Sweet Sixty

Betyg: 3 plus

Ska be att få släppa en bomb:
Jerry Williams sjunger en Depeche Mode-låt på nya skivan.
Vi tar det igen:
Jerry Williams sjunger en Depeche Mode-låt på nya skivan. Och inte vilken Depeche Mode-låt som helst heller. Den 60-årige femtiotalsrockaren ger sig på ”Personal Jesus”, en av de verkligt heliga graalerna i syntpopens universum.
Man kan fråga sig vilka som blir mest chockade – Jerrys rockpublik eller de hängivna Depeche Mode-fansen.
Själv tycker jag det är rätt underhållande att Jerry Williams överhuvudtaget har koll på ett dylikt band och inte drar sig för att tolka… ja, jag säger det igen: Depeche Mode. Däremot är väl resultatet inget vidare. Folkparkshjälten sjunger kantigt, som om han inte alls förstod texten, och kompbandet fastnar i en rätt så vedervärdig studiomusiker-boogie.
Desto märkligare då, att herr Fernström i övrigt låter piggare och mer inspirerad än på flera år. I ett nummer som ”That mellow saxophone” svänger det så febrigt och upphetsat att man knappt tror det är sant, faktiskt. Nästan lika högt stiger temperaturen i ”Ain’t I’m a dog”, ”Let me be the one” och i versionen av Prince-klassikern ”Little red Corvette”.
Vad som hänt? Jag tror det är Janne Oldaeus som hänt. Denne ypperlige rock- och blueskonnässör, med rötter i utmärkta band som Rost och Mosquitos, är precis den typ av producent Jerry behöver. En som verkligen kan musiken och förstår hur den här sortens sångare fungerar.
Han har också städslat ett band som, frånsett den stela insatsen i ”Personal Jesus”, självsvänger i såna här situationer.
"Sweet Sixty” är en bra Jerry Williams-platta.

Per Bjurman

Finurligt vägval av sextioåring

Visst har det varit väl unt när Jerry Williams har fått nya hitlåtar på gamla dar, men riktigt självklart har det sällan låtit. Det har varit svårt att tänka sig att "It started with a love affair" eller "Who´s gonna follow you home" är låtar som Jerry skulle välja att lyssna på privat. Vilket skapar en liten spricka i trovärdigheten.
På "Sweet sixty" finns dock flera låtval som känns både överraskande och ändå fullt rimliga. Att den nyblivna sextioåringen tolkar Billy Idols "Sweet sixteen" är inte alls bara ett utslag av humor, och rensade från sina syntar är både Depeche Modes "Personal Jesus" och Prince "Little red Corvette" låtar som Jerry Williams bottnar naturligt i. Och att göra Tom Waits "Jockey full of bourbon" är ett smärre genidrag. Det här är definitivt rätt väg att gå.

Nils Hansson

Betyg: 3

En platta som till stor del fyllts av covers kan lätt bli löjlig och konstlad. Särskilt om det är en gammal gubbe som ger sig på tolkningar av Depeche Mode, Billy Idol och Prince av alla möjliga artister.
Men. Jag skriver bara men, för den här sextiotaggaren är visst inte som andra artister.
Jerry Williams kliver in i studion med gäng skönt rockande musiker, kommer ut ur densamma med ett riktigt svängande resultat - och framför allt hedern i behåll.
Efter tre veckors stenhårt repande med bandet körde den gamle rörmokaren från huvudstan varje låt i stort sett helt levande. Utan hjälp från all tillgänglig teknik. Tillbaka till stenåldern, liksom.
Fast ändå inte. Vi kan ju starta med att Jerry sjunger en av de bästa låtarna som någonsin kommit från Depeche Mode-idolen Martin Gores skalle. Fantastiska Personal Jesus. Inse, Personal Jesus i Jerry Williams version ... eh, det låter aningen skruvat va?
Men det låter också bra. Med honkytonktuggande gitarrer gungar Jerry fram texten som tiden stått still. Hans röst är fortfarande lika smått whiskyskrovlig och saltstänkt uppruggad. Fast samtidigt kan den ju vara alldeles speciellt sensuell, som när han smeker fram taggblondinen Billy Idols sköna Sweet sixteen. Det låter mysigt, erfarenhet från ett långt liv i rocksvängen uppmixat med lite oväntade rytmer och val. Och i That mellow saxophone blir det därefter förbaskat kul och hetsigt, precis som i den gamla Princeklassikern Little red Corvette.
Sweet sixty är ingen helt igenom mästerlig platta, men den gör i alla fall mig alldeles glad och varm. Och det är Jerrys mod att våga sig på nåt nytt som är orsaken.
Nu väntar jag bara på att Lasse Berghagen ska göra detsamma.

Johan Rylander