JERKA
hälften RÖD hälften ROCKER
Han har integritet som få. Han säger mer om sin hund än om sin fru. Jerry
Williams är inte längre en ung man med gitarr. Men en evig rocker. Och nu
blir hans karriär musikal.
Hösten 2002 dominerar Elvis världens skivlistor – 25 år efter sin död, Bruce
Springsteen och Stones är större än nånsin och Jerry Williams får en musikal
uppkallad efter sig. Den 20 september har ”Jerka” premiär på Göta Lejon i
Stockholm med bland andra Tomas Bolme och Marika Lagercrantz i rollerna. Och
med Jerry själv på scen. Tillsammans med The Boppers ska han kunna avbryta
handlingen med gig.
Man borde inte vara förvånad. Det finns ett sig efter Jeans, boots, läder,
sent 50-tal och tidigt 60-tal. Ett Sökande efter rötterna, till rocken, till
folkhemmet, till varför det blev som det blev. Och Jerry Williams är i
Sverige både en nyckel och en kultfigur. När många andra bryter språk, byter
stil, byter klass och åsikter så står han kvar där och sjunger på samma sätt
och har samma värderingar som han alltid har haft.
Jag hör hur det brummar på Tegnérgatan utanför stamstället Broncos Bar, som
drivs av hans polare Hoa-Hoa Dahlgren. Jerry parkerar sin Suzuki
1000-kubikare och ett kompakt stycke man med snusnäsduk, granitansikte och
mc-ställ kliver in. Han är inte ovänlig men avvaktande, slår sig ner och
beställer in rödspettan från dagens meny, och en cola.
Jerry Williams har lämnat horder av journalistskelett efter sig, grinande,
tillintetgjorda. Jag har hört flera historier om kolleger som försökt krama
svar ur en sten till karl. Jerry Williams har knipit ihop de där
rockläpparna och sagt nej, njet, nada. Han bjuder knappast på några
utvikningar om livet i sovrummet till mig heller.
Sen hittar jag en knapp att trycka på. Min mamma är uppvuxen i samma sorts
miljö som Jerry, fast hon i barnrikehusens Hammarby söder om Stockholm och
han i Huvudsta, Solna, norr om Stockholm. Den som säger att klassamhället är
dött har inte träffat Jerry Williams. Han är en glödande representant för
knegarna. Jerry Williams har inte köpt nån ”attityd” och hängt på sig.
Jerrys stil sitter långt in, fastnaglad vid hjärtat av Elvis, Little Richard
och Jerkas pappa Svens, mamma Edits och farbror Ackes politiska samtal vid
köksbordet hemma i Huvudsta.
Hej Jerry. Det måste kännas fint att få en musikal skriven om sig?
- Ja för fan, men jag har ingen aning om hur det kommer att funka. Och det
handlar ju inte rakt av om mig. Jag är ju född 1942, och handlingen i
musikalen utspelas-62.
– Dessutom är familjen i musikalen sossar. Och det är
klart, det fanns ju sossar i Huvudsta också, även om kommunisterna var
väldigt starka.
Kallar du dig själv kommunist?
- Ja, jag är röd. Det är ju många som har börjat kalla sig för socialister,
för att låta lite snällare. Det är väl för att slippa ta diskussionen om
Stalin och östblocket och hela det, men som jag ser det har det aldrig
funnits något kommunistiskt samhälle, nån gång.
När din mamma dog när du var tolv år, så lyckades en ambulansförare och
fackkille se till att Karolinska sjukhuset flaggade på halv stång. Skulle
det hända idag, att man flaggade på halv stång när en undersköterska hade
dött?
- Tolfte Sandqvist hette han. Nej, det tror jag aldrig skulle hända. De som
sitter på den verkliga makten nu är ju så giriga att de inte en spänn mer än
de behöver. Och då kallar man patienter för ”kunder” på sjukan.
- Det snackas mycket om klassresor. Jag är inte så intresserad av det. Jag
skulle aldrig vilja bli nån Grillhagen på Lidingö. Köpa rödtjut för flera
hundra spänn pavan. De är så korkade.
Känner du folk som har gjort klassresor, kommit upp sig, bytt kläder och
språk och bekanta?
- Det gick nog andra vägen. En del söp ner sig, andra hamnade på kåken, sen
finns det väl någon som har gått den vägen också.
Hur är det i din barndoms Huvudsta idag då?
