Drängkulturen lever vidare Av Johan Berggren Foto: Tommy Feldt Eddie Meduza, Errol Norstedt, var Raggarnas raggare. För en månad sedan gick raggarnas kung, artisten Eddie Meduza, bort. Men drängkulturen lever vidare. Om än i rumsrena lightversioner. DN:s Johan Berggren har sökt raggarnas arv bland utklädda komiker och råmande brandmän. På väg mot Växjö och Melodifestivalen ser jag löpsedlarna: Eddie Meduza är död. Det är en månad sedan nu. Vid en mack tankar en satans jävla Volvo och jag köper en tidning: Eddie Meduza, Errol Norstedt, död i hemmet, märkt av ett hårt liv. Han var Raggarnas raggare. Kungen. Och inte lika mycket uppfinnare, som utvecklare och förmedlare av den svennigaste av svenska subkulturer: drängkulturen. I Hälsingland för drygt hundra år sedan var drängarna fruktade. Där, liksom på andra håll i landet, söp de vilt och ställde till bråk var helst folk samlades. När Astrid Lindgrens Emil besöker marknaden går drängen Alfred loss i en massfajt. Drängarna var trasproletariatet i det effektiviserade jordbruket, i ett alltmer trångbefolkat Sverige. Snus, sprit, kniv och hästar var deras attribut. Och hålligång med pigor och svängig dansmusik. En del av deras energi flyttade till USA, en annan kanaliserades in i arbetarrörelsen. En annan förblev där den var, och gjorde 50-talets ungdomsrevolt till sin. Raggarna föddes. Snus, sprit, kniv och bilar var deras attribut. Och hålligång med tjejer och svängig rockmusik. Raggarnas höjdpunkt var 70-talet. Disko var mesigt, punk inte mer än en rännil vars företrädare alltid riskerade raggarstryk. Raggarna hade en trasproletär pöbelmentalitet, inget snack om det. Intoleranta och aggressiva hatade de avvikare liksom auktoriteter på ett självcentrerat, naturligt sätt. Alla som försökte lägga sig i skulle bara ha det. Poliser, lapplisor och andra uniformer. Officerare i lumpen. Arbetsgivare som krävde punktlighet, hyfs och skötsel. Raggarna stödde sig på den armstarkes rätt att slå sig fram genom livet. Men de hade också kamratandan, hedern och festlusten. De var Sveriges mjölkvita och förtida svar på "gangstas". Vad är skillnaden på Snoop Doggy Dogg och "Löken"? De har corny smeknamn. De cruisar i cabrioleter, sippar sprit, raggar brudar. De ställer upp för sina homies och går du i vägen blir det andra bullar. En vända på kåken är inte hela världen. Det handlar om arbetarklass som inte vill arbeta. Om frustrerad frihetslängtan och ilskan den ger. Om att säga fula ord just för att de är fula. Det handlar om att festa, en hedonism på kollisionskurs med sträng, luthersk bondesträvan. Drängigheten har lätt att balla ur helt. Ur händerna på festglada och maktlösa blir den snabbt vidrig. Pervopopparna i "Onkel Konkel" tog fasta på det rena snusket, liksom juristen Björn Rosenström som även flörtat med de mer fascistoida delarna av drängmentaliteten. Raggarnas drängighet blev utklädd komik hos "Ronny och Ragge". Eller Micke Dubois "Svullo", som också turnerade med Eddie Meduza i början av 90-talet. Meduza var inte bara Kungen, han var också den felande länken. I honom möttes raggarnas otyglade dränguppror och underhållningsvärlden. Raggarkulturen är sedan länge k-märkt. Det var taskigt mot den. Skulle vi göra detsamma med klottrarna skulle de också tyna bort i samlarvurmande medelålder. Nu går det knappt att se skillnad på reportagebilderna från raggarkravallerna i Skövde 1975 och festbilderna från "sköna" stockholmska reklambyråer från förra helgen. Markoolio spelar "Rocka på" med the Boppers och raggare är lika med barnunderhållning. I Växjö vinner ett gäng råmande brandmän Melodifestivalen. Drängkulturen lever. Men mer rumsren och finförpackad. Det ingår inte i dess ursprungliga form. Och det har inte mycket att göra med Eddie Meduza. För trots att han även skrev dansbandslåtar och samarbetade med schlagerprofitören Bert Karlsson passade inte hans mest kända låtar på en Melodifestival när det begav sig. Eller i P 3. Eller på en juristfest. De passade att värma till före Folkets park, att skråla med i en fullpackad amerikanare. De var äkta raggarlåtar.

Index-sidan om Meduza