Från GP

Betyg: 3 fyrar
Fakta:
JERKA
Musikteater
Regi: Magnus Bergquist.
Scenografi: Tino Rivero.
På scenen: Jerry Williams, The Boppers, Marika Lagercrantz, Tomas Bolme, Sara Sommerfeld, Kenneth Bodin, Göran Engman, PG Hylén, Richard Sseruwagi med flera.
Storan

Jerry Williams äger scenen

Trender kommer och går men Jerry Williams låter sig inte dras med. Han är lika engagerad i gammal hederlig rock'n'roll nu som när han var ung. Och han fortsätter att verka för att minska ohederligheten i världen. Detta plus en spelglädje som aldrig tycks mattas utgör grundvalen för Jerka.
Erik Fernström med artistnamnet Jerry Williams är en av idégivarna till Jerka. Han har också varit med och bearbetat Magnus Linds manus. Föreställningen, som nu nått Göteborg efter den framgångsrika sejouren på Göta Lejon i Stockholm, är alltså formgiven för att passa huvudpersonen.
Här görs följaktligen inga försök att förvandla Jerry Williams till skådespelare. Han är den han är, artisten som med gott stöd av The Boppers och den stora orkestern får det ärevördiga Storan-taket att snudd på lyfta med sin sång. Inte minst i den maffiga minishow som avslutar föreställningen. Extranummer? Visst inte, Jerry Williams talar om precis hur det förehåller sig med den saken.
Som kommentator till det som framställs i de gestaltade partierna berättar han minnen och anekdoter på sitt speciella sätt. Hans publikkontakt är så total att det räcker med ett par axelryckningar för att framkalla jubel i salongen. Och blicken dras till honom även när han står vid sidan av och kollar in de andra, nickar instämmande eller gungar med i takten. Spelscenerna följer en arbetarfamilj i Huvudsta i Solna från 1962 då, som Jerry Williams säger, alla hade drömmar och de flesta tyckte att det såg ganska ljust ut, till 2002 med dess förändrade samhällsklimat. Första aktens 60-talstyper är roliga och tidsandan är väl fångad.
Men trots en namnkunnig ensemble med bland andra Tomas Bolme, Marika Lagercrantz och Sara Sommerfeld, är det inte lika stor fart på föreställningens teaterdel, den känns ibland seg.

Text: Kristina Torell

Från GP

Betyg: 3 fyrar

Jerka - inte bara för inbitna fans

Text: Anna K Hedlund

Från Aftonbladet

Betyg: 4 plus
Plats: Göta Lejon, Stockholm.
Musikteater i regi av Magnus Bergquist, av Magnus Lind, Göran Appelkvist och Jerry Williams, med bl a Marika Lagercrantz, Tomas Bolme, Göran Engman, Richard Sseruwagi och Sara Sommerfeld.

En riktig knock - med vänstern

Många musikaler använder kända sånger, som "Buddy" och "Mamma mia" . "Jerka" gör något nytt.

Från 1962 till 2002
Jerry Williams finns själv på scen som berättare. Han har fantastisk närvaro och börjar ensam på scen - med att spela klarinett.
Hans scener, ibland talade, ibland sång, växlas med en pjäs om en familj och dess problem. I första akten är det 1962, i den andra 2002. Sångerna används inte i dramat, utan förstärker känslor och stämningar.
Det är smart och skickligt gjort.
På scen finns också massvis med begåvning. Tomas Bolme och Marika Lagercrantz är mycket bra som föräldraparet, med tv-kanna och Hylands hörna. Lagercrantz sjunger också en hjärtskärande stark version av "Var blev ni av ljuva drömmar" i andra akten. Göran Engman gör diverse kul figurer, Boppers imponerar. Ulf Larsson är med i andra akten, bra i en bitter roll.