- Tystare och segare. Mycket som gjorde att det rörde på sig bland folk när
jag var ung var att det var mycket närmare mellan folk, inte minst i den
fackliga verksamheten. När jag jobbade som rörmokare då gick man in i boden
varje fredag och betala fackisavgiften, och då satt det en ombudsman där.
- I och med att de slog ihop det till storavdelningar och började samarbeta
med arbetsgivaren så skapades ett avstånd. Allting började hamna däruppe,
och till sist hade man ingen aning om vem som representerade oss.
- Det rör sig mindre på alla sätt och vis, inte bara i politiken.
- Nu sitter både ungar, farsor och morsor inne och ugglar. Är du 16, 17 bast
finns ingenstans att ta vägen, om du inte ser jävligt gammal ut. Sen så
tycker dom det e konstigt att dom bombar ett tåg? Med graffiti alltså.
Du fyllde 60 i våras. Har du känt av den manliga övergångsåldern?
- Jag har aldrig haft nån åldersnoja över huvudtaget. Kriser är inte min
grej.
Studentrevoltens tid, där de så kallade 68-orna dominerade, då var du ”ute”,
eller hur?
- Ja, många av dem var ju revolutionsromantiker, de var ju inte medvetna.
Det har också visat sig att inte många av dem håller fast vid vad de tyckte
då.
- De skulle snacka med riktiga arbetare, fast de lyssnade inget vidare, och
de skickade telegram till gruvarbetarna när de strejkade för att visa stöd.
Själva var de från över- och medelklassen, tog jobb på Posten och läste Mao.
Så trillade de dit också, Rosenborg och vad de heter, de har ju gjort avbön,
och vad heter den där långa från Skåne… Skytte. Han har ju blivit en riktig
högerkille. Han är äcklig.
- Det är väl bara Sven Wollter som är kvar av de där.
Din musik var också ute?
- När den första ”Liptonvågen” – den engelska popen – kom med Beatels,
Stones och dom, då blev ju vi ute som fan. De som hade fett i håret var
Sunar. Jag var en Sune.
- Men vår musik funkade fortfarande. Om vi lirade i Västerås eller i Dalarna
så hade det där ändå inte kommit dit. Där var alla Sunar.
Var det aldrig så att du kände dig stessad över de nya trenderna och ville
hänga på?
- Nej, men när soulvågen kom, med Otis Redding och James Brown….det tyckte
jag var ballt som fan, då tänkte jag: Nu jävlar.
När du var ung så tävlingscyklade du mycket. Har du alltid varit en
renlevnadsman?
- Nej fan, jag är ingen renlevnadsman. Men jag har aldrig torskat på prylar,
aldrig rökt hasch eller käkat piller. Folk började ju knapra rätt tidigt,
bantningsmedel från början. Jag vet folk som knaprade redan i raggarsvängen,
så det är ingen ny grej.
Hur tycker du att dina jämnåriga rockkollegor ser ut att ha klarat sig när
det gäller hälsan?
- Keith Richards ser ju rätt sliten ut, som om han var i papier maché för
fan. Iggy Pop börjar också bli lite till åren, fan vad smal han är. De som
ser fräschast ut, det är ju Chuck Berry och Little Richard. ”Chucken” han
krökar ingenting. Jag har åkt några svängar med honom. Vi åkte en
klubbturné, det var några gig i Danmark och Norge, och sen var vi i Göteborg
på Scandinavium. Då sa han: ”Det här är ju ingen jävla klubb, det är ju en
ishall”, och precis innan han skrev på sa han: ”Jag tror jag behöver 10 000
dollar till.” Det blev ett jävla rabalder.
Nu är du kult, du var med på sommarens Rhapsody in rock, och får en egen
musikal. Vad beror det på?
- Mycket av det där är tillfälligheter. Det kanske inte varar så länge. Man
vet ju aldrig.
Målet är inte att bli stor, det är att få gig. Om man gör en guldplatta vet
man: Bra, då får jag göra en platta till.
Ser du nån gräns där du kan tänka dig att lägga av?
- Nej, men det vet man ju inte. Little Richard han skulle lägga av nu såg
jag. Man vill ju inte få en sån där gammelmansröst, som en torkad ört.
Du var rörmokare innan rockkarriären tog fart. Vet du fortfarande hur man
veckbockar ett kopparrör?
- Nej, men det gör inget. Nuförtiden är är ju allt av plast.
Har du haft nytta av dina rörmokarfärdigheter då?
