma gick vi in i hans rum och tjuvlyssnade på hans skivor. Jag fastnade för en skiva med jättefult omslag, kanske ett av de fulare nånsin vadvetjag. Skivan hette "Blå himlen blues" och var med ett band som hette Imperiet. Jag förtollades först och främst av sångarens röst som var mäktig, och så kändes de rätt så farliga på nåt sätt. Sen blev vi äldre och det blev Imperiet också och de blev folkliga och sångaren som hette Joakim Thåström spydde på vad han hade blivit och flydde till Amsterdam.
"Need to break out in a true Snake Plissken style"
Das Neue Konzept [Red Sonic Underwear]
Efter två soloalbum slår han tillbaka stenhårt med sitt nya band Peace, Love and Pitbulls. Musik som var så hård och vital att inte många orkade med att ta den till sig. Musik som var lika mycket dansmusik som det var hardcore som det var rocknroll som det var punk. Men ingen köpte direkt skivorna som Thåström skrev under sin tid i drogruset i Amsterdam trots att [Red Sonic Underwear] är ett mästerverk i sin genre. Jag fick uppleva PLP live vid promoturnéer för alla deras tre album. Första gången var på kårhuset i Örebro och Thåström spelade Ebbas "Häng Gud" så högt och så långsamt att det dröjde till refrängen innan jag kände igen den. Andra gången var också i Örebro då de spelade på någon gammal biograf. Det var svinkallt ute minns jag, för Peps och jag fick gå hem efteråt. Tredje gången var i Stockholm. PLP hade precis släppt [3] och jag vandrade genom en mörk, blåsig höstkväll mot Electric Garden. Där stod PLP på scenen, trummorna smattrar i hur många bpm som helst, stroboskoplamporna flimmrar och Pimme står slingrad runt mikrofonstativet. Allt är perfekt. Tills slutet. För då plockar de fram gamla Imperietlåtar igen. "Blå himlen blues" var iochförsig fin men det var då och det här är inte Imperiet.
Inför tredje albumet [3] har Joakim börjat lyssna på Italiensk dödssymfo och fått till en mer välproducerad skiva som innehåller en hel del bra musik, men ändå känns det som att [Red Sonic Underwear] är PLPs stora stund med suggestiva "2000 ways of gettin' drunk" som ledmotiv.
Numera ryktas det om att Thåström ska börja skriva musik på svenska igen. Han har nyligen samarbetat med Per Hägglund från Imperiet i att skriva musikalmusik till "Råttfångaren" på Dramaten med Rickard Wolff. Jag vet inte om det är rätt väg för herr Thåström att vandra, jag har ännu inte sett musikalen, men att gå tillbaka till Imperiets dagar verkar kanske inte helt vara ett steg framåt.
Och jag undrar dessutom var Bengtsson gör nu för tiden.
Du. Jag hade en lumparkompis som hette Bengtsson. Han drack fem liter Coca-cola om dagen. Det är sant./Christian
