Brudar, bärs ... och barn där bak
Det är egentligen ingen större skillnad på de raggargäng som lämnade
Götaplatsen i slutet på 80-talet och de som nu återtagit platsen. Jo, de har
blivit lite äldre förstås. Och i Dodgarna och Chevorna har en del barnbilstolar
smugit sig in.
En fredag- eller lördagkväll uppe på Götaplatsen och ned längs Avenyn ser numera
ut nästan som för 10-15 år sedan. Jänkebilarna samlas uppe på Götaplatsen och
med jämna mellanrum kör de en cruising-runda nedför Avenyn i sakta mak och gärna
med bandspelaren på högsta volym.
Förarna är precis som förr alltid nyktra.
I baksätet dricker man burköl. Även om procenten har ökat sedan sist.
Eddie Meduza är fortfarande musikalisk husgud.
Dekalerna på bakrutan har genomgått få förändringar och klassikern, "Skratta
inte Svensson, din dotter kan ligga i baksätet" är naturligtvis fortfarande med.
Så särskilt mycket har inte hänt med raggarna som lämnade Götaplatsen och Avenyn
när polisen och kommunen satte upp kedjor för att hindra raggartrafiken. Och
helst av allt få bort dem från centrala stan.
- Jo, säger Kari Kärsämänoja, en av de verkliga övervintrarna och ordförande i
Gastons Motorklubb, polisen är lite hyggligare nu.
Fast Kari säger aldrig polisen. Han använder fortfarande det gamla uttrycket,
Harry Haffa.
Inte mycket har alltså förändrats.
Den här fredagkvällen är det tjockt med jänkebilar på Götaplatsen. Kari, som har
ett bullrande skratt mellan ölklunkarna, vill köra en crusing-runda. Visa upp
det återtagna reviret för bilar med mycket lull och som drar minst två liter
milen.
- Vi tar lilla rundan, ropar han så det skallrar i plåten på hans Cadillac-66:a.
Hans tolfte jänkare.
Dags att vara lite farliga
Lilla rundan är naturligtvis också samma som förut. Först nedför Avenyn i max 20
kilometer i timman.
Det är nu man ska synas. Det viktigaste för en raggare. Då som nu.
Att bli sedd.
Att bli uppmärksammad och kanske också sätta lite skräck i trottoarfolket. Vara
lite farliga.
Karis fru Bodil kör. Läkarsekretare på vardagarna och nykter chaufför på
helgerna. Karis och Bodils dotter Sara sitter i framsätet och får order om att
köra Eddie Meduzas obscena cd på högsta volym när vi passerar uteserveringarna.
Den musiken borde vara barnförbjuden.
- Äsch, bullrar 42-årige Kari igen, ongarna är så vana.
Det är också den enda förändringen som går att notera. Dåtidens raggare hade
självfallet inga barn med sig. Då kunde man ju inte skrämmas på ett trovärdigt
sätt.
Barnbilstolar skulle man ha fnyst åt. Nu, en halv raggargeneration senare, finns
både barn och barnbilstolar i framsätena.
Vi rundar Bältespännarparken och upp mot Avenyn igen.
- Förr kunde vi åka Avenyn upp och ner utan att behöva svänga av men nu är det
omöjligt, fnyser Kaj och Tony från Gastons MK.
Och förr var det mera bråk kring raggarna. Modsen ville dela Götaplatsen med den
bilburna och dåvarande ungdomen. Det fanns en inbyggd konflikt mellan gängen
som ibland slutade med att någon kastade en flaska mot en raggarbil.
- En dödssynd, säger Nalle, och så var bråken igång.
Polisen kom och röjde upp
men till slut blev raggareländet, eller modseländet om man så vill, så
omdiskuterat att man stängde av Götaplatsen på kvällar och helger.
Dagens raggare bråkar inte och modsen finns inte längre. Men på en bil sitter
dekalen "Avveckla kärnkraften - använd flyktingströmmen."
- Jag gillar inte invandrare, säger Nalle med det spektakulära skägget bestämt.
Men ämnet är känsligt och Kari invänder.
- Men tänk om det är en neger som byggt din bil där borta i USA, säger han.
Nalle grymtar och jag kan inte påstå att han fick medhåll av den breda massan
raggare däruppe på Götaplatsen. Inte speciellt mycket mothugg heller.
Det här är arbetarkillar vars intressen är USA-bilar med mullrande motorer. De
jobbar som snickare, chaufförer och svetsare. Några andra kulturella eller
sociala intressen vill de inte briljera med. Och då blir dagens raggare
sannolikt ett ganska ordinärt tvärsnitt av svensk arbetarklass. Och i den finns
naturligtvis också de som tycker illa om invandrare.
Alla ställer upp för varann
Jag läste i en GP-artikel när gårdagens raggare var på hugget och ställde till
det på campingplatser och i folkparker om en forskare som visste vad
raggarkulturen byggde på.
Folklivsforskaren sa då att raggarkulturen byggde på begreppet utmaning. Utmana
livet, döden och samhället. En religiös rit.
Gänget häruppe på den återtagna Götaplatsen verkar gränslöst långt från den
uppfattningen eller myten. De är här för att sex meter plåtbil och helst en
törstig V 8:a är det som intresserar dem mest av allt. Och att som i alla andra
klubbar eller gäng få känna en stor samhörighet med varandra.
- Du kan gott skriva att om någon här i gänget råkar illa ut eller får problem
så ställer alla upp, det är aldrig någon tvekan om att hjälpa någon, säger Bodil
när vi tuffar in på Götaplatsen efter den lilla rundan.
Karavanen på Avenyn blir uppemot 30 bilar lång. Det tjoas och det dunkas burköl
i biltaken. Mer och grövre Eddie Meduza.
Trottoarfolket plockar upp sina kameror
och förevigar bilarna, brudarna och bärsen, de tre heliga raggar-b:na.
Två amerikanska soldater på ledighet från en bas på Sicilien kollar in bilarna
och Karis Cadillac väcker förtjusta utrop.
- Like in Washington, säger Matthew de la Hunt och nickar förnöjt.
Raggarna har fått sin dos av uppmärksamhet den här kvällen, kanske blir det en
sista cruising-runda innan mörkret hindrar dem från att bli sedda och
uppmärksammade en sista gång.
För i det här gänget känns det som om utmaningen av döden eller livet är väldigt
långt borta.
|