Från brandmän till Eddie MeduzaDet vore väl att ta i och kalla Växjö för festivalyrt. Det vore det verkligen. Det är bara banderollerna över gator och torg som kan få oss att tro att nåt är på gång.Det är för grått för det liksom. Men går vi in från det gråa till den där strandade jättevalen, Tipshallen, så skvallrar melodisnuttarna som repeteras om att här är det Festival på gång. Man slår sig ned på en av alla tusentals plaststolar som står beredda för publika rumpor i kväll på genrepet och i morgon i direktsändning. Rumpor som bör få en liten trä/plastsmak efter minst en och en halv timme sittning.
Hade ni en aning om hur trista repetititoner är? Först händer inget och sen tror man nåt ska hända men det gör det inte, och inte nu heller. Men så verkar alla få ett ryck och börjar sjunga sina låtar.
I stället får man chansen själv på hotellet där det hålls presskonferens med samtliga artister. Det börjar med stor gruppfotografering och det verkar lättare att få ordning på ett gäng förstaklassare. Men så skärper de till sig och blir nästan tysta och står nästan stilla. Presskonferensen blir en högst improviserad och rörig tillställning. TV-figuren Grynet studsar omkring och gör sina rosafärgade intervjuer. Tjejerna i Excellence sjunger och nynnar mest hela tiden.
Alla proffstyckare är livrädda för att BCS ska gå och vinna på den fula folkligheten de har magar att dras med. Excellence har nu flyttat sig till korridoren utanför pressrummet och sjunger oförtrutet vidare.
Så går man ut i ett Växjö som inte längre är grått utan kvällsmörkt. Och så läser man att en man vid namn Errol Nordstedt från Torahult utanför Växjö har dött. Det är alltså Eddie Meduza, raggarhjälten med låtar med så folkliga titlar som Punkdjävlar, Mera brännvin och Jag vill ha en brud med stora pattar. (Det var dom tryckbara låttitlarna.) Text: Helene Ljung |