Pressklipp från Aftonbladet

Artikeln publicerades i Aftonbladet Söndag 15/9 2002


JERKA hälften RÖD hälften ROCKER

Han har integritet som få. Han säger mer om sin hund än om sin fru. Jerry Williams är inte längre en ung man med gitarr. Men en evig rocker. Och nu blir hans karriär musikal.

Hösten 2002 dominerar Elvis världens skivlistor – 25 år efter sin död, Bruce Springsteen och Stones är större än nånsin och Jerry Williams får en musikal uppkallad efter sig. Den 20 september har ”Jerka” premiär på Göta Lejon i Stockholm med bland andra Tomas Bolme och Marika Lagercrantz i rollerna. Och med Jerry själv på scen. Tillsammans med The Boppers ska han kunna avbryta handlingen med gig.
Man borde inte vara förvånad. Det finns ett sig efter Jeans, boots, läder, sent 50-tal och tidigt 60-tal. Ett Sökande efter rötterna, till rocken, till folkhemmet, till varför det blev som det blev. Och Jerry Williams är i Sverige både en nyckel och en kultfigur. När många andra bryter språk, byter stil, byter klass och åsikter så står han kvar där och sjunger på samma sätt och har samma värderingar som han alltid har haft.
Jag hör hur det brummar på Tegnérgatan utanför stamstället Broncos Bar, som drivs av hans polare Hoa-Hoa Dahlgren. Jerry parkerar sin Suzuki 1000-kubikare och ett kompakt stycke man med snusnäsduk, granitansikte och mc-ställ kliver in. Han är inte ovänlig men avvaktande, slår sig ner och beställer in rödspettan från dagens meny, och en cola.
Jerry Williams har lämnat horder av journalistskelett efter sig, grinande, tillintetgjorda. Jag har hört flera historier om kolleger som försökt krama svar ur en sten till karl. Jerry Williams har knipit ihop de där rockläpparna och sagt nej, njet, nada. Han bjuder knappast på några utvikningar om livet i sovrummet till mig heller.
Sen hittar jag en knapp att trycka på. Min mamma är uppvuxen i samma sorts miljö som Jerry, fast hon i barnrikehusens Hammarby söder om Stockholm och han i Huvudsta, Solna, norr om Stockholm. Den som säger att klassamhället är dött har inte träffat Jerry Williams. Han är en glödande representant för knegarna. Jerry Williams har inte köpt nån ”attityd” och hängt på sig. Jerrys stil sitter långt in, fastnaglad vid hjärtat av Elvis, Little Richard och Jerkas pappa Svens, mamma Edits och farbror Ackes politiska samtal vid köksbordet hemma i Huvudsta.

Hej Jerry. Det måste kännas fint att få en musikal skriven om sig?
- Ja för fan, men jag har ingen aning om hur det kommer att funka. Och det handlar ju inte rakt av om mig. Jag är ju född 1942, och handlingen i musikalen utspelas-62.
– Dessutom är familjen i musikalen sossar. Och det är klart, det fanns ju sossar i Huvudsta också, även om kommunisterna var väldigt starka.

Kallar du dig själv kommunist?
- Ja, jag är röd. Det är ju många som har börjat kalla sig för socialister, för att låta lite snällare. Det är väl för att slippa ta diskussionen om Stalin och östblocket och hela det, men som jag ser det har det aldrig funnits något kommunistiskt samhälle, nån gång.

När din mamma dog när du var tolv år, så lyckades en ambulansförare och fackkille se till att Karolinska sjukhuset flaggade på halv stång. Skulle det hända idag, att man flaggade på halv stång när en undersköterska hade dött?
- Tolfte Sandqvist hette han. Nej, det tror jag aldrig skulle hända. De som sitter på den verkliga makten nu är ju så giriga att de inte en spänn mer än de behöver. Och då kallar man patienter för ”kunder” på sjukan.
- Det snackas mycket om klassresor. Jag är inte så intresserad av det. Jag skulle aldrig vilja bli nån Grillhagen på Lidingö. Köpa rödtjut för flera hundra spänn pavan. De är så korkade.

Känner du folk som har gjort klassresor, kommit upp sig, bytt kläder och språk och bekanta?
- Det gick nog andra vägen. En del söp ner sig, andra hamnade på kåken, sen finns det väl någon som har gått den vägen också.