- Jo, jag har faktiskt rensat nåt skithus på Aftonbladet i samband med att
jag gav ut en platta.
Du är ju väldigt på din jakt när det gäller privatlivet. I din självbiografi
skriver du faktiskt mer om din hund än om din fru.
- Ja, men han kan ju inte läsa!
Så här står det i boken: ”och nu hade många år förflutigt och under tiden
hade jag gängat mig och blivit farsa två gånger och en till var på väg”
…Varför är du så här extremt Garboaktig när det gäller familjen? Man vet ju
inte ens vad din fru heter.
- En gång var det någon jävel som hade lycktas luska tag på det. Vete fan
hur han hade lycktas.
Vad kallar din fru dig för hemma: Jerry, Jerka eller Erik?
- Jag talar aldrig om för någon vad hon säger. Jag tycker det blir fel om
hon och ungarna får åka med som nått bihang. Det är väl inget att omnämnd
som hans kärring eller hans ungar.
- Särskilt när man har små ungar tycker jag man ska hålla dem utanför. De
tror ju att de är märkvärdiga, men det jag gör är ju bara ett jobb.
Men dina barn vet ju att du är Jerry Williams?
- Det tror jag inte de är nått speciellt intresserade av.
Är det inte så att du är blyg också?
- Det är väl olika i olika sammanhang. Man har lättare för att garva vissa
dar, och så tycker man det liknar ankskit andra.
Nu glider vi från ämnet…det står väldigt lite om kärlek och sex i boken
Jerry? Det är mer att du ”sitter och surrar” med nån tjej då och då. Det är
kyskt. Du har skurit bort hela kärleksdelen.
- Inte fan vill jag läsa om det i blaskan. Jag tycker det verkar som om en
del ringer till blaskorna själva: idag var jag lös i magen när jag gick på
muggen… Jag fattar inte det.
Men det är lite brödraskap över dig. Du är väldigt mycket tillsammans med
andra män. Det finns andra rockidoler som vänder sig mer direkt till
kvinnor.
- Kanske det. Men jag är polare med en jävla massa brudar, och jag jobbar
ofta med brudar. Det är körtjejer, dansbrudar…
Gillar du att dansa?
- Du menar foxtrot och sånt? Nej. När man gick på ungdomsgård när man var
16, 17 år, då dansade man, men det var ju bara för att fixa brudar. Fast sen
började jag ju lira rätt tidigt. Sen slapp jag dansa, och brudar var aldrig
nått problem.
Är du annorlunda när du är ditt privatjag än när du är artisten Jerry
Williams? Har du olika bekantskapskrets?
- Det är inte så stor skillnad ändå. Jag är ju med och spelar lite
veteranhockey med Solna HC. De skiter ju fullständigt i hur mycket senaste
skivan har sålt. När vi bastar är det polarbagen som gäller. Vi garvar åt
varandras tavlor.
- Det påminner en del om när man har åkt länge med ett boogieband. Det är
samma stuk.
Bor du i hus?
- Inte fan tältar jag. Jag bor i ett småhusområde utanför Stockholm. Det är
inget märkvärdigt.
Du som har så stark klasskänsla. Hur tror du det går för dina egna barn? De
har inte samma uppväxt som du hade. De kanske blir moderater?
- Man kan inte svära på nånting. Det är ju många som missar på sina egna
ungar, det är det. Jag tror att allting byggs tidigt. Redan på dagis måste
man tala om att man inte ska vara taskig mot dem som är mindre, utan hjälpa
dem.
Du har sagt att när man spelar rock så spelar man ”inte för packet, utan med
packet”.
- För att det ska bli ett bra gig är det ju så.
Erik Sven Fernström
Artistnamn: Jerry Williams.
Smeknamn: Jerka.
Ålder: Fyllde 60 i April i år.
Familj: Fru, tre barn och schäferhunden Jarrow.
Bor: I hus utanför Stockholm.
Kör: Mc, en Suzuki 1000 kubik.
Hobby: Tävla med Jarrow, bada bastu och slänga käft med grabbarna i klubben
Solna HC.
Aktuell: Var med i sommarens succeturné Rhapsody in rock, och den 20
september är det premiär för musikalen ”Jerka” på Göta Lejon i Stockholm.