Stort allvar
För här finns stort allvar. "Jerka" är inget tjoande greatest hits-paket, även om här finns uppiggande smittsam musik och en final att hoppa jämfota till. Första akten slutar med drama och tragik, inte med något att nynna på under pausen. "Jerka" har ett budskap.
Här finns till och med vajande röda fanor runt Tomas Bolmes gammaldags stela fadersfigur. För tankarna till Bolmes 70-tal. Vänster, med gråare hår. Fria P.R.O kanske.

Text: Jens Peterson

Från Expressen

Betyg: 2 getingar

Jerka” är bäst när det är slut

Text: Anders Björkman

Från DN

Gripande folkhemsskildring

Verk: "Jerka" av Magnus Lind
Plats: Göta Lejon, Stockholm
Regi: Magnus Bergquist
Medverkande: Jerry Williams m fl

"Jerka" tar avstamp på den tiden då Elvis och "Tutti Frutti" avlöste Thory Bernards och "Vildandens sång", när brylkräm och spray höll djärvt kammade frisyrer och Farah Diba-hövolmar på plats och när den unge Erik Fernström bytte blockflöjten mot en kvarpa (klarinett). Långt senare skulle han kalla sig Jerry Williams och drygt fyrtio år efter kvarpan intar han Göta Lejons scen med en vital och gripande folkhems-rockmusikal.

"Jerka" berättar historien om en arbetarfamilj i Huvudsta i det gryende 60-talet och i dag, mamma, pappa, dotter och son. Folkhemmet fungerar, löner och semestrar gör att företeelser som bil, sommarstuga och charter till Mallorca kommit inom möjligheternas gräns. Drömmar och planer för framtiden närs i det blåvita flimret från tv.
Fyrtio år senare fyller pappa 75, mamma är borta och barnen runt 50. Drömmarna om en fortsatt rak väg mot en bättre värld är knappast infriade, inte heller de egna lyckodrömmarna. Men annat återstår och kontentan är allt annat än en uppgiven suck.

Det dramaturgiska greppet är knappast originellt. Texten är rak och okonstlad och de två epokernas idiom är väl avlyssnade. Som spelledare, avlyssnare och sjungande kommentator finns Jerry Williams nästan hela tiden där på scen, oftast tillsammans med The Boppers.

Jerry Williams närvaro på scen ger grundtonen - värme, medkänsla och sorg men inte ett uns bitterhet. Hans starka scenpersonlighet som rockare och estradör berikas här av svartare och mer svårfångade kvaliteter. Till allt annat är han en god historieberättare av vardagsföreteelser som till exempel måndagsklubben på S:t Göran, där de samlades som röjt helgen innan och torskat på dryparn.

Jerka själv, The Boppers och husbandet utvecklar en musikalitet och en energi som kunde ersätta kraftverk. De växlar mellan ösrock och mer balladartade låtar. Historien tar det utrymme den kräver utan att låta sig forceras av musiken och utan att fungera som bromskloss för den. Det är mycket skickligt. Regissören Magnus Bergquist verkar ha arbetat med seismograf och inbyggd klocka.

Tomas Bolme excellerar i rollen som auktoritär far och segerviss socialdemokrat och griper starkt i ålderdomens eftertanke. Marika Lagercrantz mamma är ett litet men stolt äreminne över världens alla medlande och lirkande morsor och Sara Sommerfeld och Kenneth Bodins syskon drömmer var för sig om den stora kärleken - hos honom förkroppsligad av Doris Day - och tillsammans utvecklar de en kärv och retsam solidaritet, en av föreställningens många, fint utsnidade kvaliteter. I andra delen spelar Ulf Larsson brodern, sjuklig och tilltufsad av tillvaron. Hans utsatthet och uppgivenhet går som en plötslig kall vindil genom föreställningen, som i övrigt inte alls väjer för sorg, död och mobbning.

I finalen slår rockartisten Jerry Williams ut i full blom. Bandet sänks ned från himlen som en gudauppenbarelse på en 1700-talsteater. Det är inte en sekund för tidigt!