Hur är det i din barndoms Huvudsta idag då?
- Tystare och segare. Mycket som gjorde att det rörde på sig bland folk när jag var ung var att det var mycket närmare mellan folk, inte minst i den fackliga verksamheten. När jag jobbade som rörmokare då gick man in i boden varje fredag och betala fackisavgiften, och då satt det en ombudsman där.
- I och med att de slog ihop det till storavdelningar och började samarbeta med arbetsgivaren så skapades ett avstånd. Allting började hamna däruppe, och till sist hade man ingen aning om vem som representerade oss.
- Det rör sig mindre på alla sätt och vis, inte bara i politiken.
- Nu sitter både ungar, farsor och morsor inne och ugglar. Är du 16, 17 bast finns ingenstans att ta vägen, om du inte ser jävligt gammal ut. Sen så tycker dom det e konstigt att dom bombar ett tåg? Med graffiti alltså.

Du fyllde 60 i våras. Har du känt av den manliga övergångsåldern?
- Jag har aldrig haft nån åldersnoja över huvudtaget. Kriser är inte min grej.

Studentrevoltens tid, där de så kallade 68-orna dominerade, då var du ”ute”, eller hur?
- Ja, många av dem var ju revolutionsromantiker, de var ju inte medvetna. Det har också visat sig att inte många av dem håller fast vid vad de tyckte då.
- De skulle snacka med riktiga arbetare, fast de lyssnade inget vidare, och de skickade telegram till gruvarbetarna när de strejkade för att visa stöd. Själva var de från över- och medelklassen, tog jobb på Posten och läste Mao. Så trillade de dit också, Rosenborg och vad de heter, de har ju gjort avbön, och vad heter den där långa från Skåne… Skytte. Han har ju blivit en riktig högerkille. Han är äcklig.
- Det är väl bara Sven Wollter som är kvar av de där.

Din musik var också ute?
- När den första ”Liptonvågen” – den engelska popen – kom med Beatels, Stones och dom, då blev ju vi ute som fan. De som hade fett i håret var Sunar. Jag var en Sune.
- Men vår musik funkade fortfarande. Om vi lirade i Västerås eller i Dalarna så hade det där ändå inte kommit dit. Där var alla Sunar.

Var det aldrig så att du kände dig stessad över de nya trenderna och ville hänga på?
- Nej, men när soulvågen kom, med Otis Redding och James Brown….det tyckte jag var ballt som fan, då tänkte jag: Nu jävlar.

När du var ung så tävlingscyklade du mycket. Har du alltid varit en renlevnadsman?
- Nej fan, jag är ingen renlevnadsman. Men jag har aldrig torskat på prylar, aldrig rökt hasch eller käkat piller. Folk började ju knapra rätt tidigt, bantningsmedel från början. Jag vet folk som knaprade redan i raggarsvängen, så det är ingen ny grej.

Hur tycker du att dina jämnåriga rockkollegor ser ut att ha klarat sig när det gäller hälsan?
- Keith Richards ser ju rätt sliten ut, som om han var i papier maché för fan. Iggy Pop börjar också bli lite till åren, fan vad smal han är. De som ser fräschast ut, det är ju Chuck Berry och Little Richard. ”Chucken” han krökar ingenting. Jag har åkt några svängar med honom. Vi åkte en klubbturné, det var några gig i Danmark och Norge, och sen var vi i Göteborg på Scandinavium. Då sa han: ”Det här är ju ingen jävla klubb, det är ju en ishall”, och precis innan han skrev på sa han: ”Jag tror jag behöver 10 000 dollar till.” Det blev ett jävla rabalder.

Nu är du kult, du var med på sommarens Rhapsody in rock, och får en egen musikal. Vad beror det på?
- Mycket av det där är tillfälligheter. Det kanske inte varar så länge. Man vet ju aldrig. Målet är inte att bli stor, det är att få gig. Om man gör en guldplatta vet man: Bra, då får jag göra en platta till.

Ser du nån gräns där du kan tänka dig att lägga av?
- Nej, men det vet man ju inte. Little Richard han skulle lägga av nu såg jag. Man vill ju inte få en sån där gammelmansröst, som en torkad ört.

Du var rörmokare innan rockkarriären tog fart. Vet du fortfarande hur man veckbockar ett kopparrör?
- Nej, men det gör inget. Nuförtiden är är ju allt av plast.