8 kvinnliga artister jag gillar
●All Saints
●Aretha Franklin
●La Verne baker
●Ainbusk Singers
●Lagaylia Frazier
●Lena Philipsson
●Helen Sjöholm
●Frida Snell
Grafologen om Jerry
Skriften andas energi, framåtanda, iver och verksamhetslust. Med stor
hängivenhet och en kritisk hållning går personen upp i att förverkliga sina
idéer. Den skarpa och magra stilen vittnar om tankeklarhet och
spiritualitet. Tillsammans med linjer åt höger avslöjas att mycket kritik
riktas mot yttervärlden. Det är en person som leds av idéer – en naturlig
ledare, en debattör – en som tar tag i det viktiga. Den goda rytmen och
regelbundna stilen tyder på en grundläggande inre harmoni och god
integritet.
Viljo Mentu
Leg. psykolog och grafolog
3 röster om Jerry
Lennart HoaHoa Dahlgren, polare och krögare:
- Jag tycker att många musiker blir jönsiga, men inte Jerry. Han är kemiskt
befriad från sånt, och hade det inte gått bra med musiken hade han tagit ett
vanligt knegarjobb utan att det hade varit något särskilt med det.
Ulf Bengtsson, före detta världsmästare i bodybuilding:
- Det finns bara ett ord för honom: wonderful. Han är sig själv hela tiden.
Jag brukar hjälpa honom med träningen, han är i väldigt bra form för att
vara 60 och lite rolemodel för äldre folk. För ett par år sen stack vi till
Malta på en kick off, bara han och jag. Det var en massa tuffa
militärövningar, men han grejade det. Självklart.
Katrin Sundberg, regissör och skådespelare:
- Han är inte mycket för kindpussar. Hellre en rak höger eller en slätning.
Jerry är på riktigt.
Bilderna till artikeln saknas men här följer de längre bildtexterna:
Hemma på morsans gata. På huvudstagatan låg lägenheten som Jerka växte upp
i. Ett rum och kök för honom, hans brorsa och föräldrarna. ”Men vi hade i
alla fall eget skithus. En del lägenheter hade skithuset på gården”. Några
portar längre bort bodde hans kusiner. ”Av dem fick jag och brorsan våra
första hockeyklubbor. Vi visste in riktigt vad man gjorde med dem. Men sedan
lirade vi mycket landhockey här nere.” Det var en del ”röj” men inget
allvarligt, säger Jerry. ”Vi röjde väl som alla ungar, men vi var inte bland
de värsta.”
Här gick Jerka i låg- och mellanstadiet. På den tiden hette den Huvudsta
folkskola, nu heter den Kulturskolan. ”På den här muren brukade vi lattja
nån sorts Herren på täppan. Vi stod i två led mitt emot varandra på muren.
De längst fram försökte putta ner varandra. När en åkte ner klev nästa fram.
På ena sidan var det rätt så högt så det kunde vara lite läskigt.” Skolan i
sig är inget Jerka minns med odelad glädje. ”Då var det okej att ge ungarna
örfilar och de flesta lärarna utnyttjade det. Inte alla, men det var fler
bonntjyvar än vettiga”
Man kan tro att många på gatan blev imponerade av att ha en rockstjärna
boende där. ”Nääe, det var som vanligt. Jag var däremot impad av Rock Ragge
som bodde på andra sidan Huvudsta torg”, säger Jerry. Jerry säger att han försökte
få frisyren som rockgiganterna. ”Man skulle ha den där vågen. Jag använde
aldrig brylcreem, det blev alledes sladdrigt av det. Jag hade nått annat så
att håret blev både hårt och blankt.”
”Här hade jag mitt första jobb. Jag schasade – alltså var springschas – och
cyklade hem med käk till tanterna. Men jag fick så taskigt med dricks så jag
ruttnade.” Men Jerka hade ett mål med sitt jobb och det målet uppnådde han
efter att ha skiftat arbetsgivare från Rapid till en färgaffär brevid. ”Jag
ville få ihop till ett Dual-verk så att jag kunde spela 45-varvs vinylplattor som
hade börjat komma. Elvis hade gett ut en skiva på 78-varv, men jag fick
aldrig tag i Richard – Little Richard - på stenkaka.”
Här låg en gång en Konsumbutik. ”Jag kommer ihåg neonskylten som de hade.
Det kanske var den första i hela Huvudsta då. Jag sparkade ner den när jag
lirade fotboll. Det var inte meningen, men jag lade av en rökare och den tog
rakt på skylten. Jävlar vad jag sprang. Jag var skiträdd men var samtidigt
lite imponerad av mig själv.”
INTERVJU
Åsa Mattsson
Avskrivet av: Anders – Råttan i Pottan |