|
Från Dagens Nyheter
Verk: Jerry Williams - Ringside
För evigt rotad i rock´n´rollenVarje stötigt oh-ah sitter på rätt ställe när Jerry Williams i sin show på Scala koncentrerar sig på 1950- och 60-talen. Attityden är viktigare än innehållet.Jerry Williams har gått ner i format igen efter den ambitiösa "Jerka"-showen häromåret. I "Ringside" finns inga skådisar, inga Boppers. Bara Jerry Williams själv och sjumannabandet Rebel dela questa. Williams undviker uppenbara hitlåtar som "Working class hero" eller "It started with a love affair". Inte heller hörs några spår av de senaste årens uppdateringsförsök med cover på Tom Waits, Depeche Mode och Prince. Tillbaka till rötterna skulle man kunna säga om den nya showen, om det inte vore så att det Jerry Williams gör alltid är mer eller mindre rotat i samma amerikanska 50- och 60-talsfåra. FOAJéN TILL SCALATEATERN är tapetserad med affischer på gamla musikaliska idoler som Elvis, Jerry själv och Se-omslag med Ingemar Johansson. Och "Ringside" inleds med pumpande hjärtslag och ljudet av brosk som krossas. I Jerry Williams värld är boxning den ultimata sporten, en boxningsrond det ideala formatet. "Tre minuter är vad man pallar att gå för fullt", konstaterar han i ett av mellansnacken. Ungefär samma format som i de hederliga rock´n´roll-låtar Jerry Williams och bandet inledningsvis river av i ett svep. Det ryckiga rörelsemönstret är på plats. Höfterna vickar i smala svarta byxor under vit kavaj. Handen knäpper, fötterna sprätter. En snurr, en lång glidning över scenen på hala skosulor. RöSTEN Må VARA lite torr och stum, men i "Five months, two weeks, two days" en bit in i showen sitter varje stötigt oh-ah, varje psss och varje röstknarr på rätt ställe. Maner och gester som i andra händer skulle förbli klichéer eller ironisk parodi. Men Jerry Williams kör sin grej, vare sig det gäller Stockholmsslangen, den eviga imagen som röd arbetargrabb från Solna eller sångstilen och musikvalet. Allting blir liksom rock´n´roll, oavsett om det är gospelklassiker som "Joshua fit the battle of Jericho" - komplett med manlig vokalkvintett, eller "A Tisket a Tasket" som här i en pumpande version blir rena antitesen till Ella Fitzgerald. Bara Daniel Lemmas nyskrivna titellåt "Ringside" med sin lite mjukare popframtoning bryter egentligen mönstret. Det är kanske därför den också fastnar direkt. De talade bitarna är rudimentära. Anekdoter om hundträning och Jerrypolare som ramlar i vattnet (förlåt - drickat) varvas med mer tänkvärda personliga avsnitt. Egentligen känns det mer som en konsert med utökat mellansnack än en renodlad show. Trådarna mellan snack och låtar ter sig emellanåt väl lösa och någon annan än Jerry Williams själv och producenten borde kanske ha fungerat som regissör och gått in och stramat till. Å ANDRA SIDAN är det nog ingen i publiken som kommer för att höra Jerry Williams prata. Över huvud taget känns det aldrig som om texter varit huvudsaken. Själva låtarna verkar valda mer för att de har rätt attityd än innehåll, därför varierar också temperaturen under kvällen beroende på låtval och humör. Attityden är det dock som sagt inget fel på och i händerna på det drivna bandet blir tempot oftast högt. När de förvandlar glad cajun-country till sanslös rock med dragspel, tvättbräda och tre saxofoner är det en av kvällens höjdpunkter. Sara Norling Från Corren
Jerka charmar fansenJerry Williams: RingsideScalateatern, Stockholm JERKA är numera en underhållare av god klass. De som till äventyrs kan tycka att hans studsiga upptempolåtar blir tröttsamma i längden (till dem hör jag), bjuds dock också på annat, som definitivt är att glädjas åt. Mellansnacket är ett praktexempel. Premiärkvällen var full av både känsliga och sedelärande historier, de flesta beskrivande hans unga, ibland stormiga, turnéliv.
Jerka gillar också att lattja med publiken. Typ, när han tackade publiken för dess stora
bifall, så sa han:
Utstrålning Showen drar igång med "Down bound train" i ett tempo så högt att ingen ökning därefter är möjlig. Det gör inget. Bra musikunderhållning är varierad underhållning. Kapellmästaren Svante Persson axlar ett dragspel och stänker loss en sprattlande låt med titeln "Lacha pas la patata". Jerka är inte rädd för ballader och han sjöng flera bra, bäst var extranumret "Two sunsets and a dream". Bland extranumren fanns också titellåten "Ringside", där musiken skrivits av Daniel Lemma. Det här var första gången jag hörde en Jerry Williams-show utan låten "I can jive". Det gjorde inget.
Bra medley Showen kan sammanfatts med orden: Det bästa Jerka minns av de senaste 50 åren. Och det är värt att höra. BÖRJE GUNNARSSON |