One And One

Betyg: 4 getingar

TOPP-JERKA
Ärligt talat har jag aldrig varit heltänd på Jerry. Men jag måste erkänna att han är konsekvent. Han gör sin 50-talsrock utan sidoblickar på trender och nya stilar. Hans förebilder är de riktiga rockarna: Elvis, Fats, Chuck, Jerry Lee, Buddy, Gene, Eddie, Richard - innan Liverpool gjorde rocken till något annat. Det märkliga är att det fungerar än för Jerry. Han är ingen töntig överlevare utan fortfarande - 45 nästa månad - helt trovärdig både som person och i sin musik. En stilsäker förvaltare.
Detta är raggar-rock av bästa märke, tolv tunga bilvärmare med ett kompakt tryck, doakörer, rykande gitarrer och fräsig sax. Visst märks det att vi är i 80-talet, till och med en och annan synt har smugit sig in, men produktionen - och framförallt det utmärkta låtvalet - har ändå massor av 50-tal.
Plattans absoluta höjdare är "It keeps rainin'", en okänd sak av Fats Domino, som passar Jerry lika bra som skinnpajen och motorcykeln. Långsam balladbörjan, sen fullt ös med massor av sax. Gamla "Mary Lou" och "Worrying Kind" känns väldigt fräscha, särskilt den sistnämnda med ett ödsligt fint sound. Jag faller också för NRBQ:s "Naturally" som fått ett oerhört driv och sprakande gitarrsolon. Till plattans höjdare hör också "A lover's question", "Baby baby" och "Friday Night" - rena tidsmaskinerna. Titeln är okej men konstigt mixad. Jerry är alldeles för tillbakahållen.
Ska jag klaga på något mer så är det bristen på omväxling. Jerry varvar upp direkt och drar aldrig av på gasen. Ett par tunga rockballader hade suttit fint.

BÖRJE LUNDBERG

Jerka laddar om

I f d rörmokare Erik Fernströms skafferi har det alltid funnits ett lager mindre slitna rocklåtar. Trots sin trohet mot di gamle har han undvikit att göra den femhundratredje versionen av något som var utslitet redan -58. Nej, Jerry Williams har alltid rotat fram något mindre begagnat och gett det sitt eget stuk. Nu har det där egna stuket nära nog blivit en fälla. Platta efter platta har han vevat sina manér - vilket har fått en stämpel av stereotypt.
"One and one" bryter mönstret - nästan. Tre i Sverige inspelade låtar från hösten 1985 känns traggliga och känns klart underlägsna allt det andra. Inspelat i London under två omgångar. Visserligen har mannen spelat in i London tidigare, men utan hörbar skillnad. Nu verkar det t o m som om han arbetat med sin röst. Fått den mera nyanserad och följsam.
Arrangemangen tar självklart fasta på den stadiga enkla grundrytmen, men runt den och kring Jerrys röst broderas slingor och infall som förtar det som alltid tidigare var förutsägbart.
I några fall, bl a titelspåret, underordnar sig även Jerrys röst och blir ett instrument bland andra. Den och "It keeps rainin'" är absolut det bästa han gjort på många många år. Och definitivt utstakande en ny väg mot variation och förnyelse av en för Jerry's del mycket stelnad form.

Frank Östergren