Tabubrytare som lockade Eddie Meduza är död. Jag förmodar att han egentligen inte hette Meduza i efternamn, kanske inte ens Eddie i förnamn. Det jag minns om Eddie Meduza, och det jag tror de flesta associerar namnet med, är hans oerhört pubertala kassettband (även om han också gjorde mer seriös musik). Jag minns hur jag med avund lyssnade på dem som hade hört dessa band eftersom jag själv inte hade tillgång till dem. Jag lärde mig hjälpligt ett par strofer ur ”Punkjävlar” och den där låten om den gröna termosen, men blev aldrig helt invigd i den fantastiska värld av könsglosor och obsceniteter som roade mina jämnåriga. Som någorlunda vuxen kom jag vid något tillfälle att tänka på den barndomens skatt som gått mig om intet och jag fick låna en gammal kassett av en (fortfarande jämnårig) kamrat. Samtidigt som han gav mig bandet gav han mig också en frågande blick vars innebörd jag inte till fullo förstod förrän jag lyssnat på vad som, inlindat i barndomsminnens rosa töcken, jag fortfarande trodde skulle vara roligt. Under de 60 alternativt 90 minuter (jag har glömt vilken sorts band det rörde sig om) inspelningen fortgick skrattade jag till av misstag en enda gång. Vad jag hade gått miste om under mina späda år var skämt om pedofili och incest, rasistiska skämt och nedvärderande sånger om homosexuella samt lågvattenmärket ”släpp en fis”. Varför, oh varför, lyssnade jag inte på detta när jag var i en ålder som skulle gett mig den fulla kapaciteten att uppskatta detta stycke kulturhistoria? Nu var det försent. Jag var för gammal för att kunna bortse från att texterna kolliderade med mina egna moraliska värderingar; för gammal för att inte irritera mig på de stundtals oambitiösa och repetitiva manusen och för gammal för att minnas den komiska potential som finns i kroppsskämt. Ändå förstod jag att här fanns någonting för det rebelliska sinne jag en gång var i besittning av innan jag kuvades. Jag kom att tänka på Horst Schröders förord till seriealbumet ”Bruztna zerier” (1982): ”Det är klart - zerietecknarna ville chockera borgarbrackorna. Och vad är bättre än att chockera med sex? I massor och på alla tänkbara och framförallt otänkbara sätt.” Med zerier avser Schröder de undergroundserier som florerade i USA på sextiotalet. Där kallades de comix, med X på slutet för att markera att de var X-rated. Bokstaven Z fick ersätta S i ett försök att finna ett svenskt uttryck besläktat med comix. Jag vet faktiskt inte om det nånsin blommade upp någon moralpanik kring det Eddie Meduza sysslade med på åttiotalet, så som skedde med undergroundserierna. Men säkerligen var det någon som blev upprörd. Skam vore annat med all möda som herr Meduza lade ner på att bryta alla tänkbara tabun. För det var förstås därför vi tyckte om Eddie Meduza. Inte för att vi visste nåt om amerikanska undergroundserier eller borgarbrackor eller vikten av att ifrågasätta rådande normer för att förhindra att samhället skall förvandlas till ett diktaturmoralistisk plastsamhälle där ingenting är tillåtet. Utan därför att vi anade att våra föräldrar skulle hatat att vi lyssnade på honom - Eddie Meduza, med Z precis som i zerier. Text: Tobias Nilsson

Index-sidan om Meduza