Boris Blank har alltid varit besatt av ljud och rytmer, och hans mamma fick gång på gång tömma bankkontot för att köpa huvudvärkspiller då en ung Boris slamrade sönder kastruller och stekpannor. Yello har ofta fått stämpeln som "det där lustiga bandet som man mest skrattar åt" och mitt i den där "tönt-kult-stämpeln" har folk missat alla fantastiska melodier, rytmkänslor, "La Habanera", texterna som ibland måste kategoriseras som "crazy" men som väldigt ofta närmar sig det där gränslösa kärlekslandet där tiden alltid står stilla. Boris Blank är perfektionisten som gör allt i studion. Han spelar in nytt material hela tiden och lever verkligen för att hitta den perfekta kombinationen av LJUDET och MELODIN. Han lyckas inte så ofta nuförtiden, men Yello är ändå värd sin klättringsbara alptopp i historieboken. Och den här historien började 1977 då Boris möte Carlos Peron (som senare kom att hoppa av Yello för att bli soloartist), och båda hade samma känsla för att upptäcka musik och att vrida itu den för att på så sätt skapa ny musik. De använde kassettbandspelare och "samplade" egna ljud, såsom vattenkranar som rann, Boris som ilsket smällde i dörrar och så vidare, men någonstans på vägen kom de på att de behövde en sångare. Dieter Meier kallades in. En f d konstnär, pokerspelare, och allmän playboy med kärlek till golf, pengar och galna upptåg. Dieter kommer in i studion när han behövs och ägnar ingen direkt tid åt att samarbeta med Boris. Han lyssnar på musiken, och i huvudet målas bilder och historier upp och förhoppningsvis når en text hans cigarrökande läppar. Amerikanska skivbolaget Ralph Records som var mest känt för världens enda ögonglobsband, The Residents, tog sig an det nya spännande bandet från Schweiz och "Bimbo" blev en mindre hit hos de fanatiska Ralph Records- anhängarna som köpte allt från just det skivbolaget. Men det var först med andra singeln "Bostisch" som saker och ting började hända och den tidiga elektrokarusellen var igång, vilket medförde att singeln blev en favorit hos den trendmedvetna svarta publiken och på klubbar i de större amerikanska städerna där Kraftwerks Trance Europe Express var europeisk finkultur. Debutskivan Solid Pleasures släpptes tidigt 1980 och var en lekfull elektronisk skiva med små ensamma penseldrag av elektro. Yello hade anlänt. De som skrev om punk i tidningar kallade Solid Pleasures för skojig anarkistisk disko, och det var en lagom rättvis bedömning. Yello har genom åren aldrig ställt till med några skandaler. Boris har jobbat stenhårt i studion med sin orubbliga perfektionism och Dieter har glidit omkring i dyra kostymer och agerat världsvan på diverse kasinon runt om i Sydeuropa. Claro Que Si släpptes 1981 och var en förfinad uppföljare till debuten. Boris tryckte ner allt i en salsamixer och bjöd på raffinerad tango och isande syntetisk pop och hämtade egentligen inte inspiration från någonstans. Genombrottet kom med You Gotta Say Yes To Another Excess, som pendlar mellan Amazonas regnvåta skogar och lyxhotell i Alperna. "Lost Again" är någon sorts ödesmättad kärleksvisa, och Dieter sjunger "I wish the wind was cold I wanna hold you baby hold only in your arms I'm lost" med en kasinospelares kalla nonchalans men det känns som att han menar varje ord. Yello har alltid hoppat mellan de lekfulla, galna och det mest perfekt slickade soundet, och inför 1987 års One Second ringde en nervös Boris upp Shirley Bassey och undrade lite försiktigt om hon ville sjunga på en låt som dels skulle bli singel men även hamna på en kommande skiva. Shirley sa: "jag vet inte vem du är, men skicka en instrumentalversion så får jag höra", och det gjorde naturligtvis Boris. Shirley gillade låtens nakenhet, den ödsliga vinden som inte hörs men som finns i bakgrunden, och sjöng med känsla in en av Yellos starkaste låtar. One Second är Yellos bästa skiva. Billy McKenzie från bortglömda soulpop-bandet Associates sjunger på ett par låtar, och hans fjäderlätta tunna röst passar Boris Blanks exemplariska produktion i siden. Billy finns inte längre. Han tog med sig sitt liv till någon annan värld för något år sedan och det sista han gjorde med Yello var han nynna en avlägsen men ändå påtaglig stämma i eminenta "Of Course I´m Lying" från 1988. Yellos musik är överhuvudtaget en helt annan värld. De var ett av de första banden som frekvent använde sig av sampling och de har en betydelsefull plats i mitt hjärta. De senaste åren har jag tappat greppet och tyckt att de tappat i kvalité och koncentration, och "Zebra" och "Pocket Universe" andas inte det nytänkande och den spontana glädje som fanns