Har du haft nytta av dina rörmokarfärdigheter då?
- Jo, jag har faktiskt rensat nåt skithus på Aftonbladet i samband med att jag gav ut en platta.

Du är ju väldigt på din jakt när det gäller privatlivet. I din självbiografi skriver du faktiskt mer om din hund än om din fru.
- Ja, men han kan ju inte läsa!

Så här står det i boken: ”och nu hade många år förflutigt och under tiden hade jag gängat mig och blivit farsa två gånger och en till var på väg”
…Varför är du så här extremt Garboaktig när det gäller familjen? Man vet ju inte ens vad din fru heter.

- En gång var det någon jävel som hade lycktas luska tag på det. Vete fan hur han hade lycktas.

Vad kallar din fru dig för hemma: Jerry, Jerka eller Erik?
- Jag talar aldrig om för någon vad hon säger. Jag tycker det blir fel om hon och ungarna får åka med som nått bihang. Det är väl inget att omnämnd som hans kärring eller hans ungar.
- Särskilt när man har små ungar tycker jag man ska hålla dem utanför. De tror ju att de är märkvärdiga, men det jag gör är ju bara ett jobb.

Men dina barn vet ju att du är Jerry Williams?
- Det tror jag inte de är nått speciellt intresserade av.

Är det inte så att du är blyg också?
- Det är väl olika i olika sammanhang. Man har lättare för att garva vissa dar, och så tycker man det liknar ankskit andra.

Nu glider vi från ämnet…det står väldigt lite om kärlek och sex i boken Jerry? Det är mer att du ”sitter och surrar” med nån tjej då och då. Det är kyskt. Du har skurit bort hela kärleksdelen.
- Inte fan vill jag läsa om det i blaskan. Jag tycker det verkar som om en del ringer till blaskorna själva: idag var jag lös i magen när jag gick på muggen… Jag fattar inte det.

Men det är lite brödraskap över dig. Du är väldigt mycket tillsammans med andra män. Det finns andra rockidoler som vänder sig mer direkt till kvinnor.
- Kanske det. Men jag är polare med en jävla massa brudar, och jag jobbar ofta med brudar. Det är körtjejer, dansbrudar…

Gillar du att dansa?
- Du menar foxtrot och sånt? Nej. När man gick på ungdomsgård när man var 16, 17 år, då dansade man, men det var ju bara för att fixa brudar. Fast sen började jag ju lira rätt tidigt. Sen slapp jag dansa, och brudar var aldrig nått problem.

Är du annorlunda när du är ditt privatjag än när du är artisten Jerry Williams? Har du olika bekantskapskrets?
- Det är inte så stor skillnad ändå. Jag är ju med och spelar lite veteranhockey med Solna HC. De skiter ju fullständigt i hur mycket senaste skivan har sålt. När vi bastar är det polarbagen som gäller. Vi garvar åt varandras tavlor.
- Det påminner en del om när man har åkt länge med ett boogieband. Det är samma stuk.

Bor du i hus?
- Inte fan tältar jag. Jag bor i ett småhusområde utanför Stockholm. Det är inget märkvärdigt.

Du som har så stark klasskänsla. Hur tror du det går för dina egna barn? De har inte samma uppväxt som du hade. De kanske blir moderater?
- Man kan inte svära på nånting. Det är ju många som missar på sina egna ungar, det är det. Jag tror att allting byggs tidigt. Redan på dagis måste man tala om att man inte ska vara taskig mot dem som är mindre, utan hjälpa dem.

Du har sagt att när man spelar rock så spelar man ”inte för packet, utan med packet”.
- För att det ska bli ett bra gig är det ju så.

Erik Sven Fernström
Artistnamn: Jerry Williams.
Smeknamn: Jerka.
Ålder: Fyllde 60 i April i år.
Familj: Fru, tre barn och schäferhunden Jarrow.
Bor: I hus utanför Stockholm.
Kör: Mc, en Suzuki 1000 kubik.
Hobby: Tävla med Jarrow, bada bastu och slänga käft med grabbarna i klubben Solna HC.
Aktuell: Var med i sommarens succeturné Rhapsody in rock, och den 20 september är det premiär för musikalen ”Jerka” på Göta Lejon i Stockholm.