Text: Calle Pauli

Från SVD

Jerry räddar musikalhybrid

Betyg: 3 tärningsprickar

Kanske har det gått till så här: några Jerry Williams-fans har sett hans krogshow på Börsen och fått idén att klä in hans sånger i en handling, en pjäs med röd tråd möjligen på temat Working class hero, den gamla goda John Lennon-låten. En "arbetarmusikal" med Jerry/Erik Fernström som musikalisk ciceron.
Flera år senare blir det verklighet och stycket sätts upp på Göta Lejon (i fredags) för full orkester. Vad huvudpersonen egentligen skall göra vet han nog inte riktigt själv. Strula omkring på scenen, titta på skådisarna, prata med publiken men framför allt sjunga, tung och häftig rock'n'roll, både fort och i ballader. Han deltar alltså inte i själva spelet.
Vad har det då blivit av detta? En förfärligt spretig första akt, tid början av 60-talet, där skissartade bitar varvas med Jerrys rockande nedslag.
Vi får träffa folkhemsfamiljen Birger och Dagny och deras två barn Annika och Dennis i trång lägenhet, risig bil och sommarstugedrömmar. Tonårsbråk, tjejrivalitet om killar, tjuvdrickning, stryk av farsan, gnäll från morsan. Scenerierna växlar snabbt men allt är väldigt övertydligt och valhänt presenterat. Inslängda scener som sällan griper tag, inget flyt och inget lyft. Det blir ofta något av illustrerade klassiker med sånger som Working class hero, Sweet sexteen och Johnny B Goode.
Andra akten känns fastare, vi har kommit 40 år framåt, till i dag. Pappa Birger är pensionerad och skall hyllas på sin 75-årsdag av familj och vänner. Nu får den gamle sossen tillfälle att göra upp med sitt liv och ett kraschat folkhem som besviken socialdemokrat, modell Tage Danielsson. Dags att utfärda Norén-varning när familjen träffas och spjällen är öppna.
Till råga på allt lånar Jerka-folket just Danielssons svidande vackra Var blev ni av, den sång som Monica Zetterlund premiärsjöng just här på Göta Lejon i revyn Svea Hund 1976. Det lånet kändes helt fel, rent ut sagt pinsamt även om Marika Lagercrantz framförande i sig var godkänt.
Jerka-musikalen, om det är rätt benämning, är en hybrid av rock'n'roll och teater utan styrfart. Musiken och orkester är bra och Erik Fernström/Jerry Williams med hårt tryck fick rättvist stående ovationer.
Visst är det goda skådespelarinsatser här och var, främst av den trygge Tomas Bolme som sossen och fackbasen Birger och hans hustru Marika Lagercrantz, som dock får spela ut bättre som vuxen dotter i andra akten. Göran Engman är alltid pålitlig men nog märkte man att inte särskilt många trodde på sina roller.
Jerry själv verkade snabbt ha förträngt pjäsen sedan Bolme och Lagercrantz tågat in i det eviga paradiset och avslutade med en lång, häftig och uppskattad konsertfinal. Och lika gott var det. För efteråt hade nog även besökarna glömt bort vad det handlade om. Men Jerry hängde kvar i öronen.

Text: Sven Malm

Tredje tärningspricken i betyget är för Jerrys sång och goda humör.

