Kajskjul - Recensioner

Jerry Williams, Kajskjul 8. 21 februari, 2012

En lokal med förväntansfyllda halv- och heldruckna pensionärer (och en och annan medelålders man och kvinna) möter den 70-åriga rocklegenden när han till slut äntrar den lilla scenen på Kajskjul 8 för genrep av sin senaste ”show”.
Jag har sett Jerry på krogshower, teaters, nöjesfält och folkparker. Var hör han hemma? Egentligen överallt. Jerry är ett proffs vad han än tar sig för. Ett proffs på gott och ont dock, han låter inget bryta hans välrepeterade show vilket gör att även om folk är fulla och gapar låter han inget förstöra den bild av rock’n’roll han självsäkert målar upp men det medför också att den viktiga livekänslan förringas något för oss få nyktra deltagare i publiken.
Hur är då Kajskjul 8 som arena för denna typ av evenemang? Egentligen som vilken tysklandsfärja som helst, fokus ligger på att sälja alkohol och dra in dricks och musiken blir i viss mån bara ännu ett steg mot det målet. Tråkigt, för Jerry förtjänar verkligen publikens uppmärksamhet då han vrider och kramar ur sig låtar från en karriär som har sett honom som Sveriges rockikon nr 1 sedan 1962.
Med sig på scen ikväll har han varken blås, orgel eller (som på senaste turnén) fiol. Det är ett nerbantat band denna gång. 2 gitarrer, bas, piano, trummor och 2 körtjejer bildar kolpannan i det ånglok som är Jerry Williams denna gång. Första gången jag (på de 11 år jag följt mannen) ser Jerka lira utan att backas upp av Wojtek Gorals ylande sax och Kaj Söderströms pumpande orgel.
Mellansnacket har bytts ut och det är idel ohörda anekdoter ur legendens liv som presenteras. Tack för det!
Bäst: Shakin’ All Over (shit alltså!)
Sämst: Alla måsten
Fråga: Lär man sig klappa i otakt I PRO, eller kommer det rentav naturligt efter 65? (publiken alltså)