8 kvinnliga artister jag gillar
●All Saints
●Aretha Franklin
●La Verne baker
●Ainbusk Singers
●Lagaylia Frazier
●Lena Philipsson
●Helen Sjöholm
●Frida Snell

Grafologen om Jerry
Skriften andas energi, framåtanda, iver och verksamhetslust. Med stor hängivenhet och en kritisk hållning går personen upp i att förverkliga sina idéer. Den skarpa och magra stilen vittnar om tankeklarhet och spiritualitet. Tillsammans med linjer åt höger avslöjas att mycket kritik riktas mot yttervärlden. Det är en person som leds av idéer – en naturlig ledare, en debattör – en som tar tag i det viktiga. Den goda rytmen och regelbundna stilen tyder på en grundläggande inre harmoni och god integritet.
Viljo Mentu
Leg. psykolog och grafolog

3 röster om Jerry
Lennart HoaHoa Dahlgren, polare och krögare:
- Jag tycker att många musiker blir jönsiga, men inte Jerry. Han är kemiskt befriad från sånt, och hade det inte gått bra med musiken hade han tagit ett vanligt knegarjobb utan att det hade varit något särskilt med det.

Ulf Bengtsson, före detta världsmästare i bodybuilding:
- Det finns bara ett ord för honom: wonderful. Han är sig själv hela tiden. Jag brukar hjälpa honom med träningen, han är i väldigt bra form för att vara 60 och lite rolemodel för äldre folk. För ett par år sen stack vi till Malta på en kick off, bara han och jag. Det var en massa tuffa militärövningar, men han grejade det. Självklart.

Katrin Sundberg, regissör och skådespelare:
- Han är inte mycket för kindpussar. Hellre en rak höger eller en slätning. Jerry är på riktigt.



Bilderna till artikeln saknas men här följer de längre bildtexterna:

Hemma på morsans gata. På huvudstagatan låg lägenheten som Jerka växte upp i. Ett rum och kök för honom, hans brorsa och föräldrarna. ”Men vi hade i alla fall eget skithus. En del lägenheter hade skithuset på gården”. Några portar längre bort bodde hans kusiner. ”Av dem fick jag och brorsan våra första hockeyklubbor. Vi visste in riktigt vad man gjorde med dem. Men sedan lirade vi mycket landhockey här nere.” Det var en del ”röj” men inget allvarligt, säger Jerry. ”Vi röjde väl som alla ungar, men vi var inte bland de värsta.”


Här gick Jerka i låg- och mellanstadiet. På den tiden hette den Huvudsta folkskola, nu heter den Kulturskolan. ”På den här muren brukade vi lattja nån sorts Herren på täppan. Vi stod i två led mitt emot varandra på muren. De längst fram försökte putta ner varandra. När en åkte ner klev nästa fram. På ena sidan var det rätt så högt så det kunde vara lite läskigt.” Skolan i sig är inget Jerka minns med odelad glädje. ”Då var det okej att ge ungarna örfilar och de flesta lärarna utnyttjade det. Inte alla, men det var fler bonntjyvar än vettiga”


Man kan tro att många på gatan blev imponerade av att ha en rockstjärna boende där. ”Nääe, det var som vanligt. Jag var däremot impad av Rock Ragge som bodde på andra sidan Huvudsta torg”, säger Jerry. Jerry säger att han försökte få frisyren som rockgiganterna. ”Man skulle ha den där vågen. Jag använde aldrig brylcreem, det blev alledes sladdrigt av det. Jag hade nått annat så att håret blev både hårt och blankt.”


”Här hade jag mitt första jobb. Jag schasade – alltså var springschas – och cyklade hem med käk till tanterna. Men jag fick så taskigt med dricks så jag ruttnade.” Men Jerka hade ett mål med sitt jobb och det målet uppnådde han efter att ha skiftat arbetsgivare från Rapid till en färgaffär brevid. ”Jag ville få ihop till ett Dual-verk så att jag kunde spela 45-varvs vinylplattor som hade börjat komma. Elvis hade gett ut en skiva på 78-varv, men jag fick aldrig tag i Richard – Little Richard - på stenkaka.”


Här låg en gång en Konsumbutik. ”Jag kommer ihåg neonskylten som de hade. Det kanske var den första i hela Huvudsta då. Jag sparkade ner den när jag lirade fotboll. Det var inte meningen, men jag lade av en rökare och den tog rakt på skylten. Jävlar vad jag sprang. Jag var skiträdd men var samtidigt lite imponerad av mig själv.”


INTERVJU Åsa Mattsson

Avskrivet av: Anders – Råttan i Pottan