|
David McComb 620217-990202 "But where you are it´s just getting light". Dörren är alltid öppen för dig. Jag väntar på att du ska komma tillbaka och säga "förlåt, jag menade det inte, jag vill att allt ska vara som det var". Men du kom aldrig. Du försvann och människor försvinner och tynar bort ur ens medvetande med det räcker med en liten påminnelse, en liten röd ros som dog, en låt från någon tid som inte längre är för att allt ska komma tillbaka.
Det var sommar och det var 1989 och jag hade vaknat ur min feber där
Robert Smith och en totalt galen Andrew Eldritch hade jagat mig och
jag satt vid älven uppe i Ångermanland vid en liten stuga som alltid
är övergiven, fönsterna var igenspikade, det låg en tidning och var alldeles
gul från 1983 och jag satt på en klippa som sluttar rakt ner mot vattnet
och tänkte och David McComb sjöng för hon som hade försvunnit. | För saker och ting som gick i kras, som lämnats därhän och gått nya vägar. Solen var på väg ner. Vattnet glittrade. "Reach out in the darkness now, she´s not there, Reach out it´s getting darker now, she´s not there, Reach out it´s getting darker now" 6.47. "Stolen Property". Det är musik som andas högt i ditt öra, ett förtvivlat rop efter saknad, efter rädslan av att ligga sårad och bränd på marken och försöka börja om på nytt. Du kan inte komma undan. "Stolen Property" kryper rakt in på och lämnar dig inte. The Triffids bildades 1980 i Perth på den australienska västkusten och David McComb hade tagit med sig sin ungdoms stora kärlek, Velvet Underground, och lät sig färgas av den ökenheta solen öster om Perth och vägar av oändlighet och musiken lät sträv och återhållsam. I Sverige började sakta men väldigt säkert en trogen beundrarskara växa fram och det var vi som väntat hela veckan på Lars Aldman och hans "Bommen" på söndagskvällarna som antagligen hittade dom först. Vi var besatta redan då fast vi förstod det inte. Alla tyckte om "Born Sandy Devotional" från 1986. "Wide Open Road" blev en mindre hit och vi färdades i fantasin genom solen som gjorde ont och brände, genom öknar som aldrig ville ta slut och vi steg ur bilen för att dricka vatten och vi drömde om att resan aldrig skulle ta slut. Det var så vackert. Det var så vi ville att allt skulle vara. Uppföljaren "In The Pines" var inspelad i något får-skjul och musikaliskt är det en återgång till Velvet Underground rötterna och sedan fick dom kontrakt med Island som trodde dom hittat några nya flaggviftande U2-posörer som skulle frälsa världen. "Calenture" från 1987 blev en flopp. Inga köpte den. Plånboksgubbarna på Island blev säkert sura för det hade dom inte väntat sig men den som lyssnar på "Calenture" märker hur perfekt allting är. Det är min favorit. Låtar som "Bury Me Deep In Love" och "Trick Of The Light" är små glänsande popmästerverk som tar dig vart du vill. Om du bara vill. "Bury Me Deep In The Love" blev aldrig någon hit. Det är sorligt för den är så monumentalt vacker och som en ros som inte bränns, som ännu inte vissnat. En kärleksförklaring som inte behöver förklaras. I någon sorts desperation kallades Stephen Street in som producent och "The Black Swan" skulle bli den skiva som tog till sig alla som förälskat sig i The Smiths men ingen köpte naturligtvis denna skiva heller. Det var någon däruppe som inte tyckte om David McComb, hans bror och de andra. Ändå kastar dom in "Goodbye Little Boy" där Jill Birt sjunger den sötaste popvisa ni hört. Ändå återkommer alltid jag till sista-spåret på den skivan, "Fairytale Love", som är Triffids när dom var som mest nakna, när David sjöng countryvisor som kunde blända månskenet och få prärievargar att bli sorgsna, sånger som rörde om ditt medvetande och du blev svag trots att du älskade varenda sekund. "In an earlier time, in a green land above By the mill and the willows we made fairytale love With the sky a warm blanket, and our backs in the rain We thougt that our pleasures would always remain..." Att möta någonting och göra det naket, utlämnande och utan att ångra sig en sekund. David McComb fortsatte som soloartist med 1994 års "Love Of Will" som höjdpunkt men kom aldrig riktigt i närheten av den värme som svepte in över mitt liv under några år då 80-tal blev 90-tal och folk dansade och tog rosa piller och låtsades vara lyckliga men jag återvände alltid ner till jorden. Till verkligheten. Kärlek som aldrig försvann. Minnen dör inte, du kan ljuga och låtsas som ingenting men det räcker med en vindpust och dom är där igen. Jag vet inte vad som hände efter den där trafikolyckan som fick hans dåliga 36-åriga hjärta att stanna, jag visste inte ens om att han var död men nu vet jag och jag lyssnar på "Tender Is The Nigh (The Long Fidelity)" från "Born Sandy Devotional" och tänker på stjärnorna, på havet och saker man borde sagt man aldrig vågade. "It´s getting dark earlier now But where you are it´s just getting light". Ljuset som aldrig försvann. Saknar dig som var min vän trots att du inte visste vem jag var. Jag tyckte om dig. 
Diskografi: Samtliga skivor finns till midprice, tror jag. Börja med "Born Sandy Devotional" och "Calenture" eller köp den utmärkta samlingen "Australian Melodrama". Fast där är tyvärr inte "Stolen Property" med.
| | ||