Your True Love ***
En av de tråkigare låtarna på nya plattan inleder kvällen och det är en solid version. Dock blir man sjukt distraherad av att se att gitarristen Jan Oldaeus skaffat ny frilla och ser ut som vilket fruntimmer som helst i publiken.
Rebound ***
Ännu ett spår från nya plattan. Här saknar jag faktiskt blåset lite i countrygunget.
Apron Strings ***
En låt som överlevt från senaste turnésvängen. Cliff Richards låt från 1959 sitter bra och Svante Persson på piano fyller upp tomrummet efter blåset. Sista långa tonen drar Jerry och kören ut på ordentligt – gött!
Pretend *
Oj, här svajar bandet rejält och inget kan rädda detta svaga Carl Mann-spår från nya plattan. Versionen känns budget och kan närmast beskrivas som cirkusrock. Nej tack.
Three Steps To Heaven ****
Matte Lagerwall får på sig en akustisk gitarr och får Eddie Cochrans hit att kännas som en Spanien-inspirerad samba. Jäkla gött sound och låten känns riktigt fräsch. Jerry ser pigg ut när han blir kickad av att bandet levererar. Hade nog fått en 5a i betyg om det inte var för att en äldre kvinna längst fram drar till sig min uppmärksamhet genom att hålla för öronen. Måste vara underbart att ha ett sådant stort fan längst fram på genrepet. Härmed ger jag er rätt (läs skyldighet) att skjuta mig om ni ser mig hålla för öronen på en rockkonsert.
Who’s Gonna Follow You Home *
Samma intro, samma rutin med att gå ner på ett ben i introt. Publiken blir vild, men varför? Är dem inte på samma konsert som jag? Missade dem Cochran-orgien innan? Hallå? Musikfans var är ni? Låten framförs (självklart) helt fläckfritt, men med Svante på dragspel andas det hela Lasse Stefanz på Lane Loge och ordet nyskapande finns inte längre i samma världsdel. Våga plocka bort de ”självklara” låtarna. Snälla.
Blue Jean Bop ****
Gene Vincents Blue Jean Bop tillhör väl inte rockhistiorens bästa spår, men Jerry verkar verkligen gilla den för han boppar igenom den med inlevelse och passion. Är det faktiskt rentav så att mannen älskar rock’n’roll på riktigt? Han ser gammal ut, men fan han levererar ännu.
Sag, Drag And Fall **
Ett av de bästa spåren från plattan Alright. Men Jerry låter hes och versen sitter inte riktigt. Låten knallar på och växlar mellan ”bra och nja”. Att han fegar ur på sista tonen gör inte saken bättre, kanske gav han för mycket i låten innan? Det är trots allt genrep…
Shakin’ All Over *****
Här sitter man och funderar på vad som hände i låten innan när man åker på en riktig jävla knockout. Borta är ursäkten om genrep, borta är pensionären Jerry. Kvar på scenen står en vild man som har en historia som han bara måste få ur sig innan karln exploderar. Vrider sig, krampar och stampar fram en version som är det hårdaste jag hört från Jerry någonsin. Att denna låt inte är med på senaste plattan är oförlåtligt. Janne Oldaeus är ursäktad för sin kärringfriss när han river igenom solon i kvällens absoluta höjdpunkt! Rock’n’roll will never die… …eller?
Don’t Be Cruel **
Från kvällens höjdpunkt dyker vi rätt ner i en finlandsfärjaversion av Elvis klassiker. Ingen kan sjunga Elvis. Så är det, men Jerry försöker. Han har gjort läxan men missat provet liksom. Nej tack. En låt du kan nynna på i duschen istället Jerry. Den var inte bra när han gästade på Boppers hyllningsplatta till Rocken för 8 år sen, och den är inte bra ikväll.
Cancel The Wedding ****
Eva Eastwoods bidrag till nya plattan. Ett av de starkaste spåren på skivan och en hit på Svensktoppen. En proffsig version som sitter som en smäck ikväll. Schysst gitarrsolo av Matte Lagerwall ramar in ett klockrent framträdande.
When My Blue Moon Turns To Gold Again ****
Dock lyfter Jerka upp Presleys When My Blue Moon Turns To Gold Again och försöker inte låta som Elvis. Kanske är det just därför låten lyfter lite extra. Avslutningen tillsammans med körtjejerna är en hyllning till doo wop-eran. Jerry diggar det, och det gör jag med.
Did I Tell You ***
Tusen gånger bättre än Who’s Gonna’ Follow You Home. Men vad är tusen gånger noll egentligen…? Kanske är jag lite för hård mot Did I Tell You. Den sitter felfritt och Janne gör faktiskt en insats som gör att jag kommer på mig själv med att sitta å le. Nej, okej. Jag höjer från 2 till 3 för Jannes insats och Jerrys fläckfria leverans.
Matchbox/Boppin’ The Blues ***
Ett medley av Carl Perkinslåtar som har hängt med sen första gången jag såg Jerry. Jo visst låtarna är bra, Jerry gör dem bra, Matte väcker låten med nytt gitarrsolo.
Slippin’ And Slidin’ *****
Äntligen! När jag hör introt till Little Richards Slippin’ And Slidin’ tror jag knappt att det är sant. Förväntningarna skruvas upp rejält då detta är en låt jag länge ansett att Jerry skulle testa på. Den sitter som ett ägg i en omelett, dvs helt rätt. Svante får leka Richard på pianot och Jerry kränger ut texten som om livet hängde på det utan att det känns krystat. Man ser på Jerry att han gillar det och visst fan sitter den. Grymt!!!
At The Hop ****
Först undrar jag för mig själv. Kan man slarva fram en version av At The Hop och komma undan med det? Nej, troligtvis inte. Men jag behöver inte oroa mig. Jerka pinkar revir igen, visar var skåpet skall stå. Efter första versen verkar han lossna och släpper taget, förlorar sig i musiken, ler åt körtjejerna och kramar fram orden ur den gamla Danny & The Juniors-hitten från 1957. Så ja. Man tackar.
Roll Over Beethoven ***
Solid version i rasande tempo. Trummorna är inte riktigt lika vassa som förra turnésvängen, och ett par ord missas i versen. Men vem bryr sig. Det är rock’n’roll, inte konfirmationspsalmer vi snackar om här.
EXTRANUMMER
Working Class Hero *****
En pall bärs ut på scenen. Bandet går på igen. I rött scenljus sitter mannen som varit arbetarklassens förkämpe sen starten och vränger ut och in på sin själ. Låten får nytt liv mycket tack vare att bandet levererar extra för att fylla upp de tomrum där blås och orgel brukar ta plats. Jerrys hesa gammalmansröst ger låten en extra dimension. Toppklass! Ett extra tack till alla fulla pensionärer som hade vett på att hålla truten genom hela låten. Grattis.
Git It **
Wello, Wello, Wap, Wip, Wip och jag slutar lyssna. Visst den funkar ikväll med och publiken jublar. Framförs i en glittrig T-tröja utan ärmar.
I Can Jive **
Nej. Nej. Nej. Varför? Har vi inte hör den här förut? Nej, det verkar inte så. Inte kvällens publik i alla fall för de jublar som om det inte fanns någon morgondag. Men när Jerry kommer till textraden ”gotta do it again” inser jag att det är den smärtsamma sanningen. Han anser väl att han måste det

Recension från GT 24/2-2012

"Maken till energi på scen finns knappast"