Born slippy... Det borde räckt med 11 minuters ångvältsmagi och ett montont tjatande och skrikade om "Lager Lager Lager". Fast därinnan hade vi ju "Spikee". Ni minns...inte....men jag minns och jag kommer ihåg den totala känslan av att kasta sig nerför en skyskrapa och precis innan man landar ser man änglarna. Dom räddar dig och det är det bästa du någonsin varit med om. Just så kändes "Spikee" och det där har jag egentligen snott från en gammal NME-recension men det bryr jag mig inte om. "DubNoBassWithMyHeadMan" släpptes 1992 och beskrevs som den mest banbrytande skiva sedan "Screamadelica" och jag tyckte om den. Det var bra musik fast inte tyckte jag att dom krossade några heliga barriärer precis. Det lät som New Order. Extended version. "Dark & Long" var fantastisk pop som maximerades till en oändlig stadiumversion som jag trots allt orkade med att svälja och "Cowgirl" var något sorts mumlande mantra för oss som fortfarande låtsades tycka om ravescenen. "Mmm...scyscraper i love you" var total. En orgie i makalös symfonitechno. Fast därefter någonstans tog det slut. Underworld drygade ut hushållskassan med att göra den ena mer överskattade remixen än den andra och ni som hört deras omarbetning av Björks "Human Behaviour" och deras fullständiga kastrering av DM;s blyrockare "Barrell Of a Gun" vet...och förstår. I dagarna har frontfiguren Karl Hyde gått ut och pratat om sitt långvariga alkoholmissbruk och sitt nedbrytande rocknroll liv. Hey Oprah !...vi snackar Elton John varning här. "Jag vill tala ut för att ni ska förstå att det här livet är så svårt, ...ungar...drick inte sprit, lät bli tvapparater på svindyra hotellrum" Underworld var (och är) en grupp till skillnad från mängder av andra ansiktslösa djkollektiv och artister vi aldrig kommer ihåg namnen på. Ni vet dom där med dom vita omslagen. DET ska dom ha heder av samt det faktum att dom tillsammans med Orbital faktiskt är ett av de få technoband som känns skojiga att titta på även om Karl Hyde stundom är en rätt patetisk fyllefigur som på fullaste allvar tror han är en återuppstånden Johnny Thunders. Jag köpte "The Second Toughest In The Infants" mest för att man fick "Born Slippy" och gamla dängan "Rez" som bonussingel men har bara lyssnat på den fyra gånger rakt igenom. Jag har svårt för reklambyråfolk som i själen mer älskar sina fina färgscanners än rockmusik men det där kan jag svälja men det finns någonting som säger mig att man inte inleder en skiva med en progressiv trance-svit på femton minuter. Det doftar Tangerine Dream, skägg, konserter där folk sitter ner och arenor som heter märkliga saker som "Budokan". Första två "låtarna" på "Second Toughest" klockar in på flämtande 32 minuter. Det är ganska exakt hela Bad Cash Quartet cd´n. Det känns lite långt. Lite onödigt även om första spåret är väldigt bra en sisådär 11 minuter in i låten. Överhuvudtaget är "Second Toughest" en skiva man får magvärk av och den enda låten jag återvänder till är Drum´n´Bass explosionen i "Pearls Girl". Jag har inte lyssnat på hela "Beaucoup Fish" som släpps idag men jag har lyssnat tillräcklig för att bli rädd när vansinniga designers släpper loss sina samplers igen och leker Barry Adamson med tunt, syrefattigt blod. Omslaget är lika trist som vanligt. Överåriga Reklambyråfolk med hästsvans som kör BMW och egentligen bara älskar sig själva fläskar loss med inledande "Cups" som klockar in på häpnadsväckande 11.45. Right on...boys. Att skivan emellanåt känns rätt fräsch beror snarare på att låtarna tonats ner lite, lämnat plats åt filmiska äventyr och lätt coola westernreferenser. Men det är ingen bra skiva. Inte det jag hört iallafall. Det låter forfarande för uttänkt, för smart och för mycket uppblåsta egon i extremt behov av självbekräftelse. Underworld kommer aldrig rädda mitt liv för allt känns som en stor ballong som flyger högt, högt därovan er och ni vet innerst inne att den kommer krascha rätt snart. Och när den väl nått marken så finns det ingenting kvar. Allt är svart och tomt. Det finns en 73 minuters cd med 6 mixar av "Dark & Long". Akta er väldigt noga för den. 
---60 minutes of fame--- Ibland är det så här enkelt att skala av allting och bara lira pop. Men det verkar vara väldigt svårt att förstå. För trummornas skull. Bara för trummornas skull. Fast kanske lite för att man mådde så bra då eftertexterna till "Trainspotting" rullade. banbrytande då den släpptes som tolva en gång för länge sedan. Hyllades ofantligt av herrar Lars Nylin och Jan Gradvall i Nöjesguiden och var och förblir en respektlös evighetshymn för sömnlösa nätter och på sitt vis ett bättre afrodisiak än någonting annat som släpptes 1993. Måhända tillsammans med efterdyningarna av Dr Dre´s "The Chronic". Det borde naturligtvis vara förbud för att få spela in såhär långa låtar men just här lyckas Underworld balansera mellan New Orders popestetik och Orbitals raffinerade technosnickarstuga. Skyskrapan brinner men du vägrar naturligtvis att dö så du hoppar givetvis rätt ut i det som kan bli din evighet med världens längsta brandslang och känner dig lika tunnårig och tuff som Bruce Willis i första "Die Hard". Du vinner och det är den bästa kick du någonsin varit med om. Enda Underworld mixen jag hört som är värd att nämnas. Smattrande trummor som stegras i en smått vansinnigt crescendo och då och då skymtar vi orginalversionen i bakgrunden. Tom & Ed tittar nöjt på men vet att deras egen version vida överglänser detta. |