där tidigare. Gubbarna har blivit för leksjuka eller helt enkelt för trötta för att göra musik som vänder upp och ner på den galna (och oftast humorlösa) percussionvärlden. Yello visade att det går alldeles utmärkt att kombinera perfektion med lekfullhet, kärlek och sinnrika popmelodier. -------------------------------------------------------------------------------- Yellografi ----------------------------------------------------------------------------- "Solid Pleasures" (1980) The Residents strandsatta på en alptopp i Schweiz. Banbrytande skiva som ingen utanför New Yorks elitistiska klubbscen förstod. "Bimbo", "Bostisch" och "Downtown Samba" är tre låtar som knockar fötter. "Claro Que Si" (1981) En upprepning från debutens lekfulla och ihopsatta collage av rytmer och popmelodier. "She´s Got A Gun" är Kraftwerk som bygger lego och "Pinball Cha Cha" är dansrytmer som kunde fått Fidel Castro att tappa cigarren i något nattligt Havannarus. "You Gotta Say Yes To Another Excess" (1983) "I Love You" blev en hit, och i den sekunden sattes tyvärr klistermärken med "skojfriska gubbar!" på deras pannor. "Lost Again" är en ödesmättad höstballad som bygger på en sorgsen melodi om de hål som är så svåra att laga i ett trasigt hjärta. Kommersiell framgång och enligt många deras bästa skiva. "Stella" (1985) "Desire", "Vicious Games", "Let Me Cry" och "Sometimes (Dr Hirsch)" är en kvartett låtar som höjer "Stella" till mer än bara en medelmåttig skiva. Chico Hablas lirar gitarr så att vilken flamencopojke som helst tappar löständerna. "Yello 1980-1985-The New Mix In One Go" (1985) Finns som enkel cd och är en bra introduktion till det tidiga Yello. Bra låtar överlag. "Daily Disco" inleder och säger det mesta om duon. My heart is a night station The trains took all life away to unknown destinies The bag lady warming up in a phone box The pulsing light create some sense It's cold, it's too cold without you "One Second" (1987) Carlos Romero Pambo plays the symphony for latin piano. En klassisk skiva. Det vore dumt att säga någonting annat. "La Habanera" inleder med kubansk karnivalsstämning, och sedan följer två tårdrypande ballader "Moon On Ice" och "Call It Love", och sida två inleds med Shirley Basseys "The Rhytm Divine" som är den bästa nattliga promenad du varit med om. Man behöver äga cd:n då den monumentalt vackra "L´Hotel" ligger som bonusspår. "Flag" (1988) En logisk fortsättning där "Tied Up" tar vid där "La Habanera" slutade. Det svänger som fan och det svänger bra. "Of Course I´m Lying" är en bilfärd in i kärlekens motsägelsefulla land och enligt mig en av deras tre bästa låtar. Det går att göra vackrare ljud och melodier än så här men det är svårt. "Baby" (1991) Avslutar någon sorts trilogi och är början till ett sömnigt nittiotal. "Rubberband Man" är lika skoj som när duon terroriserade en livrädd Ray Cokes i MTV:s "Most Wanted" och målade skojiga saker i Rays ansikte. "Drive/Driven" är perfekt slipad popmusik men annars är det lite tomt. "Essential Yello" (1992) ("The Essential Christmas" 1995) En uppdatering av The New Mix In One Go. Ännu en best-of som ska köpas under namnet The Essential Christmas för då får man deras tokrubbade version av "Jingle Bells" (samt "Tremendous Pain") på köpet. "Zebra" (1994) "Tremendous pain" och "Night Train" är bra men resten är lite okoncentrerad muzak som kanske borde stannat i Amazonas täta regnskogar. Det är inte dåligt, men det är knappast den skivan man förknippar med några gökur från Schweiz. "Hands On Yello" (1995) Carl Cox, Jam & Spoon, Moby och några andra celebra gäster flögs in till Yellos egna privata studio och mixade om diverse låtar med aningen ojämnt resultat. Mobys hymn för sorgenätterna är bäst. "Lost Again" når ännu en dimension. "Pocket Universe" (1997) Köp "To The Sea" på singel och hör Stina Nordenstam viska sig igenom en söt liten vaggvisa. Resten av skivan är någon sorts symfonidimma med pretentiöst dravel om universums födelse och andra allmänt flygande kossor. "Eccentrix" (more mixes) (1999) Märklig samling som endast finns att få tag på i Schweiz, Tyskland och Norge. Fluke gör lättsam proggtrance av "How How", Ian Pooley studsar runt med Stina Nordenstam i huset i den alltjämt fina "To The Sea" och mitt i allt finns en underskön liveversion av "She´s Got A Gun". Dock kvarstår frågan om varför otroligt fina mixar som Paul Dakeynes studsmatteliknande latinovariant av "Blazing Saddles" inte finns med? En ny singel, "Squeeze Please", släpps den 18 oktober och skivan Motion Picture ska enligt planerna en vecka senare. 
Suite 909 - A Tribute To Yello Gästbok |