Musikkrönika Februari
Ytterligare en legend har gått bort och nu snackar vi inte om George Harrison utan om Erroll Norstedt. För de flesta mer känd som Eddie Meduza. 53 år gammal hittades han död i sin lägenhet. Inte blir det några stora rubriker i tidningarna trots att han var en av våra mest populära artister. Konstigt ändå tycker jag… Ända sedan slutet av sjuttiotalet har han dragit fulla hus landet runt. Klassikerna är många, Punkjävlar och Mera brännvin är bara två av dom.
Att han också gav ut låtar under annat namn med tvivelaktiga texter det struntar jag i. De flesta artister har gjort snusklåtar på ett eller annat sätt och ingen bryr sig om det. Ta nästan vilken hip-hop artist som helst och syna den kvinnosynen. Då framstår inte Eddies låtar som Fruntimmer är en madrass med hål i som något speciellt hemskt. Att han i övrigt inte var så rädd om sig själv är bara att beklaga. Jag håller med Bert Karlsson (ni vet han den där extra basisten i Barbados) att Eddie var en stor artist.
Keep on rockin’ Eddie!
Efter den första av fyra delfinaler i årets melodifestival säger jag bara skräp. Snacka om förutsägbart. Exellence-tjejerna bevisade bara att min fördom var sann: de valdes inte ut för att de kan sjunga utan enbart på sitt utseende. Suck, Magnus Carlsson kan ju i alla fall sjunga och dessutom dansa.
Såg Britney Spears livekonsert på TV för ett tag sedan. Kommer inte ihåg en enda låt, men hennes brist på kläder kommer jag ihåg... Jag anser att det är tragiskt att man inte längre bryr sig om musiken längre utan att allt bara handlar om show.
Håkan Hellström däremot är en vinnare. Själv har jag hela tiden varit tveksam… Göteborg var väl helt ok, men mordet på Mats Paulssons visa Vid vindens ängar trodde jag skulle vara rena självmordet. Icke sa Nicke, utan snarare visar det sig vara ett genidrag. Nu skriker även 50-åringar efter skivor med Håkan Hellström.
Perishers debutplatta finns nu ute i butikerna och det skall bli otroligt intressant att följa deras framfart på hitlistorna. Det enda jag inte förstår är den rena karbonkopian på Travis CD-omslag. Vad är vitsen med det? Det hade varit en helt annan sak om man valt ett klassiskt omslag från 60-talet. Dessutom från ett band som man starkt påminner om...
The Chronics andra platta förtjänar också stor uppmärksamhet. Ett mycket starkt album.
På live-sidan händer det inte särskilt mycket just nu. Bluesmunspelaren Gary Primich från Texas kommer till Umeå för femte gången och Refreshments för hundrade gången. Vore kul med lite nya namn också. Varför passar ingen på att plocka upp till exempel Michael McDonald, John Iiatt eller Paul Carrack när de besöker Sverige. Inte kan de kosta så mycket mer än vad Refreshments gör?
De intressantaste grejerna framöver händer nog i det nya operahuset. Det kommer att bli spännande att se hur det kommer att gå med brobyggandet mellan den publik man har och den man vill skall dyka upp. Att man jobbar på att få operan mer folklig är kanon, men samtidigt inget lätt uppdrag. Jag garanterar att det är fler med mig som funderar på hur man skall vara klädd när man skall gå dit...
Text: Stefan Nilsson
|