Pressklipp från Örnsköldsviks Allehanda

Errol är död – Sverige har blivit tråkigare Det är ju inte helt politiskt korrekt att skriva så här, men jag tycker att Håkan Hellström är överskattad, att Bruce Springsteen inte gjort en bra låt sedan 1985 och att det inte går att höra vad Ulf Lundell sjunger. Däremot älskar jag något som man skulle kunna kalla ”fulkultur”. Errol Norstedt är död och Sverige har blivit lite tråkigare. Naturligtvis har jag fel när det gäller herrarna Hellström, Springsteen och Lundell. Det visar en enig presskår, miljoner skivköpare och alla grammisgalor. Men vi behöver motpoler, vi behöver något som inte är rumsrent, något som vi kan fnissa åt, men som vi inte kan säga högt att vi gillar. Som Eddie Meduza, som på sitt sätt skrev om folkhemmet, men inte Lundells folkhem. Skivbolagskungen Bert Karlsson sa till exempel att Errol Norstedt (alias Eddie Meduza) är Sveriges störste låtskrivare genom tiderna. Bara en sådan sak. Eddie dog för tre veckor sedan, 53 år gammal, och han kom aldrig nära en grammisgala, ett erkännande eller överhuvudtaget något finrum. Men vi var garanterat många som sjöng med i låtar som ”Volvo”, ”Gasen i botten”, ”Torgnys svettiga ansikte”, ”Mera brännvin” och ”Punkjävlar”. Men vi sjöng å andra sidan ganska tyst. Att gilla Eddie Meduza var inget man skröt om. Meduza var en gaphals, en clown och en tämligen svag sångare, men han hade humor och han tog sig själv på inte särskilt stort allvar. Han bjöd på sig själv och han gav oss underhållning även om den nästan alltid låg på en nivå under bältet. Ett annat exempel på ”fulkultur” är Svullo. En gång i tiden fick han oss att kräkas när han tryckte i sig kattmat eller spelade elak polis i TV. Idag är han, i mitt tycke, Sveriges roligaste programledare. Som ”Micke Nyfiken” i Söndagsöppet är han fenomenal och i Robot Wars är han kunnig och engagerad skjutjärnsreporter. Robot Wars är ett helt fantastiskt barnprogram för vuxna. Det finns många likheter mellan Errol Norstedt och Micke Dubois, inte bara att de blev kända och gjorde karriär under tagna namn. De blev också populära genom att våga driva med sig själva och tänja på gränserna. Jag tror vi är många som älskar de här lite udda typerna, de som är lite eljest, de som sticker ut, men att vi lite till mans är lite för fega att erkänna det. Ta till exempel Eilert Pilarm. Vi säger att han inte kan sjunga, framförallt inte i takt till musiken, men vi lyssnar och vi skrattar och därmed är det bara Eilert som fattar vad det handlar om. Musik behöver inte vara seriöst, det behöver inte vara vackert, men musik kan göra människor glada. Oavsett vad djupa musikkritiker tycker. Retro Iron Maidens första fullängdare är en av hårdrockens viktigaste plattor alla kategorier. Massor av fläskiga gitarrer som lade grunden till Maidens storhet. Här finns klassiker som ”Running free” och ”Phantom of the opera”, men också bortglömda pärlor som ”Prowler” och instrumentala ”Transylvania”. Här finns också en fantastisk sångare vid namn Paul Di´Anno som en platta senare ersattes av Bruce Dickinson. Bäst just nu OS-skridsko. Världens bästa TV-sport. Sämst just nu Italienska ligan i fotboll. Trista och målfattiga matcher där filmstjärnor premieras. Text: Per Hägglund

Index-sidan om Meduza