Från Corren

Sagan om Jerka tar sig på slutet

DET HÄR ÄR berättelsen om en svensk arbetarfamiljs liv mellan åren 1962 och 2002. Tomas Bolme som fadern och Marika Lagercrantz som modern är handlingens huvudpersoner.
Jerry Williams finns själv på scenen som berättare, men blir ändå huvudrollsinnehavare, eftersom det är han som med The Boppers hjälp, plus ett bra 16-mannaband i bakgrunden, ska lätta upp tillställningen med kända låtar från den aktuella tidsepoken: "Corinne Corrina", "Mona Lisa", "Working class hero", "Kissing in the moonlight", med flera.
Det senare lyckas sångare och musiker med. Och tur är det. Större delen av handlingen går i moll med exempelvis familjegräl, fackliga motsättningar och en del kommunisthat, det senare baserat på hur det var på presidenterna Chrustjovs och Kennedys tid.
Handlingen slutar med att familjefadern ska fylla 75 år. Då blir också skådespelet underhållande. Det sker med hjälp av en städhjälp (Richard Sseruwagi), invandrarfrågor och roligt presenterade vanföreställningar.
När 75-årsfirandet avslutats, och diverse stickspår under spelets gång knutits ihop, och allt fått sin bästa lösning, precis som i en enkel filmkomedi från 60-talet med Doris Day eller Elvis Presley, då tar Jerry Williams över.
Han kör med The Boppers och Göta Lejons storband ett boogie woogie-set som får publiken att jubla. Jublet stegrades så småningom till något som liknade extas. Det var när Jerry Williams avslutade med signaturmelodin "I can jive". Jag befann mig på läktaren och golvet gungade oroväckande, men som ni förstår så klarade lokalen påfrestningarna.
Det var en härlig avslutning. Och jag noterade att musikerna, med trombonisten Karin Hammar längst fram på scenkanten, såg ovanligt självbelåtna ut. Den grandiosa musikfinalen var en upplevelse för alla, kanske medvetet konstruerad av de teateransvariga, som med tradition och allvar under spelets gång fick finalen att vara maximalt förlösande.

Text: BÖRJE GUNNARSSON

Från Sydsvenskan

Jerry i sitt livs rock´n´roll

"Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld", sjöng Monica Zetterlund med Tage Danielssons ord redan 1976 i revyn "Svea Hund". Nu ställer Marika Lagercrantz samma fråga - faktiskt från samma scen, Göta Lejon i Stockholm - i musikteaterpjäsen "Jerka". Man kan säga att den sammanfattar pjäsens själva budskap, den om folkhemmets nedmontering och idealens död.

Seriöst? Absolut, men under lättsamma former. I "Jerka" samsas lustiga nostalgiska referenser med godmodiga iakttagelser av samtidsfenomen. Från tv-kannor och tidskriften Pin-up till lesbian chic och läkarutbildade städare från Afrika.
Det är fnisskul ibland, särskilt för oss som var med när det begav sig. Men manuskriptet når sällan de stora höjderna, och även om produktionen är flott och påkostad (särskild applåd för ljusdesignen), hittar spelscenerna inte riktigt sin rytm. Det som lyfter föreställningen är i stället musiken, den gamla goda rock'n'rollen.

"Jerka" handlar alltså, trots titeln, mindre om Jerry Williams liv än om de tider han levt och lever i. Historien berättas genom gråsossen Birger och hans familj: den blida hustrun Dagny, den killtokiga dottern Annika och den sjuklige sonen Dennis, som sviks grymt av sin far.
Första akten utspelar sig 1962. En tid då, som Annika säger, "hela stan är full av jobb" och framtiden bär på stora löften. Fyrtio år senare, i andra akten, har respekten och solidariteten gått under i ett samhälle präglat av vårdkriser och fondsammanbrott, arbetslöshet och fiffel.
Men finalen går i försoningens tecken. Far och son förlåter varandra, innan Birger förenas med sin sedan länge döda hustru uppe bland molnen, ganska nöjd, trots allt.

Tomas Bolme gör Birgers roll med vänlig tyngd, och Marika Lagercrantz är utmärkt både som den följsamma Dagny och som den nu betydligt tuffare dottern Annika i andra akten.
Jerry Williams har ingen spelroll, utan kliver med jämna mellanrum in på scenen som, i princip, sig själv. Som berättare och musikalisk kommentator utgör han kittet som binder samman en spretig serie tablåer till en sorts musikal.
Han drar sina skrönor med ett leende spelande i mungipan, och tillsammans med det vältrimmade husbandet åstadkommer han ett sjuhelsikes musikaliskt drag, från "Jambalaya" till "I Can Jive", från Lennons "Working Class Hero" till Depeche Modes "Personal Jesus".
Föreställningen avslutas med en minikonsert, som bekräftar vad alla redan har kunnat konstatera:
Detta är Jerrys show.

Text: Eva Redvall